Linnéstigar - nu!

Bara två dagar kvar av denna strålande september.
Och alla färger!
Och solen!
Och den blå himlen.

Det börjar blir bråttom om man ska vara med på en fototävling som vill ha en sinnliga motiv från Linnéstigarna i Uppsala. Hur skildrar man lukt på bild? Hörsel?

Anta utmaningen, ge dig ut och släpp lös din fantasi.

Skicka sen din bästa bild till erika@biotopia.nu  så är du med i tävlingen och kan vinna fina priser.
Före midnatt den 30 september vill Erika ha din bild.

Vilket sinne blir detta? En ljusupplevelse.

En angelägen bok

Tänk om dessa barns pappor skulle ställa samma fråga som Axels pappa gjorde...! Perspektiv...

"Axel, får jag gå in och laga mat?"

Det är eftermiddag och jag sitter på balkongen i denna ljuvliga sensommar som inte tycks ta slut. Barn och föräldrar leker ute på gården....

Så kommer repliken från Axels pappa. Som ett direkt hämtat exempel ur boken jag just läser:
David Eberhards Hur barnen tog makten.

Pappa frågar alltså lille Axel - kanske fyra-fem år - om han får gå in och laga mat!
Och om svaret blir Nej? Ska Axels pappa då sitta kvar vid sandlådekanten och göra sandkakor? På bekostnad av att middagsmaten blir sen och alla blir griniga? Ska lille Axel verkligen ta ansvar för om maten står på bordet i lämplig tid. Nej, han får ju inte det ansvaret egentligen men det som ska vara ett påstående är trots allt en fråga...

Ja, barnen tycks verkligen har tagit över makten, som David Eberhard hävdar. Till synes från förskoleåldern. Och sedan upp genom hela skolan, in i klassrummet.
Hur blev det så här? Har förskolan något med det hela att göra? Eberhard citerar Platon ur en annan källa (Poirier Martinsson):

"Det räcker inte att indoktrinera och tvinga människor att tänka och agera rätt. Framgången ska konsolideras genom att medborgarna övertygas om att indoktrineringen aldrig existerat, att den bara var en dröm."

Vad har samhället gjort med oss?
"Tänk om vi alla är med i en sekt utan att veta om det?, skriver Eberhard.

Är det Platons idé som ska förverkligas i Ingvar Carlssons ord från tidigt 1970-tal om betydelsen av att utvidga förskolan, att det är:

"livsviktigt för att eliminera det sociala arvet från föräldrars oönskade reaktionära uppfattningar".

Och vidare:

"Om nu människor verkligen tror på anknytningsteorin borde man rent logiskt förvänta sig en stor andel invånare som protesterade högljutt mot den rådande förskoleordningen. Det borde med det i åtanke finnas en gräsrotsrörelse av tämligen stora mått som kräver föräldrarnas rätt att vara hemma med sina barn i stället för rätten att vara ifrån dem hela dagarna. Det konstiga med de skandinaviska länderna är att en sådan rörelse närmast helt saknas. Ett riksdagsparti som företräder den linjen riskerar att konstant falla under fyraprocentspärren. Det anses nämligen vara bakåtsträvande. Det är inte utan att man kan fråga sig hur vi resonerar när vi samtidigt som vi lämnar bort barnen så stor del av tiden , samtidigt tillmäter oss så stor betydelse."

Och hur påverkar det föräldraskapet att förstagångsföräldrarna blir allt äldre?, frågar sig Eberhard.

"De kan springa fort i karriären men de kan inte bära ett barn.", beskriver han det hela.

Jag gillar också hur Eberhard beskriver den svenska fixeringen vid kön och genus. Redan på förskolan ska man tänka "rätt". Men jag vill protestera: det kan ju vem som helst se att en nyfödd flicka är en flicka och inte en pojke. I Sverige tycks vi sträva efter något slags likriktning mot - ja, vad? Ska vi upphäva könen?!
(på en platsansökan som jag fyllde i nyligen kunde man under rubriken Kön nu få tre val: Kvinna, Man, Annat....)
Jag vet inte exakt vilken typ av jämlikhet det är som exempelvis Fi vill eftersträva, men jag säger bara helt enkelt:
Låt kvinnor få vara kvinnor och göra det de tycker om och är bra på.
Låt män få vara män och göra det de tycker om och är bra på.
Utan att Farbror Staten ska lägga sig i och styra.

Det finns många frågor för den nya regeringen att ta tag i. Hur byter man riktning på en oceanångare? Det tar tid. Kanske en hel generation. 

De bortglömda

De olika partierna låter rätt lika när det kommer till frågan om den accelererande ohälsan i samhället.

"Många med psykisk ohälsa hamnar mellan stolar, frågan måste upp på högsta politiska nivå", säger Vivianne Macdisi (S).

"Idag ser vi aett skolhuvudmännen tar ett väldigt varierande ansvar för elevhälsovården...", säger Johan Edstav (MP).

"Primärvården behöver fler psykologer och kuratorer än det finns idag", säger Sören Bergqvist (V).

"Alliansen har tagit fram en valplattform där vi rent allmänt lyfter fram vikten av kortare väntetider, och det tror jag är särkilt viktigt inom psykiatrin", säger Erik Weiman (M).

Alla citerade ur fredagens Upsala Nya Tidning.

Det är visserligen inte politikernas sak, mer forskarnas, men jag saknar i valdebatten: varför ökar då den psykiska ohälsan i Sverige?
Eller som boktiteln av Nisse Simonsson för några år sen löd:
"Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? 

Tänk om det är så att det är barn, ungdomar, arbetslösa och sjukskrivna som betalar priset för vår tillväxt?
Genom det rådande arbetstempot.
Vissa jobbar så de stupar medan andra inte får jobba alls. Båda grupperna mår dåligt.
Vi är ständigt tillgängliga på våra mobiler.
Press från media om att vara perfekt på alla plan: kroppen, på jobbet, hemmet, trädgården, vänner.
Och Gud, han bara glömdes bort i brådskan. Ersatt av köpcentrum. Rikt på saker. Men tappat på inre liv.

Kanske det är fel på hela samhällssystemet? Vi måste tänka om helt och hållet.

Jag är för en medborgarlön, ett basalt belopp som går till alla.
Då kan man jobba mindre och vara mer med sin familj. Om man vill.

Idag gäller det.
Jag röstar men har svårt att se hur vi på ett enkelt sätt ska lösa de stora problem vi har i vårt välståndsland.

Inför valet

Sverigebilder mindre än en vecka före valet 2014...

Sjukskrivningarna ökar visar färsk statistik från Försäkringskassan.
Kostnaderna för sjuk-och rehabiliteringspenning var 2013 28 miljarder kronor. Och väntas öka.

Barngruppernas storlek på förskolan ökar.

Antalet ungdomar som går arbetslösa är skyhöga.

Arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå.

Utskrivningen av lugnande och antidepressiva läkemedel fortsätter att öka bland unga i Sverige.

Fortsatt oroligt och dåliga resultat i skolan.

Och konsumenten i Sverige ska hålla hjulen rullande genom att konsumera, allt för den heliga tillväxtens skull.

Stressen ökar, heltid har gjorts till naturlag.

Det vi mår bra av, relationer, kultur, natur, finns allt mindre tid till.

Samtidigt som vi ser och upplever högst påtagligt att översvämningar och skogsbränder är en realitet som vi tvingas att vänja oss vid. Så här skriver Pär Holmgren och Staffan Lindberg i en debattartikel i Upsala nya tidning från i maj i år.


Om vi avskaffade fixeringen vid 40 timmars arbetsdag och jobbade mindre...

- skulle barnen behöva vara mindre tid på dagis, och kunna vara mer med mamma och pappa. Grunden till en trygg bas (i alla fall för det mesta).

- skulle sjukskrivningarna minska

- skulle jobben räcka till fler

- skulle även ungdomarna hinna bli sedda av sina föräldrar

- skulle det finnas mer tid för skogspromenader, så mycket bättre än antidepressiva

- skulle det bli lugnare i klassrummet

- skulle fler hinna cykla

- skulle inkomsterna kanske minska, men vi skulle tvingas tänka efter mer om vi verkligen behöver en ny spis, ny uteplats eller ny bil

- skulle vi kanske kunna rädda jorden från förödande klimatförändringar.

Det är min övertygelse.

Anders Borg, du vill gärna att vi ska konsumera men förklara för mig en gång för alla varför vi måste ha tillväxt! Vi har ju bland den högsta levnadsstandarden i världen. Men inte mår vi särskilt bra för det. Birger Schlaug skriver tankeväckande om tillväxt här.

Och i det eminenta radioprogrammet Radiopsykologen var det en man häromveckan som ringde in som höll på att "jobba ihjäl sig". Är det en inre drivkraft, en längtan efter bekräftelse med hjälp av prestationer kanske?, eller är det samhällets uppdrivna tempo som gör att människor i Sverige 2014 kan hamna i sådan sits?

Till alla som mår dåligt, till de som är arbetslösa, stressade, ensamma, sjuka och övergivna önskar jag att ni fick sitta en stund här. I skogen. Och låta er omslutas av en välgörande kraft, och dofter,  som är äldre än höghus och tunnelbanor, äldre än livspussel och löneförhandlingar:

Rösta för mer välgörande fritid till människan den 14 september!

Med slutna ögon

Patetiskt pekoral eller bara frihetsrus?
Oavsett vilket så är det härligt ute nu!

Sädesärlan kvi-vittar
Fiolerna spelar
Och gräshopporna med.
Tuppen gal
Flugan surrar
Vinden kittlar mitt hår i ansiktet
Flygplan brummar
Jordbruksmaskinen likaså
Och trafiken på i fjärran
Hästen ptrooar (ja, vad heter egentligen det ljud som en häst frambringar med mulen?)
Löparens steg krasar mot gruset
Stavgångarens taktfasta stavtag smattrar
Kråkan kraxar
Myrorna kittlar
Solen värmer
Promenad-sällskap pratar
Duvan ropar
En sprängningssignal ljuder, kort före, långt efter

Det händer mycket när jag sluter mina ögon en onsdagseftermiddag i Hågadalen.

Närvaro utan mobil.
Tankens fria rymd.
Den inre vägen till hälsa.