På medar i med- och motvind

Par i medar. Under snön gömmer sig isen, ibland med sprickor.

Små glänsande stjärnor dansade framför mina ögon. Var jag skadad? Hade jag fått hjärnskakning? Jag låg stilla på isen och kände efter. Kinden hade fått en lätt iskyss bara. Knät ömmade. Annars var det lugnt. De små stjärnorna var bara de nyfallna snöflingorna som låg framför mig i ett fluffigt, kyligt täcke på den oplogade isen. En glittrande minivärld där på Mälaren.

Skridskoturen på måndagen bjöd på en blandad upplevelse. Efter Vikingarännet förra helgen har kanske ambitionerna sänkts hos de flitiga plogarna, för banan var helt oplogad efter nattens lite glesa, kyliga snöfall. Men vi var ju rätt tidiga å andra sidan, klockan var inte ens tio när vi lämnade badplatsen i Hammarskog. Det var lätt att bli uppvärmd i motvinden. Stavarna kom väl till pass. Men med det tunna snötäcket var is-sprickorna osynliga. Även om vi koncentrerade oss i varje skär, fast det egentligen hade varit härligare att höja blicken och se utsikten, så pladask, så låg man där igen och undrade om kroppen fortfarande var hel.

Solen sprack igenom molnen. Kaffet intogs i lä. Så eventuella skråmor var snart glömda. Isen var vår, helt och hållen, inte en människa i sikte. På morgonen såg vi spår i nysnön av endast en skrinnare före oss. Lite senare på dagen blev spåren tätare. Men kylan tillät inga längre pauser. Snabbt fumlande med nakna fingrar spänna skridskoremmarna för att inte kylan skulle hinna tränga in i händerna! Så iväg igen!

Godis för ögonen längs vägen på Mälaren: Skokloster!

Foto: Håkan Jansson

Slottet i Skokloster glänste i all dess prakt i vintersolen. Vi susade vidare. Banan svängde så motvinden var inte fullt så motig längre. Och att ta sig förbi Skokloster är alltid lite spännande. Vyerna är här fortfarande lite av överraskningar. Allt folk i miljonvillorna som vi passerar - hinner de njuta av det vackra som vi gör idag? För det är något visst med långfärdsskridskoåkning. Lite som den svenska sommaren: så kort! Så det gäller att passa på. Att njuta medan tid är. I morgon kan det var tö, blåst och regn.

I fjärran såg vi snart bilar. Och vi åker under en stor och bred kraftledning som också bryter av alla naturliga strandlinjer. Vägen måste vara den som passerar Erikssund. Då kunde det inte vara långt kvar. Med mina sista krafter och inre mental styrka tog jag de sista skären fram till bänken. Vassen bakom oss vajade lite i vinden men platsen hade tillräcklig lä för att lunchen kunde intas i lugn och ro. Värmande plagg ur ryggsäcken drogs på för att hinna äta upp. För att slippa frysa igen om fingrarna behöll vi skridskorna på.

Så äntligen skulle vi få medvind hemåt. Eller? Hade vinden vänt? I stället för medvinden kom det en snöby som svepte in från sidan. Stavarna användes fortfarande och ett och annat fall blev det även på tillbakavägen. När vi stannade för att pusta ser vi plötsligt en ovanlig syn, vanligare på nordliga breddgrader: ett hundspann! Hur många är hundarna? Vilken ras? De är för långt bort för att se! Det är inte varje dag man ser hundspann i Uppsalatrakten. Och jag erinrar mig turen över fjället för längesedan.

Vi trodde knappt våra ögon: ett hundspann på Mälaren!

Över Ekolns vida fjärd blir det till sist riktigt ljuvligt med vinden bakifrån som ökar hastigheten. Men ännu kan sprickor gömma sig under isen. Inte förrän på upploppet, när vi närmar oss Vreta udd, och vi viker av på sträckan mellan Skarholmen och Hammarskog ser vi till sist isen, den mörka, vackra, svarta, den har plogats!, och vi sträcker ut skären ordentligt i solen helt obehindrade.

Utan rädsla för isens hårdhet och nya blåmärken. Och med friska friluftsrosor på kinderna.

Mer om långfärdsskridskoåkning i Uppsala här.

Trädet i mitt liv

Konstnär: April White

På min blogg, som nu fyller 1 år - Hurra! - har jag vid några tillfällen lagt ut gamla texter. Och när jag senast om väder bara kort nämnde livet i väster kom jag att tänka på ett gammalt bidrag till en artikelserie som DN hade sent 90-tal, Trädet i mitt liv. Jag skrev men blev ej publicerad då. Bättre sent än aldrig (publicerad i alla fall på nätet):

Finns det något träd som har betytt något särskilt för mig eller gjort stort intryck på mig, ett träd som inte varit som andra? Frågan ställde jag mig efter att i DN läst den inledande artikeln på temat träd. Efter en korts funderande var ju det självklart att det måste vara The Golden Spruce.

Första gången jag hörde talas om detta mytomspunna träd var 1995, då jag flyttade med min familj till the Queen Charlotte Islands, British Columbia, Canada. Dessa öar ligger utslängda i Stilla Havet utanför Canadas västkust, strax söder om Alaska. Utanför samhället Port Clements växte där en gran, en "Sitka Spruce" (Picea sitchensis) av sällan skådat slag. I 300 år hade den vuxit intill flodbanken av the Yakoon River och det unika med denna gran var dess färg. På grund av en genetisk avvikelse var den en slags albino bland barrträden och uppvisade en helt gyllene färg. Forskare menade att i starkt solljus skulle den inte alls ha kunnat överleva och aldrig någonsin kunnat uppnå den fantastiska form och storlek den fick. På dessa öar emellertid, med tempererad regnskog och där dimma och mulet väder helt dominerar (årsnederbörd ca 3000 mm), överlevde The Golden Spruce mirakulöst som albino.

Detta träd var en stor turistattraktion och har t o m ett litet motell uppkallat efter sig. För de infödda Haida-indianerna, med deras speciella syn på naturen, hade trädet extra stor kraft och var förknippad med dyrkan och respekt. Det berättas en särskild myt om hur färgen uppkom: En pojke vid namn K'iid K'iyaas lydde inte sin farfars uppmaning att inte se tillbaka på spillrorna av hans by. När han trotsade detta och kastade en sista blick bakåt fastnade han i marken, växte fast och förvandlades till The Golden Spruce. Öarnas stolta indianfolk ser träden som egna individer i nära samspel och i harmoni med människan. Gamla berättelser förtäljer om seder och bruk när ett träd skulle fällas till kanotbygge (oftast en ceder, släktet Thuja), då man samlades kring trädet, bad en bön och tackade för dess egenskaper och kraft och att man nu skulle få använda det till egna syften.

Golden Spruce växte i tempererad regnskog. Foto: Rolf Hicker

Varför är historien om The Golden Spruce berättade i dåtid? Jo, den 300 år långa historien fick en tragiskt slut natten till den 24 januari 1997. Denna morgon nås alla ö-invånare av chockbeskedet att en galning hade sågat ner denna ståtlighet och öarnas stolthet! Vi kunde i den lokala tidningen The Observer läsa hans öppna brev om motivet till dådet som skulle vara någon slags protest mot de moderna skogsbrukmetoderna som tillämpas på öarna och annorstädes i British Columbia. Det berättas att han i kolsvart mörker simmat över the Yakoon River för att nå detta svåråtkomliga träd, med motorsågen fastsurrad på huvudet! Förövaren anhölls i sin frånvaro och skulle en tid senare, enligt uppgift, paddla i kajak över Hecate Strait från fastlandet till rättegången på öarna (men dök aldrig upp). Ett vittne hade med stor säkerhet sett mannen på väg. Sedan dess är hans öde mig veterligen helt okänt.

Ancient murrelet, Synthliboramphus antiquus

en lokal alkfågel, som jag ringmärkte

under min tid på öarna.

Foto:Source: [1] U.S. Fish & Wildlife Service, Alaska

Någon vecka efter detta förfärliga illdåd ordnas en "begravning" av The Golden Spruce med representanter från både infödda indianer och kyrkan. Vi var flera hundra människor som samlades där i skogen för att minnas vårt Träd. Sedan dess vet jag att det på platsen har planterats ett ympat exemplar med samma avvikande färg, vilket förhoppningsvis kan växa sig stort och livskraftigt. Som det ursprungliga, ståtliga trädet kommer det dock troligtvis aldrig att kunna bli. Vad jag hört sägas om den nedsågade trädstammens öde skulle den tas om hand av indianerna och kanske, om förutsättningar fanns, göras till en kanot, något Haida-indianerna enligt tradition gör med stor profession. Under deras blomstringstid, innan den vite mannen upptäckte öarna, var de de stora härskarna i nordvästra Canada.

The Golden Spruce (originalet) finns inte mer, men trädet lever kvar i allas hjärtan på the Queen Charlotte Islands, eller Haida Gwaii (=land of the Haida) som både indianerna och andra väljer att kalla dessa isolerade öar. Jag skulle kunna berätta mycket mer om detta okända (?) hörn av världen där jag bodde i två år (1995-97). Återflyttad till Sverige vill jag vara som en svensk ambassadör för denna fantastiska plats, återge en unik värld för andra jag träffar.

Så om du på nära håll vill möta vithövdad örn, svartbjörn, tempererad regnskog och valar, om du vill frossa i laxfiske och se Nordamerikas Galapagos (med massor av endemiska arter), om du vill krama extremt grova träd i nationalparken Gwaii Haanas, se ett unikt världsarv Ninstints och uppleva något oerhört vackert och ett makalöst kajakparadis, så ta chansen:

Örnen var bland de vanligaste fåglarna utanför fönstret.

Foto: originally posted to Flickr as "Helga" - a Bald Eagle – Fixes by H92.

Res till The Queen Charlotte Islands!

Läs mer om The Golden Spruce här.

Drabbad av väder

Jag gillar snö och snökaos! Om du inte håller med är du kanske en luttrad tågpendlare eller bara en vanlig bilägare på väg till jobbet.

Jag är varken pendlare eller bilägare och är därför inte tvungen att svärande ta mig fram genom snödrivorna idag. Jag har en kärleksfull inställning till snö: Jippe, jag kan åka skidor! Jag kan bygga en snölykta (om det är kramsnö). Jag kan åka pulka (om jag har några lekfulla barn att åka med).

Så det var mer som en studie i kaos när jag på morgonen skulle köra poolbilen till verkstan. Det fick ta den tid det tog. Tog det med ro. Tänkte på en rad ur sinnesrobönen: ” … ge mig tålamod att acceptera det jag inte kan förändra…”. Och vädret kan vi faktiskt inte påverka! Verkstan låg åt samma håll som K's skola så då kunde vi le åt och studera kaoset tillsammans. K hann i väntan på att jag skulle hämta och skotta fram poolbilen hjälpa till att putta på de bilar som stod med snurrande hjul hemmavid där gatan blivit enkelriktad. Och så fick vi en bonusstund i vardagen på väg till skolan/verkstan.

Numer tar sig väldigt många människor till jobbet med bil. Och snösvängen hänger inte med. Ska alla stanna hemma en sådan här dag eller ska vi inte förvänta oss att vägar och cykelbanor är hyfsat framkomliga i morgonrusningen? Det finns ju väderprognoser! Ska det vara så svårt att hålla bas-service i vårt moderna, nordliga land med snö på vintern? Livsnödvändiga samhällsfunktioner som sjukvård och transporter måste ju fungera! Eller är det så att ovädrena är kraftigare nu förtiden? Är det helt enkelt för mycket trafik som blir omöjlig att svälja när sådana mängder snö vräker ner på en gång?

När naturens krafter gör sig påminda känner jag ändå en viss ödmjukhet. Det finns något som är större och starkare än människan, någon som vi faktiskt inte rår på, något vi inte kan kontrollera. Även om vi ofta tycks tro det. Jag kan inte erinra mig några större katastrofer som jag drabbats av på grund av vädret eller naturens inneboende kraft. Tsunamin i Asien var hemsk men jag eller någon anhörig var inte där. Inte heller äger jag skog som drabbades av stormen Gudrun. Jag har aldrig suttit fast i bilkö på E4:an när lastbilar utan vinterdäck proppar igen vägarna och skapar milslånga köer. Att använda torrmjölk i stället för färskmjölk när stormen ven på Hecate Strait i British Columbia så att färjan med alla varor inte kunde lägga ut från fastlandet var en del av charmen av livet på the Queen Charlotte Islands. Ingen större katastrof.

Är de återkommande ovädrena kanske naturens sätt att säga ifrån, att protestera mot människans skövlande och exploatering av jordens begränsade resurser? Eller är det klimatförändingarna som spökar? Om det tvista de lärda.

Men än är det vinter, och det är underbart! Må det snöa! Skidor i morgon någon?

Kvarnbo såg ut som vanligt, trots snöandet.

Fria uttryck

I Egypten skallar ropen på frihet!

Landets styre stryper tillgång till den självklara kommunikationen via nätet och mobilen.

Men folkets rop från Frihetstorget ska inte tystna. Må de gå segrande ur striden i deras gemensamma längtan efter demokrati och att uttrycka sig fritt och må den gamla maktstrukturen falla! Utgången är oviss.

Här hemma kan vi skriva och uttrycka vad vi vill, inom lagens gränser. Ingen stänger av nätet i Sverige. Vi kan blogga och twittra om högt och lågt, stort och smått. Jag kan om jag vill till och med skriva poesi från kylskåpet medan världen brinner. Kanske du har tagit ner dina magnetiska ord därifrån, de är kanske inte längre någon het fluga, men jag stretar oförtrutet vidare. Nedan är ett samarbete mellan fröken J och mig. J började, jag byggde vidare

(en dag ska jag skriva inledningen på min roman med hjälp av dessa små rektanglar, eller så är det just här den börjar):

resa in i poesi

så trött, måste bli i form

en mjuk idiot tvekar

nästan ingen fika har

hård fattig benhög låg bra

grötminne kostar röra

vinterskugga dallrar i rum

vad de gråter

rik viskning sa de

som bomull och honumg är de

vaknar modig

möter ljuv nyans mot måndag

vänta på min tur

se fri flicka

val med söt illusion

modern kvinna märklig

fluffig sanning har tre svar

vill ha kunskapsvatten

finna säng

vår smak är ung

visa trevlig energi

första semester kall och vit

man var ganska förvånad

samlar het, ja äventyr

hand njuter regn

förstå bildskratt sen

min speciella höst betyda hopp

du sköter fest så utmärkt

vilar på stark arm

o galen lust

bär lysande evighet

står alltid nära

komma fram till slut

skumpa, tack

kul kinesa då glas grubblar

verkligt lätt vara två

livet är delikat

Skumpa, tack!

Lysande litteratur

"Jag placerar mitt eget väsen i din kropp och låter den förenas med ditt. Känslan vrider sig i våndor när ditt liv strömmar genom mina nerver och kärl. Vi blir en och samma men förblir också två; ett tvillingpar som ömsom sammansmälter och ömsom stöter bort varandra, en ny gestalt som inte är jag och inte du. Jag smyger i och intill, följer och förföljer, är din skugga och replik. Jag kallar dig Signe och när du inte svarar, ger jag svaren själv."

Orden är Helena Henschens i inledningen till hennes lysande porträtt av sin farmor i boken Hon älskade. Jag tar den ur hyllan, där den legat och väntat på att bli läst. Läser första sidorna och är fast. Henschens tidigare bok I skuggan av ett brott sträckläste jag när den kom, fascinerad över hur ofta verkligheten överträffar dikten. Att hon vågade röja och rota i den stora familjeskammen i rikemansvärlden! Vilken skandal! Hon älskade är på samma sätt en inblick i släkten, baserad på en stor mängd dagböcker, brev och små lappar kvarlämnade i en blommig dalakista.

Och så kommer det. Där är citatet igen!

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis."

Det är unga Signe som uppstudsigt lägger sig i de vuxnas samtal i finrummen genom att läsa högt ur den ryska romanen, men som tystas ner av de äldre och förståndiga. Men självaste Ellen Key uppmuntrar den unga damen: Stå på dig!

Det är Tolstoj som dyker upp inte mindre än fjärde gången på kort tid. I höstas var det pjäsen på Uppsala Stadsteater. Anna Karenina. Kärleksdrama när det som är bäst.

Det kända inledande citatet i Tolstojs drama spelar också en nyckelroll i boken Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Det är ett magiskt ögonblick när portvakterskan och den nye japanen Ozu i den tjusiga Parisfastigheten på ett ögonblick har byggt osynliga broar med de Tolstojska tankarna. Boken slår filmen Igelkotten som jag sedan ser. I boken skildras det stora i det lågmälda på ett härligt förlösande sätt. Vänskap över barriärer i klass och ålder. Livslögner. Livskunskap.

Och livslögner är det gott om, kanske särskilt i de fashionabla miljöerna? Fascinerad av Helena Henschens vackert poetiska språk i ännu en bok tar jag mitt i läsandet del av nyheten av hon gått bort. 70 år gammal. Hon hade säkert en hel rad av historier kvar att berätta. Så synd!

Vila i frid, Helena. Älskade du också, som Signe gjorde?

I Kvarnbo brusar vattnet vidare i allt mer öppen dager, som om inget hänt.