När hävden upphör

En utblommad gullviva kämpar i mörkret av den täta "granskogen", kämpar för sin överlevnad. I en strimma ljus. Blomman bär på en berättelse - här såg det en gång helt annorlunda ut: en öppen betesmark, några enar kanske och så med rikt blommande gräs och örter.

När hävden, betet eller slåttern, upphör växer markerna igen.
När hävden upphör planterar skogsbolagen granplantor på de forna gräsmarkerna, granplantor i snörräta rader som sedan blir granåkrar.
För någon skog kan man inte kalla det. Gör du?

Snörräta rader, vissa kallar detta skog.

När hävden upphör försvinner livsrummet för våra älskade ängsblommor. Och med dem fjärilarna och bina.
När hävden upphör, familjejordbruken försvunnit och pengarna får styra,  förlorar det svenska landskapet sin småskaliga variation. Resultatet: skarpa gränser mellan monokulturerna, på ena sidan granåker, på den andra sidan raps. En blommande linåker är visserligen vacker, men likväl en monokultur.
Och de artrika brynen, har rationaliserats bort.
När hävden upphör försvinner inte bara växter och fjärilar och bin, även fåglar, skalbaggar, steklar, svampar, humlor - var och en med sin specifika uppgift - hotas.
Och många fler.

Lundkovall är visserligen ingen typisk ängsväxt, men vacker ändå.

I årets fältjobb inventerar jag en av de miljöer där vår ängsflora har sin tillflyktsort - vägkanterna.
Trafikverket vill veta när och hur och hur ofta som de ska slå vägkanterna för att bäst bevara de hotade arterna. Även en bit av landskapet innanför vägen ska inventeras. Det var därför jag häromdagen gjorde mitt livs första inventering av en "granåker". Och tänkte dessa skogstankar.

Blommande hundäxing i granåker.

Artlistans längd av 42 arter är missvisande: i en granplantering växer nästan ingenting. Jag hittar de flesta närmast vägen, där ljuset når in. Och de flesta rara lavar och mossor i skog vill ha riktigt gamla träd att växa på, eller död ved. Ja, döda, grova stammar, inte spill från senaste röjningen. Modernt skogsbruk utplånar dessutom även den rika svamp- och bakterieflora som träden är helt beroende av och det samarbetet har utvecklats i årtusenden, ja kanske i miljoner år!

Detta är visserligen död ved men helt fel typ, inte grova döda träd som i en artrik skog.

Boktips: Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben:

Rädda bina! Här tipsar Naturskyddsföreningen om vad DU kan göra.

Låt fjärilen flyga!

Och om jag får önska: Skrota skogsmaskinerna! Fram för hyggesfritt, modernt, skonsamt skogsbruk. Mer här. 

Närnatur i midsommartid

Bofinken spelar sin drill. Outröttligt sen i våras.
En blåmes stämmer in i kören. Och så ett annat entonigt fågelläte.
Barnskrik och gök.
En skimrande guldbagge gör en lov förbi min sittplats.

bild lånad från nätet

En ruta i gräsmattan lyser i gult och vänder sina blomansikten mot solen: revfibbla.

Vitklöver i en annan del. Klarar gräsklipparen galant, blommar snart igen.

Ekarnas blad lite ledsna i grått: ekstyltmalen härjar.
Solen bränner.
Sniglar äter upp rädisblasten i lådorna.
Jag spanar in en ung grön vårtbitare på potatisblasten - borde kupa!
I midsommarvasen står: häckvicker, prästkrage, midsommarblomster, smörblomma, teveronika m fl

här har vårtbitaren satt sig i smörblomman i stället...

Trädgårdssångare på avstånd, en svart-gulrandig blomfluga på närmare avstånd, på min arm.
Andra ljud inifrån eken är nog ungar som flugit ur sitt bo... De göms i lövverket.

En blåvinge i fladdrande flykt över gräsmatta och äng.
Aspen darrar - i övrigt stilla.

Grannar packar bilen - åter till stan.

Vi blir kvar - bor här.
Koltrasten tar över solonumret för oss som blir kvar.

Natur från vilostolen i skuggan. Ett stycke närnatur. Den värdefulla och viktiga. 

En fyr, fåglar och blomstrig fägring - på Björn

En strandskata flyger förbi utanför dörren på dasset. Röd näbb, orange ben. Och så det där speciella skarpa flyktlätet. Dörren är nymålad, i gult. Dasset i falurött. Och jag sitter där inne med skärgårdsutsikt.

Vi är på Björn i nordligaste Uppland. Ön Björn med fyr, fåglar och blomstrig fägring. I flera år har vi tänkt på denna ö, att vi vill åka dit, kanske paddla. Men det har inte blivit av. Förrän nu. Mycket har ställts in i corona-tider, men inte den guidade turen till denna ö. Nu tar vi chansen, tänkte jag, anmälde oss till turen, i regi av Biotopia och Upplandsstiftelsen.

A room with a view

Fyrbyn

Bea kan allt om gölgrodor. Martin kan allt om fåglar. Redan klockan åtta gick båten, vant styrd av Kjell. Nordan låg på, men solen sken när vi klev i land. En törnskata i buskaget. Ärtsångare och törnsångare hörs från samma håll. Vi vandrar längs den uppmärkta leden på ön. Svagt hör vi en groda spela i en av gölarna. Vinden överöstar. Grodorna skygga. De finns nästan bara här!

I Martins tubkikare spanar vi in kustsnäppa och småspov. Allt blir så kul när man har experten med sig. Som jag då, på mina guidningar. Om växter. Det blir både en fågellista och en betydligt längre växtlista innan helgen är slut.

Blodnycklar

För när guide-gruppen och ornitologerna åkt hem är det bara vi kvar. Brist på fågellarm gör det möjligt. Och så den varsamt renoverade fyrvaktarbostaden. Upplandsstiftelsen, tack! Nu är här naturreservat. Och som granne har vi fyren. Men som man tyvärr inte kan komma upp i.

Bostaden är fräsch i sin enkelhet!

Havet är vidunderligt, utsikten bedårande  och när vinden bedarrat dagen därpå sitter tre gölgrodor på var sitt strå i vattnet och visar upp sig. Bara för oss.

Fina Björn - vi kommer tillbaka!

Hyr fyrvaktarbostaden.

Trift