Apropå slåtter...

Återvinning av både gräs och gamla blogginlägg:

skräp eller resurs?

Jag tänker på Sören Kirkegaard när jag räfsar torrt gräs i vägslänten...
???

Låt mig förklara.
Han skriver i sin bok Antingen - eller: ... "det stora är inte att vara det ena eller det andra utan att vara sig själv, och det förmår varenda människa som vill det."
Och detta i sin tur citerar Ted Harris och Ann Lagerström i Konsten att leva innerligt. De tolkar detta citat som att:
"Varje gång du handlar efter din egen vilja, om så i de allra obetydligaste frågorna, stärker du din egen unika existens."

Ja, för torrt gräs är ju en resurs, inte något man slänger bara så där.
Jag gillar att ta vara på resurser, det är där jag knyter an till citaten ovan. Att vara mig själv.
Jag vet några tama husdjur som alldeles gärna får detta gräs som prima foder.
Närproducerat.
Så behöver inte husdjursägarna ta bilen och handla foder. Men det är så vi SKA göra för att hjulen ska snurra.
I marknadsekonomins namn.

Vad gör man med en utsliten cykelslang?, var frågan för några dagar sen.
Frågan fick mig att landa på Alternativ. nu. Verkar passa mitt tänk.
Men jag hittade inget svar på min fråga, utöver det jag redan gör: skridskokydd!
Och så hittade jag en snörstump i soporna och tänkte på snörstumpsfilosofin igen.
Som jag skrev om.

skräp eller resurser? bild från Biotopia

Vår odling skulle behöva en boost från den kompost jag ej ännu utnyttjat. Det går lite trögt med tillväxten, men inte med potatisen.
En lövkompost blir en resurs: i den spirar nu fem potatisstånd!
Löv -organiskt skräp? Nej, en resurs förstås. För grönsakerna och rotfrukterna.
Och de andra potatisstånden frodas av jordnära näring.
Enligt Rätt ur jorden av Bella Linde och Lena Granfeldt behöver den lilla odlingen bara näring från komposten och från guldvatten. Men det sistnämnda har jag inte vågat börja med än...

Jag har skrivit mer om oanade resurser här.

Och när jag har räfsat färdigt kan fler blommor blomma i vägslänten efter denna lite tidiga slåtter...
Får gräser ligga kvar gynnar man bara maskrosor och hundkex och dess kväveälskade likar...

Blommor, bin och blåsuga

Det var inget svischande ljud av liebladets väg genom gräset, men ändå, nu ligger det där.
Ängens hö.
Det förr så eftertraktade.
Full av näring till djuren.
Så att man hade foder till den långa vintern.
Om några dagar, när det fröat av sig, ska vi räfsa ihop det. Det får torka i solen
Men var ska vi göra av det? Trädgårdskomposten är full.
Bränna det vill vi inte göra
Och att lägga prima hö i svarta sopsäckar för att köra med bensindriven bil till återvinningen... ja, det känns fel.

Jag känner ingen kaninägare. Gör du?
Ska vi ge till hästgården?
Nja, deras foder är kanske strikt uppstyrt, vad vet jag.

Prima hö, skänkes mot egen hämtning. Någon?

Humlorna gläds fortfarande åt den sena kärleksörten.

Till nästa sommar får vi åter glädjas åt ängens fröjder. Även åt den lilla blåsugan. Hävdas inte marken försvinner den och alla de andra ängsblommorna.

Blåsuga - Ajuga pyramidalis

Läs, pojk! Läs!

En bokhög.

Rubriken ovan Läs, pojk! Läs! sammanfattar något torsdagens Sommar-pratares budskap. Emma Leijnse.

Vikten av att läsa. Och särskilt för pojkar.
Rikedomen.
Om olikheterna mellan könen i skolan.
Och olika förutsättningar som barn har, alla ska de nå samma mål, en svår nöt att knäcka.
Om vikten av utbildning.
Om kunskap.

Men biblioteken står förhoppningsvis öppna för alla.
Gratis att ösa ur världslitteraturens skatt.
Hur ser din litteratur-kanon ut?

Emma Leijnses förhållande till läsning och till skrivandet påminner om mitt eget.
En outtömlig källa till glädje, fördjupning, bildning och livsrikedom.

DN:s recension.

En bokhög till. Av läst rikedom.

Förundran

Vi har inte sått.
Vi har inte planterat.
Vi har inte gödslat.
Vi har inte byggt ett växthus.
Vi har inte gallrat.
Vi har inte ansat.
Vi har inte rensat.
Vi har inte vattnat.

Vi har bara slutat klippa gräsmattan överallt.
Och kan nu bara förundras.
Förundras över ängsväddens skönhet och följa humlans flykt från blomma till blomma.
Förundras över enkelheten.
Förskräckas över allt som kan gå förlorat om vi inte förvaltar det väl.

Snart är det dags att slå. Och man måste inte slå med lie. Det går bra med röjsnöre också.
Skapa en äng du med!
Rädda bina!