http://vildvittransblog.blogspot.com/ Skogsliv vid Lommaren – betraktelser: oktober 2012

tisdag 23 oktober 2012

Hälp! Vi drunknar...!


... inte i höstlöv... 


...utan i sopor!


Färsk rapport från Naturvårdsverket visar att vi slänger 457 kg per person och år. Bara en fjärdedel av hushållssoporna återvinns enligt samma källa. Det måste bli enklare att sortera sopor eller är det viljan som saknas? Ett sätt är att minska konsumtionen. Skilja på vad jag behöver och på vad jag vill ha. Och ha förstånd att begränsa överkonsumtionen. Som alstrar skräp.

Andra enkla sätt att minska sitt avfall förutom att sopsortera och panta burkar är  t ex

  • att tacka nej till reklam (enligt P1:s Plånboken kan reklammängden vara 50 kg/hushåll/år!)
  • köpa begagnat
  • skänka kläder, möbler och hushållsprylar till Röda Korset. Eller sälja på Blocket!
  • köpa få dyra kläder och skor (som håller) i stället för många billiga (som inte håller)
  • underhåll av de kläder och skor man redan har
  • kompostera om man bor i villa (men det går bra på balkongen också)
  • undvika köpa vatten på flaska (vatten i kranen är tusentals ggr billigare!)
  • ta med kasse till affären och på shoppingturen
  • för den innovative: låna kläder!
  • för den händige: återbruka textiler och förvandla gammalt i ny skrud (mer i P1:s Epstein&Nordegren)
  • och för den modige fanatikern: veckla ut vikkoppen på vernissagen där det serveras bubbel i engångsglas!


Ingen kan göra allt men alla kan göra något!
Låt dig inspireras av Kierkegaard i sammanhanget. Skriver om det här.
Sorteringshjälp finns här!
Och Grön guide här!

Det måste väl finnas ett annat mer uthålligt ekonomiskt system som får samhällshjulen att fortsätta snurra än det som bygger på vår vilja att shoppa! Men vad? Hur?

För så här vill vi väl inte se vår jord?


torsdag 18 oktober 2012

Träning nystart



Nä, nu bryter jag nog mot en oskriven bloggregel, kör repris på reprisen:

Jag blev så lycklig av jympapremiären häromdan och kom då osökt att tänka på min ordlek vid förrförra årets start, så den kommer i repris här. Många idéer kläcks där på golvet så det kommer nog mer, inspirerad av endorfiner och musik i en skön harmoni. Efter en rätt medioker löpsäsong ska jag nu i 20 dagar satsa helhjärtat för att vara fysiskt fullfjädrat förberedd för äventyret sen i Himalaya. 


"Ode till Friskis och Svettis

Efter att ha lagt pannan i djupa veck i Högskoleprovets ordförståelsedel (2010) samma dag som jag premiärjympar för säsongen hos grannen Friskis & Svettis skapades denna text nedan. Kropp och intellekt i skön förening! Kursiverat är några av de 40 ord du kan testa dig själv med i testet... (Nästa ordförståelsetest att testa sig på kommer på höstens prov den 26/10 2012).

Tänk att så många vill stuva in sig i en lite kvalmig lokal för att med färgglada attribut förenas i en motorisk enighet! För det är ju en oförblommerad sanning, och empirisk forskning är enig:

Jympa gör oss glada, friska och starka!

Det är mycket som hänt inom jympan sedan jag klev in till en kulvert-liknande lokal vid S:t Eriksbron i Stockholm (tänk bara: träningsmode, då var jag yngst, nu är jag bland de äldre!, samt antalet träningsformer). Det är svårt att visualisera den scenen idag, 27 (28)(29) år senare (och räknar man parkjympan i Rålambshovsparken blir det nog över 30 (!) år). Under årens lopp har det varit ömsom svett, ömsom glädje, men även tårar har runnit under avslappningen efter passet. Att säga att det varit tråkigt vore att häda.

Glädjen efter träningen, oavsett träningsform, är inte skenbar, utan högst verklig. Få är de vantrogna. De kan inte ha varseblivit den värdeladdadpåverkan motionen med musik har på människorna! Min övertygelse och mitt inpass i hälsodebatten blir att de som har hittat till Friskis & Svettis lokaler ej belastar landets sjukvård i särskilt stor omfattning, ej heller kommer på obestånd, terminsavgiften är en god investering, utan dessa hävdar sig väl i samhället, kanske fria från artrit och andra åkommor och säkerligen med blodet fyllt av friskt, rött hemoglobin.

Ja, jympa är en plausibel lösning på folkhälsan! Det är en lärdom jag tillskansat mig och vågar påstå utan att så split bland experter. Det behövs ingen disputation i ämnet. Jag är helt enkelt jympa-frälst.

Är du det med?"

måndag 15 oktober 2012

Västgötska resan


STF - Så Trivsamt o Fint!

- Åh, fan, sa vandrarhemsvärden när vi ville bo även en tredje natt i STF:s boende i den gamla arbetarbostaden "Ettan" till bruket i Forsvik. Och frukost ville vi också ha. När vi anlände på måndagen undrade samme man vad vi skulle här och göra. Här finns inte mycket nu, tyckte han. Lågsäsong i en sömnig bruksort med anor.

Fanns det inte något att se? Det höll vi inte med om.

I kulturmarkerna i Garphyttan pågick hamling, trädbeskärning.

Vi hade redan hunnit med en nationalpark på vägen ner, Garphyttan. Fikat vid Lillkyrka kyrkas kyrkogård, men det låg ju förstås långt bort i Närke. Vandrat ner till Vätterns nordvästra strand i ett naturreservat där hade vi också hunnit med. Efter att ha installerat oss och innan mörket sänkte sig över ett höstligt Forsvik promenerade vi genom bruksområdet, beundrade de varsamt renoverade byggnaderna, Göta Kanals äldsta sluss, den gamla hjulångaren. Och tisdagen ägnade vi åt nationalpark nr 2, Tiveden.

Det regnade på morgonen när vi drog upp rullgardinen. Killen som renoverade timmerhuset från 1700-talet utanför vårt fönster stod redan och jobbade i skydd av presenningen med sitt precisionsarbete, att lägga nya stockar i "Tvåan", ursprungligen smedbostad. När vi väl hade snirklat oss fram på skogsbilvägarna genom tivedsskogarna till nationalparken hade regnet upphört. Stenkälla med de väldiga bumlingarna var ett obligatoriskt stopp. Men Vitsand en bit västerut längs leden var också väldigt fint. Och tack militärerna på er marschövning för glöden ni lämnade i eldstaden till oss! Den förhöjde lunchen där vid stranden.

Stenkällas imponerande klippblock till väggar
Vitsand hägrar. Röken från två eldstäder (!) steg sakta från skogsbrynet
 och utlovade värme vid elden
Boende i STF:s vandrarhem är något av en resemelodi för oss. Vi var ju tvungna att åka förbi Tivedstorp också, för att kolla in denna lilla idyll i skogen. Och det var sött! Men rätt isolerat. Vi får bo där en annan gång, vi ville bo kvar och insupa kvarlevorna av bruksandan en natt till. Hur är det egentligen att vara vandrarhemsvärd?

Närkontakt med Vättern i flödande sol en oktoberdag. Det var inte fy skam för en förmiddagsfika dagen därpå! Vi njöt av utsikt, kaffe och varma hällar i Utnäsets naturreservat efter en kortare vandring dit från vägen. Där hade vi   fått lära oss ett och annat om masugnar och tackjärn från skyltarna vid Igelbäckens hytta. Och det enorma byggnadsverket, fästningen i Karlsborg, Sveriges reservhuvudstad, gav oss nya perspektiv på ett forna Sverige utsatt för hot som inte längre var aktuella när väl denna väldiga borg stod färdig.



 Så nog fanns det att se alltid!

Och Linné då, på hans västgötska resa? Såg han Forsvik? Det borde ha varit full verksamhet där år 1746 när nestorn genomförde sin resa genom landskapet. Men han var väl mer intresserad av natur än industrier.

Vi kan bara konstatera: varför åka på weekendresa till London när man i lågsäsong kan åka på fyradagars till Västergötland? Särskilt landskapsresor på hösten gillar vi, H o jag:
Dalaresan,

Hälsingeresan.

onsdag 3 oktober 2012

Tysta skrik


När jag för två år sedan såg Underkastelsen av Stefan Jarl var det ett uppvaknande. Gifterna finns överallt i människans omedelbara närhet. I leksaker. I datorer. I vårt blod. Ändå har kunskapen om gifternas närvaro funnits i 50 år. Och frågan om vad alla gifterna tillsammans har för "cocktail-effekt" på oss människor och vår hälsa var något redan Rachel Carson funderade på 1962. Vi vet, vi ser, eller gör vi verkligen det? Och vad görs?

Hon skrev 1962 i "Tyst vår":
"Härvid blandas kemiska ämnen som ingen ansvarskännande kemist skulle drömma om att blanda samman i ett laboratorium. Det tänkbara samspelet mellan dessa är en källa till djup oro för tjänstemännen vid USA:s Public Health Service..."

Då, på 1960-talet, avfärdade amerikanska forskare klagomål om biverkningar av DDT på människa "som synbarligen psykoneurotiska symptom". Idag finns det amerikanska tankesmedjor som åter hävdar att Carson hade fel. På samma sätt distribuerar dessa den mest sorglösa klimatförnekarpropagandan, allt enligt Andreas Malm i DN. Förnekelse av samhällsansvar alltså, en amerikansk tradition?

Carson skriver vidare:
"De flesta bland oss går genom världen med oseende ögon, omedvetna både om dess skönhet, dess under och den sällsamma och ibland fruktansvärda intensiteten hos det liv som levs runt omkring oss."

Samma tankegångar, om hur vi tappat förmågan att se och förundras av den värd vi omger oss av och är beroende av, hittar jag i en annan nyligen läst bok, i slutorden till Isabella Lövins Tyst hav om fiskeindustrin, där hon funderar över ett vackert ord, physis, som beteckningen på den naturens märkliga läkkraft när människan för en kort stund lämnat havet i fred.  Physis är också den kraft, skriver Lövin, som får en övergiven skrotbil ute i skogen att efter några år bli övervuxen med mossa och klängväxter - och den kraft som bor i en stamcell som vet om den ska bli fot eller hjärna.


Physis, skriver Lövin, barnets och plantans växtkraft, är livets mirakel, och med det menar hon att "ser vi inte det, då har vi tappat tron på livet. Och då är det lätt att gå i dödens tjänst. Dammsuga haven på allt liv, spy ut gifter i luften, skövla skogarna och med öppna ögon bidra till jordens undergång, för att vi blivit blinda för dess skönhet."

Ekopsykologin, en helt ny psykologisk teori, grundat av den amerikanske historieprofessorn Theodore Roszak, bygger på just detta, att den ökande psykologiska ohälsan i samhället håller helt och hållet samman med att vi avlägsnat oss från våra biologiska, mentala och naturliga rötter.
Tidningen Camino skriver mer om ekopsykolopgi i sitt senaste nummer.

Carson skrev om kemikalieindustrin.
Lövin om fiskeindustrin.
Och Marciej Zaremba skrev i en uppmärksammad artikelserie i DN i våras, om skogsindustrin (se även Tor Lundbergs bilder från arbetet med denna serie)

Uthållighetstänk på alla dessa områden lyser med sin frånvaro på dagordningen.
Jag skriker tyst i kör med ovan nämnda debattörer, och efterlyser det mänskliga förnuftets vinst över den ekonomiska.
Jag lär får vänta.

Mer om Tyst vår i Sveriges Radions P1:s Kulturdokumentär

tisdag 2 oktober 2012

Om hotet med att vara nöjd




Ja så är det.
Konsumtion tills vi stupar.
Planeten Tellus och dess mindre bemedlade invånare betalar priset för vår livsstil.
Och västvärlden tvekar inte att handla med Kina som inte respekterar de mänskliga rättigheterna.
Och så köper vi vår lycka med hjälp av varor som produceras under tveksamma arbetsvillkor på andra sidan jorden.

Jag ska begrunda innehållet i Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar.
Och bli klokare och gladare på lycka som inte är kopplat till konsumtion.

Nu går jag och gosar med katten.