"Min kultur har lärt mig att jag är fri.
Kanske är denna lärdom, detta implicita men kraftfulla antagande om vår frihet, ett av kulturens mest effektiva redskap. För att göra uppror måste vi först uppleva oss ofria. Har vi däremot en gång övertygats om att vi är fria, tycks vi vara beredda att acceptera nästan vilken begränsning som helst av vår frihet. Vi är fria, även om vi tvingas sitta stilla i ett klassrum fem dagar i veckan i nio år. Vi är fria även om vi därefter tvingas förvärvsarbeta större delen av vårt vakna tid, större delen av vårt resterande liv. Vi är fria, även om vi därefter - om inte förr - tvingas avsäga oss all mänsklig värdighet.
Friheter och rättigheter utgör kärnan av det moderna, civiliserade samhällsbygget, och min kultur har varit noga med att lära mig vad dessa friheter och rättigheter är.
Den har också varit noga med att lära mig vad de inte är: En levande omvärld hör inte till den grundläggande demokratiska rättigheterna. På samma sätt åtnjuter vi rätten till förskoleplats, men inte rätten att själva ta hand om våra barn. Vi åtnjuter rätten att hugga ner skogen, men inte rätten att leva i den, eller i intim relation till den. Vi åtnjuter rätten att köra bil, men inte rätten att andas luft utan partiklar som förkortar våra liv." (sid 83)
Ett långt citat av en kort bok,
Det som en gång var. Förlaget kallar den för långessä och är skriven av Helena Granström, systemkritisk författare och skribent. Invävt i boken är dels en skildring av en fjällvandring, dels vackra bilder av hotade miljöer, tagna av Marcus Elmerstad.
Tänk att jag får läsa en bok som innehåller två av mina hjärteämnen, våra barn, och hur vi (inte) tar hand om dem och vår jord och hur vi (inte) förvaltar den på ett ansvarsfullt sätt.
Åsa och Mats Ottoson anknyter till ämnet människa och teknik och skriver i sin bok
Naturkraft, om närnaturens läkande kraft:
"Ännu mer forskning och ännu mer tätortsnära natur hjälper föga om vi inte gör något åt våra egna tankemönster. Naturen är inte något trevligt lull-lull någonstans i civilisationens utmarker. Den är det sammanhang som hela den mänskliga kulturen är infattad i. Vi är fortfarande - trots alla våra tekniska och kulturella framsteg, våra rymdfärder och skyskrapor, fugor och sonetter - en art bland andra arter. Homo sapiens är förvisso en fantastisk skapelse, med fantastiska förmågor. Men det betyder inte att vi klarar oss på egen hand. Vi behöver den förankring, de rötter som det innebär att att känna sig tillhörig naturen." (sid 174-175)
Och allting börjar med barnen. Jag läser ur
Soltrappan av Agneta Riedel och Kerstin Nilsson, en bok som presenterar naturen på ett klurigt sätt med många pedagogiska sätt att för barnen lära sig att utforska vår gröna omvärld:
"Om barnen ges möjlighet till många lustfyllda upplevelser i naturen kommer de att betrakta den som en självklar del av deras liv. Med en djupare insikt om vad som behövs för att rubba sambanden blir motivationen att vara aktsam om miljön mycket större", skriver författarna.
Granström skriver vidare om just barnen och de tidiga intrycken:
"Paul Shepard ställer frågan och besvarar den: Barnets uppväxt i en fullständigt konstruerad omgivning skapar hos det en sakta framväxande känsla av att icke-liv, det icke-levandes sätt att finnas, är existensens normaltillstånd. Det görs härmed ytterst mottagligt för en av den här kulturens mest fundamentala övertygelser: att allting, också människan, i grunden är maskinellt. - Världen kan vara intressant och vacker, eller tråkig och i behov av förbättring och rationellt bruk, men den är i alla händelser inte någonting som kommunicerar, definitivt ingenting som har någonting att lära oss, eller några egna, självständiga syften utöver människans." (sid 102)
Granström om teknik och människa:
"Snarare än att konstruera och använda lämplig teknik för att uppnå mänskligt uppsatta mål, finner sig människan välja sina målsättningar bland alternativ som i allt högre grad definieras av tekniken. Tekniken har annorlunda uttryckt 'kommit att utgöra såväl vår omgivning som vår ideologi. Vi använder inte längre tekniken, vi lever den' " (Granström citerar här i sin tur Langdon Winner).
Ta till exempel våra "smarta" telefoner. Har vi röstat fram dessa i någon slags omröstning? Att vi vill ha dem? Nej, det har vi förstås inte. Ändå dominerar de våra liv totalt. På gott och ont. Vi röstar om vackra saker i samhällskroppen i allmänna val men ingen har fått säga sin åsikt om dessa telefoner är bra eller dåliga. Jag ser stressade människor som har tappat förmågan att relatera till främlingar. Och människor som mår psyiskt dåligt. Men det beror på fler faktorer än en telefon i fickan.
"Det som från början var frivilligt blir snart en nödvändighet, i samma takt som det införlivas i samhällstrukturen", skriver Granström och tar bilen som exempel. I början: tänk man kan ta sig lätt överallt, med egen bil! Men nu: den förflyttning som bilen möjliggör har blivit en förutsättning för samhällets fortlevnad. Med föroreningar och trängsel som följd.
Ännu ett favoritämne hittar jag i Granströms bok, detta om mediciner och om deras kanske mer skadliga än hälsobringande verkan. Och användningen av dem, eller framför allt den explosionartade ökningen av användningen:
"Samtidens depressivitet skulle alltså kunna förstås som en varningssignal, en psykologisk indikation på en samhällsutveckling som inte längre gynnar människan. Att den istället uteslutande hanteras som patologi på individnivå, har till följd att denna destruktiva utveckling kan fortgå obehindrat. På samma sätt som den utbredda förskrivningen av psykofarmaka därmed bidrar till att upprätthålla en ohållbar samhällsordning, kan det som många människor ägnar sig åt dagligen - tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfning, terapi - sägas fungera på samma sätt: som medel för att göra en i ordets mest grundläggande inhuman tillvaro uthärdlig." (sid 155)
Detta ovan tycker jag är en av de viktigaste sanningarna i vår tid. Ett uttryck för den andliga nöden. Var är mänskligheten i detta? Mer om detta ämne i förra veckans Kropp och själ i P1.
Lyssna! En lite annan infallsvinkel men en lika stor tankeställare är Gandinis
"The Swedish Theory of love", hans dokumentärfilm om Sverige, avskaffandet av familjen och den självständige men ack så ensamma individen. Finns på svtplay i ytterligare fem månader).
Och mer om medicineringens baksidor skriver jag om
här.
Bilderna i Granströms bok skildrar hotade miljöer.
Och mitt sista citat från Granströms bok om dessa miljöer:
"Den teknologiska utvecklingen går framåt, aldrig i motsatt riktning. Eftersom omvandlingen av denna skog till pappersmassa, av denna fjällmark till dagbrott, var möjlig, var den också nödvändig. Eftersom den var möjlig var den också önskvärd. Det vi bevittnar är inte en katastrof i vardande, utan verkningarna av en katastrof som redan skett. " (sid 167).
Efter detta dystopiska måste vi inges hopp! Men hur? Hur ska man slåss mot de stora jättarna? Hur kan David vinna över Goliat idag? Davids slangbella, vad motsvarar den idag? Denna blogg räcker inte långt, med dess begränsade spridning. Ut i världen och göra vad jag kan. I det lilla.
Biotopia har nu avslutat sitt
Återbrukstema. Ett exempel på de små handlingarna där vi lever och verkar.
