Det är allvar nu, konstaterar forskarna i senaste
IPCC-rapporten.
Till och med prinsessan själv,
Victoria, säger i DN att vi inte kan ducka för klimatförändringarna.
Känns det ändå inte fortfarande som att nationer mest pratar om att det är bråttom, de koketterar med tjusiga avtal, städer gör en cykelbana här, lite källsortering där, som på måfå liksom, men att det i praktiken går på tok för långsamt? Blott små punktinsatser här och var räcker inte. Jag tycker att
Björn Wimans krönika i DN i ämnet nyligen satte huvudet på spiken: om vi verkligen tog klimatkrisen på allvar skulle en febril aktivitet ta vid, till exempel skulle vi avboka vår nästkommande flygresa.
Men det gör vi inte.
Vad skulle du göra om du satt på makten att verkligen ta tag i klimatförändringarna, som var och en borde förstå innebär en katastrof under uppsegling?
Jag vill inte moralisera men om vi inte själva vill ändra något i vår livsstil, tror att det bara är makthavare och industrin som ska stå får omställningen, då står vi där när stormen och översvämningarna kommer och säger kanske lite inskränkt: Någon, gör något! Lika inskränkt är pajasen i Vita Huset, som tagit USA ut ur Parisavtalet. Har inte denne sett de okulära bevisen, glaciärer smälter och försvinner, permafrosten tinar, örikens existens är i fara, på att klimatförändringarna inte är något hitte-på, utan verklighet för människor här och nu?
Överlag tycker jag debatten försummar vad den lilla människan - du och jag - kan göra varje dag. Med samlade krafter kan vi samla en uppsjö av idéer utöver de handlingar som jag själv gjort till mitt signum: sorterar, begränsar bilåkandet, köper begagnat och äter vegetariskt mm. Kalla mig inte puritan, för jag är också en njutningsmänniska av stora mått, det vet de som känner mig! Att njuta de enkla värdena i livet, de som inte behöver kopplas till det materiella, att ständigt köpa mer grejer.
I media matas vi dagligen av en extrem inkonsekvens: samtidigt som OECD (är det väl?) som mäter tillväxten i världens länder, där måttstocken är: ju högre tillväxt desto bättre rullar hjulen i landets ekonomi, något att eftersträva alltså. Men tillväxt mot vad?, undrar jag alltid. Vi har ju redan allt vi behöver, och mår bara sämre och sämre ändå. Samtidigt vet vi att vår konsumtion är en av bovarna i dramat. Vi är av samhället lurade in i konsumtionen, uppmuntras till det, samtidigt som vi i samma nyhetssändning hör att vår jord inte klarar av att vi lever som om vi hade fem jordklot! Våga vara en avart i samhällets ögon: slå ett slag för köpstopp!
Liksom människan har sin metabolism har Jorden även sin. Men som läget är nu äts det mer än det finns att äta - det blir en skuld till Framtiden. I mina mörkaste stunder ser jag Jorden som i ett kosmiskt mausoleum i denna framtid, i min klimatångest har jag dubier om vi överhuvud taget kommer att klara oss. På väg mot Katastrofen bygger vi köplador (är inte det det hemskaste ordet i svenska språket?) på ädlaste åkermark och utrotar arter i en takt som gör naturen till något grönt, enahanda i bakgrunden, oförstående om att det är faktiskt denna natur som vi lever av. Men vi har fjärmat oss så från denna gröna fond att vi inte ser sambandet.
Min förhoppning är att vi alla, inklusive pajasen i väster, och Jorden, en dag ska vakna upp kuranta och med öppna ögon kunna läka från detta vansinne. Vansinne över de skenrättegångar som idag sker mellan de stora bolagen, läs oljeindustrin, och de samhällen som drabbas av t ex fracking. Att fossila bränslen ska stanna i jordskorpan, inte utvinnas och bidra ännu mer till ett varmare klimat, borde vara en självklarhet, men inte när det är profiten som styr.
Nej, med detta sagt blir det dags att följa unge Ludvig Hartmanis, 23 år, i dagens
DN Åsikt: meditera! Och må lite bättre.
Tycker du också om högskoleprovets
ordförståelsedel? Det gör jag! Tjugo ord i denna text är från höstens prov.
