En angelägen bok

Tänk om dessa barns pappor skulle ställa samma fråga som Axels pappa gjorde...! Perspektiv...

"Axel, får jag gå in och laga mat?"

Det är eftermiddag och jag sitter på balkongen i denna ljuvliga sensommar som inte tycks ta slut. Barn och föräldrar leker ute på gården....

Så kommer repliken från Axels pappa. Som ett direkt hämtat exempel ur boken jag just läser:
David Eberhards Hur barnen tog makten.

Pappa frågar alltså lille Axel - kanske fyra-fem år - om han får gå in och laga mat!
Och om svaret blir Nej? Ska Axels pappa då sitta kvar vid sandlådekanten och göra sandkakor? På bekostnad av att middagsmaten blir sen och alla blir griniga? Ska lille Axel verkligen ta ansvar för om maten står på bordet i lämplig tid. Nej, han får ju inte det ansvaret egentligen men det som ska vara ett påstående är trots allt en fråga...

Ja, barnen tycks verkligen har tagit över makten, som David Eberhard hävdar. Till synes från förskoleåldern. Och sedan upp genom hela skolan, in i klassrummet.
Hur blev det så här? Har förskolan något med det hela att göra? Eberhard citerar Platon ur en annan källa (Poirier Martinsson):

"Det räcker inte att indoktrinera och tvinga människor att tänka och agera rätt. Framgången ska konsolideras genom att medborgarna övertygas om att indoktrineringen aldrig existerat, att den bara var en dröm."

Vad har samhället gjort med oss?
"Tänk om vi alla är med i en sekt utan att veta om det?, skriver Eberhard.

Är det Platons idé som ska förverkligas i Ingvar Carlssons ord från tidigt 1970-tal om betydelsen av att utvidga förskolan, att det är:

"livsviktigt för att eliminera det sociala arvet från föräldrars oönskade reaktionära uppfattningar".

Och vidare:

"Om nu människor verkligen tror på anknytningsteorin borde man rent logiskt förvänta sig en stor andel invånare som protesterade högljutt mot den rådande förskoleordningen. Det borde med det i åtanke finnas en gräsrotsrörelse av tämligen stora mått som kräver föräldrarnas rätt att vara hemma med sina barn i stället för rätten att vara ifrån dem hela dagarna. Det konstiga med de skandinaviska länderna är att en sådan rörelse närmast helt saknas. Ett riksdagsparti som företräder den linjen riskerar att konstant falla under fyraprocentspärren. Det anses nämligen vara bakåtsträvande. Det är inte utan att man kan fråga sig hur vi resonerar när vi samtidigt som vi lämnar bort barnen så stor del av tiden , samtidigt tillmäter oss så stor betydelse."

Och hur påverkar det föräldraskapet att förstagångsföräldrarna blir allt äldre?, frågar sig Eberhard.

"De kan springa fort i karriären men de kan inte bära ett barn.", beskriver han det hela.

Jag gillar också hur Eberhard beskriver den svenska fixeringen vid kön och genus. Redan på förskolan ska man tänka "rätt". Men jag vill protestera: det kan ju vem som helst se att en nyfödd flicka är en flicka och inte en pojke. I Sverige tycks vi sträva efter något slags likriktning mot - ja, vad? Ska vi upphäva könen?!
(på en platsansökan som jag fyllde i nyligen kunde man under rubriken Kön nu få tre val: Kvinna, Man, Annat....)
Jag vet inte exakt vilken typ av jämlikhet det är som exempelvis Fi vill eftersträva, men jag säger bara helt enkelt:
Låt kvinnor få vara kvinnor och göra det de tycker om och är bra på.
Låt män få vara män och göra det de tycker om och är bra på.
Utan att Farbror Staten ska lägga sig i och styra.

Det finns många frågor för den nya regeringen att ta tag i. Hur byter man riktning på en oceanångare? Det tar tid. Kanske en hel generation.