Döden, döden, döden... och livet!

Jag läser i aktuell roman just nu: en fars begravning (Vigdis Hjorts Arv och miljö)

Jag slår upp tidningen, skummar dödsannonserna... är det inte...? kanske ett bekant namn...?

Vi ser en film: döden på havets botten, i en ubåt (Kursk)

Vi ser en tv-serie: folk dör som flugor i olika skottlossningar i Innan vi dör.

Jag ser ut genom fönstret på de senaste dagarnas vackra vinterlandskap: också en slags död, ja en naturens dvala i alla fall.

Vintrig konstutställning i naturen

Jag börjar summera de senaste tolv månaderna som gått, på det privata planet: fem döda i min kanske inte allra närmaste krets men näst intill, med fyra begravningar.

Och när jag minst anar det kommer jag att vara medlem av den äldsta generationen i släkten.

Tanken svindlar.

"Lev nu - dö sen", sjunger en sångerska på radion.
Ja, ja - jag försöker.

Så många levda liv.  Mina mor- och farföräldrars föräldrar, till exempel - åtta personer, vilka var de? Jag har ingen aning, men vill ta reda på det.

Den förste med mitt efternamn. 

Vilka har hört deras berättelse? Vilka sorger bar de på, vilka har gått i arv, vad har påverkat mig?
Min förkärlek för systematiskt bearbetning av större material samt psykologi-intresse kan få samverka om jag börjar rita släktträd.

Tur att mamma och pappa varit så flitiga att dokumentera fakta om släkten. Nu kan jag dyka ner i det materialet. Vem är jag och varifrån kommer jag? Få svar på frågorna ovan, om mina anfäder.

Vad kommer då mina eventuella framtida barnbarnsbarn veta om mig? Vad lämnar jag efter mig?
Ja, denna blogg kanske? Kommer den sväva kvar i cyberrymden då, i framtiden? Finns internet kvar?
Eller så låter jag publicera bloggen i bokform, redigerad. Något verkligt att ta i, hålla i. I februari fyller bloggen 10 år.

Här kan jag bygga vidare på min egen tegelstensroman, vars slut ligger okänt i fjärran.

Lev nu - dö sen.

Denna släkting finns faktiskt på Wikipedia!
 Grosshandlaren som satte Kristianstad på kartan

"Döden, döden, döden" - har jag lånat från Astrid Lindgren, det har jag läst att hon sa till sina väninnor på ålderns höst när det onämnbara skulle stökas över. Så var det sagt.

Vi for till Riga

Båt från Värtahamnen med Tallink.
18 timmar.
Solnedgång i ett lugnt innanhav med berömd skärgård.
Men var var kartan på båtens färd mellan öarna? - det saknade jag.

Marcus var lokale guiden, snart ett år i staden vid  Daugavas strand, längst in i Rigabukten.
Stor hamn.
Gammal stad - världsarv!
Varierande status på husen.
Och en underbar sandstrand i Jurmala, vid Östersjöns strand.
Aldrig tidigare har jag sett Östersjön från detta håll.
Lunchen i lä i solen smakade himmelskt.

Skrattar bäst som skrattar sist

Idag krävdes mössa och vantar, i sommar räcker väl baddräkt

Lokal guide med tjänst ovan molnen, i cockpit. 

Sanden var riktigt skulpturvänlig, här en påskhare.

Kan det verkligen bo någon här? Ja, ibland gjorde det. 

men Marcus hade hittat hög standard på sitt boende. 

Stolt pilotmamma, men motståndare till flyget som sådant. Knepig kombi. 

Flyg hem. Bara en kort tur på mindre än en timme, men ändå, jag föredrar att stanna på marken.

Tack, Marcus!

Lämnad ensam kvar på krogen

Vi var bara tre själar på tisdagskvällens bokcirkel på Picnic, diskuterandes Johannes Anyurus prisade bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Johan stod för den eminenta analysen av varför han tyckte att boken inte var värd Augustpriset. Erica hade bara läst en fjärdedel. Och jag hade inte lika vältalig motivering varför jag tyckte boken var värd priset. Framtidsscenario. Terrorattack. Läger med fångar. Tidsloopar. I en lite drömsk stämning. Tänker alltid att jag borde läsa om en bok när man väl har diskuterat den. Bokdiskussionen blev rätt kort. Desto mer hann vi beröra andra av livets väsentligheter. Som skrivandet. Och bloggandet. Om att bara skriva varje dag, bara skriv.

Så då satt jag där, ensam kvar på krogen, när mitt fiiina sällskap gått, tack!, och en timme återstod fortfarande innan min värd för kvällen skulle komma hem. Men vad var det för sak? Lite öl kvar. Utrustad med penna och ett stort block (till mitt frilansskrivande). Pennan fick fritt vandra utefter raderna:

Hade förut tänkt skriva om Nina Björk apropå hennes medverkan i eminenta Söndagsintervjun. Hon sa något om att vakna med glädje till varje ny dag. Wow! - det här är min dag, som jag får använda som jag vill. Sa hon ungefär. Hon sa en massa andra bra saker också. Om konsumtionen förstås, som hon är så bra på.

Som frilans kan jag bara stämma in: Frihet. Ingen chef att irriteras på. Ingen omorganisation som ska kasta om fungerande strukturer. Inga möten.

Jag missade hajpen kring Nina Björks "rosa" bok 1996. Jag befann jag mig utomlands, omgiven av mina barn, som jag tog hand om. När jag bara för något år sen faktiskt läste Under det rosa täcket gick jag inte igång på denna fortfarande så populära könsdiskussionen, om könet som social konstruktion osv.  Jag håller inte med. Vi föds olika, därför är vi olika och därför tycker vi om olika saker. Och det är som det skall. Jag tyckte boken var rätt trist, för teoretisk svår till och med.

Och det var av en ren slump som jag hittade Nina Björks krönika om barnomsorgen från 2005, den som tydligen hon fick så mycket spott och spe för, där feministerna tyckte hon svek deras ideal genom att hävda att vi är inne på helt fel spår när vi lämnar bort våra alltför små barn alltför länge. Men för mig kändes det skönt att en "etablerad" tyckare gick emot det politiskt korrekta, och tyckte som jag. Och så skapades denna bloggs första samhällsinlägg.

En annan bloggide´ är den om böcker. Den skulle utgå från K G Hammars Tankar för dagen härom morgonen om att tvingas slänga böcker i samband med flytt. K G gjorde tvärtom. Han plockade ur de böcker som han verkligen inte kunde vara utan. När jag själv flyttade i sensomras gjorde jag just så: plockade ur några av mina omistliga vänner ur hyllan. Mycket psykologi, men även första delen av Alberte-trilogin. Vill läsa om!

Men resten står ännu kvar i den uthyrda lägenheten i staden. Även Nina Björks fantastiska samhällskritik i Lyckliga i alla sin dagar. Så det svåra jobbet, att slänga böcker, återstår.

Dystopier i film, radio och bok

"Min kultur har lärt mig att jag är fri.

Kanske är denna lärdom, detta implicita men kraftfulla antagande om vår frihet, ett av kulturens mest effektiva redskap. För att göra uppror måste vi först uppleva oss ofria. Har vi däremot en gång övertygats om att vi är fria, tycks vi vara beredda att acceptera nästan vilken begränsning som helst av vår frihet. Vi är fria, även om vi tvingas sitta stilla i ett klassrum fem dagar i veckan i nio år. Vi är fria även om vi därefter tvingas förvärvsarbeta större delen av vårt vakna tid, större delen av vårt resterande liv. Vi är fria, även om vi därefter - om  inte förr - tvingas avsäga oss all mänsklig värdighet.

Friheter och rättigheter utgör kärnan av det moderna, civiliserade samhällsbygget, och min kultur har varit noga med att lära mig vad dessa friheter och rättigheter är.

Den har också varit noga med att lära mig vad de inte är: En levande omvärld hör inte till den grundläggande demokratiska rättigheterna. På samma sätt åtnjuter vi rätten till förskoleplats, men inte rätten att själva ta hand om våra barn. Vi åtnjuter rätten att hugga ner skogen, men inte rätten att leva i den, eller i intim relation till den. Vi åtnjuter rätten att köra bil, men inte rätten att andas luft utan partiklar som förkortar våra liv." (sid 83)

Ett långt citat av en kort bok, Det som en gång var. Förlaget kallar den för långessä och är skriven av Helena Granström, systemkritisk författare och skribent. Invävt i boken är dels en skildring av en fjällvandring, dels vackra bilder av hotade miljöer, tagna av Marcus Elmerstad.
Tänk att jag får läsa en bok som innehåller två av mina hjärteämnen, våra barn, och hur vi (inte) tar  hand om dem och vår jord och hur vi (inte) förvaltar den på ett ansvarsfullt sätt.

Åsa och Mats Ottoson anknyter till ämnet människa och teknik och skriver i sin bok Naturkraft, om närnaturens läkande kraft:
"Ännu mer forskning och ännu mer tätortsnära natur hjälper föga om vi inte gör något åt våra egna tankemönster. Naturen är inte något trevligt lull-lull någonstans i civilisationens utmarker. Den är det sammanhang som hela den mänskliga kulturen är infattad i. Vi är fortfarande - trots alla våra tekniska och kulturella framsteg, våra rymdfärder och skyskrapor, fugor och sonetter - en art bland andra arter. Homo sapiens är förvisso en fantastisk skapelse, med fantastiska förmågor. Men det betyder inte att vi klarar oss på egen hand. Vi behöver den förankring, de rötter som det innebär att att känna sig tillhörig naturen." (sid 174-175)

Och allting börjar med barnen. Jag läser ur Soltrappan  av Agneta Riedel och Kerstin Nilsson, en bok som presenterar naturen på ett klurigt sätt med många pedagogiska sätt att för barnen lära sig att utforska vår gröna omvärld:
"Om barnen ges möjlighet till många lustfyllda upplevelser i naturen kommer de att betrakta den som en självklar del av deras liv. Med en djupare insikt om vad som behövs för att rubba sambanden blir motivationen att vara aktsam om miljön mycket större",  skriver författarna.

Granström skriver vidare om just barnen och de tidiga intrycken:
"Paul Shepard ställer frågan och besvarar den: Barnets uppväxt i en fullständigt konstruerad omgivning skapar hos det en sakta framväxande känsla av att icke-liv, det icke-levandes sätt att finnas, är existensens normaltillstånd. Det görs härmed ytterst mottagligt för en av den här kulturens mest fundamentala övertygelser: att allting, också människan, i grunden är maskinellt.  - Världen kan vara intressant och vacker, eller tråkig och i behov av förbättring och rationellt bruk, men den är i alla händelser inte någonting som kommunicerar, definitivt ingenting som har någonting att lära oss, eller några egna, självständiga syften utöver människans." (sid 102)

Granström om teknik och människa:
"Snarare än att konstruera och använda lämplig teknik för att uppnå mänskligt uppsatta mål, finner sig människan välja sina målsättningar bland alternativ som i allt högre grad definieras av tekniken. Tekniken har annorlunda uttryckt 'kommit att utgöra såväl vår omgivning som vår ideologi. Vi använder inte längre tekniken, vi lever den' " (Granström citerar här i sin tur Langdon Winner).

Ta till exempel våra "smarta" telefoner. Har vi röstat fram dessa i någon slags omröstning? Att vi vill ha dem? Nej, det har vi förstås inte. Ändå dominerar de våra liv totalt. På gott och ont. Vi röstar om vackra saker i samhällskroppen i allmänna val men ingen har fått säga sin åsikt om dessa telefoner är bra eller dåliga. Jag ser stressade människor som har tappat förmågan att relatera till främlingar. Och människor som mår psyiskt dåligt. Men det beror på fler faktorer än en telefon i fickan.

"Det som från början var frivilligt blir snart en nödvändighet, i samma takt som det införlivas i samhällstrukturen", skriver Granström och tar bilen som exempel. I början: tänk man kan ta sig lätt överallt, med egen bil! Men nu: den förflyttning som bilen möjliggör har blivit en förutsättning  för samhällets fortlevnad. Med föroreningar och trängsel som följd.

Ännu ett favoritämne hittar jag i Granströms bok, detta om mediciner och om deras kanske mer skadliga än hälsobringande verkan. Och användningen av dem, eller framför allt den explosionartade ökningen av användningen:

"Samtidens depressivitet skulle alltså kunna förstås som en varningssignal, en psykologisk indikation på en samhällsutveckling som inte längre gynnar människan. Att den istället uteslutande hanteras som patologi på individnivå, har till följd att denna destruktiva utveckling kan fortgå obehindrat. På samma sätt som den utbredda förskrivningen av psykofarmaka därmed bidrar till att upprätthålla en ohållbar samhällsordning, kan det som många människor ägnar sig åt dagligen - tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfning, terapi - sägas fungera på samma sätt: som medel för att göra en i ordets mest grundläggande inhuman tillvaro uthärdlig." (sid 155)

Detta ovan tycker jag är en av de viktigaste sanningarna i vår tid. Ett uttryck för den andliga nöden. Var är mänskligheten i detta? Mer om detta ämne i förra veckans Kropp och själ i P1. Lyssna! En lite annan infallsvinkel men en lika stor tankeställare är Gandinis "The Swedish Theory of love", hans dokumentärfilm om Sverige, avskaffandet av familjen och den självständige men ack så ensamma individen. Finns på svtplay i ytterligare fem månader).
Och mer om medicineringens baksidor skriver jag om här.

Bilderna i Granströms bok skildrar hotade miljöer.
Och mitt sista citat från Granströms bok om dessa miljöer:
"Den teknologiska utvecklingen går framåt, aldrig i motsatt riktning. Eftersom omvandlingen av denna skog till pappersmassa, av denna fjällmark till dagbrott, var möjlig, var den också nödvändig. Eftersom den var möjlig var den också önskvärd. Det vi bevittnar är inte en katastrof i vardande, utan verkningarna av en katastrof som redan skett. "  (sid 167).

Efter detta dystopiska måste vi inges hopp! Men hur? Hur ska man slåss mot de stora jättarna? Hur kan David vinna över Goliat idag? Davids slangbella, vad motsvarar den idag? Denna blogg räcker inte långt, med dess begränsade spridning. Ut i världen och göra vad jag kan. I det lilla.

Biotopia har nu avslutat sitt Återbrukstema. Ett exempel på de små handlingarna där vi lever och verkar.

Love lasts forever

Det började med skid-VM i Falun 2014.

Den där VM-låten av Mando Diao. Som VM-arrangörerna ville ha en cover på. Alltså en musiktävling som en del av hela arrangemanget.
100 bidrag.
Och K och hans Stamporkester stod som vinnare.
Fick åka till Falun, träffa delar av bandet, se Kalla ta guld och höra deras version spelas över skidstadion. Jag har skrivit om det här.

Och så radiointervjuer och en ny tävling och länsfinaler. Fler radiointervjuer. Och en liten sommarturné. Vilken succé!

Det blir tyst en tid. Bandmedlemmarna sprids geografiskt över Sverige. Jag spelar låtarna och blir fylld av glädje. Och modersstolthet.

Tills för ett tag sen då bandet får en förfrågan på Facebook om ett brudpar får använda låten, eller kompet snarare, till en vigsel.

Till ett underbart resultat. Vilken talang denna unga tjej. Hon tar låten  med storm!

Se och lyssna.

Ja, kärleken varar för evigt!

Nygamla röster ska sjunga på Kvinnodagen

Fortsätter att här citera Jonas Himmelstrands viktiga sanningssägare, boken: Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige. Passar särskilt bra idag på den internationella Kvinnodagen.

"Jag hörde en gång en sovjetrysk anekdot som löd ungefär så här:
'Den ryske astronomiprofessorn talade stolt inför de församlade ryssarna om framtidens möjligheter med det ryska rymdprogrammet: - Kamrater, snart kommer vi alla att kunna fara till månen och Mars och många andra planeter. Åhörarna lyssnade andäktigt. Till sist reste sig en man upp och frågade professorn: - Kamrat, när kan vi resa till Wien?'

Tyvärr kan man göra en svensk variant av samma anekdot:
Statsministern talar stolt inför de församlade svenskarna om framtiden och om Sveriges världsledande jämstsällhetsarbete: 'Ärade medborgare, det dröjer inte länge förrän kvinnor i samma utsträckning som män kommer att vara styrelseledamöter, verkställande direktörer, professorer, generaldirektörer och statsministrar. Det finns inga gränser för vad morgondagens kvinnor kommer att kunna göra. De församlade svenskarna lyssnade andäktigt. Till sist reser sig en ung kvinna och frågar: 'Fru statsminister, när får vi vara hemma och ta hand om våra barn?' "

Så är det i Sverige 2016. Valfrihet? Nej. Alla måste stöpas i samma mall, annars straffas du.

Jämställdhet - den nya statsreligionen i Sverige!
Och den som inte håller med göre sig icke besvär att yttra sig. Jo, jag.

Pedagogiskt innehåll och ledarskap...

När jag startade den här bloggen för sex år sen ville jag främst inspirera till naturupplevelser genom olika tips om platser som jag besökt och som jag gärna ville berätta för andra om. Som inspiration.
På senare år har andra ämnen smugit sig in: samhälle och familjefrågor. Vet inte riktigt varför det blivit så - ämnet tycks vara något jag går igång på av någon outgrundlig anledning.

Som förskolan. Och brister på valfrihet om hur vi vill ta hand om våra barn.
I Malmö tycks platsbristen i förskolan har fått förödande konsekvenser. Skildras i Aftonbladets ledarkrönika den 22 februari, hur två anställda har hand om 20 blöjbarn, och det inte ens finns tid att byta blöjor. Jag läser aldrig Aftonbladet och vet inte hur mycket trovärdighet denna berättelse har, men om det som beskrivs i denna ledarkrönika är sant är det en mardröm i verkligheten.

I Heby kommun vill man inte tillåta dagmammor. Kommunen säger nej till små grupper i hemlik miljö, ett alternativ som vilken tänkande människa som helst förstår är bättre än de alltför stora barngrupper som idag dominerar i många kommuner.

"Vi har inget principiellt emot privata initiativ och privata dagbarnvårdare", svarar Kenneth Gunnarsson (MP) på ett fullmäktigemöte, enligt Upsala Nya Tidning (24/2),  och han hänvisade då till skärpta lagar från 2009 som ställer högre krav på pedagogiskt innehåll, ledarskap och personalutbildning inom barnomsorgen...

Vi pratar ett-åringar här. Det dessa framför allt behöver är närhet och uppmärksamhet, lugn och ro, inte ett pedagogiskt program! Ochch vuxna som inte byts ut eller i deras ögon överger dem. Jag säger som Nina Björk i hennes krönika  i DN som nu säkert har tio år på nacken i ämnet: Vi är inne på helt fel spår!

Även GW Persson har sagt kloka saker i ämnet, han citeras i Jonas Himmelstrands bok: Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige: "En bra familj är den bästa brottsförebyggande åtgärd som finns."

Beror den stora utbrändheten i dagens Sverige, frågar sig Himmelstrand, på att vi jobbar hårt för att nå mål som inte är våra egna, eller som till och med går på tvärs mot våra egna inre mål och övertygelser.  Som då att lämna bort våra ett-åringar tio timmar om dagen till främlingar.
Himmelstrand skriver om forskning kring förskolan här.

Blir de sedda?
Om om barnen sedan när de blir större måste söka bekräftelse någon annanstans än hos de upptagna föräldrarna kanske man gör som barnen som idag beskrivs på DN.Åsikt: de livesänder mitt i natten med Periscope.

Också det en mardröm. En vaken sådan.

Jag drar till skogs. Orkar inte fler mardrömsrapporter. Så naturen finns självklart kvar här på bloggen. Där finns lugnet. Där hittar vi förnuftet och vår innersta vilja.

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Jag välkomnar debattforat DN Åsikt, där skribenter publicerar inlägg i ämnen de brinner för och nu senast ämnet barnomsorg. Debatten inleddes den 27 januari och för två dagar sedan skriver Susanne Nyman Furugård om det jag väntat på: den eventuella kopplingen mellan förskolans utbyggnad och ungas bristande psykiska hälsa.

Det är klart att det finns många orsaker till varför man mår dåligt men det är viktigt att denna aspekt tas upp, lyfts fram i ljuset. Tycker jag.

Om jag får välja: hemma eller på förskolan?

Ett bra liv, eller?

Sverige 2016

Många sjukskrivna
Till synes friska män i karriären söker läkare för hjärtsmärtor
Riktigt små barn träffar andra vuxna mer än deras egna föräldrar
Livet ska rulla på som förut med intressen, jobb och självförverkligande, även efter att man fått barn.
Många kan tänka sig vara hemma på heltid men det skulle ju inte funka i praktiken, för man vill ju resa, ha bil och köpa grejer till barnen...
Så många jobbar för mycket. Och mår dåligt.
Medan andra står helt utanför arbetsmarknaden. Och mår dåligt.
Men fasaden är vacker: nyrenoverat!

Detta var några iakttagelser som gjordes i radioserien Föregångslandet som sändes i P1 under jul- och nyårshelgen.
Föregångsland - tycker vi ja! Har inte vi svenskar en tendens att vara väldigt självgoda?

Fast det där med antalet sjukskrivna och arbetslösa är mitt eget tillägg, man fokuserade i serien på hur vi lever våra familjeliv i Sverige, med ett perspektiv från bland annat Holland och den lyckliga hemmafrun Sandra.
Men man borde ha ställt sig den frågan, jag gör det i alla fall:

Har inte vårt sätt att leva och lägga livspussel, med en ambition att hinna med mer än dygnets 24 timmar kan rymma, ett samband med de höga sjuktalen?

Jag tycker i alla fall att detta samband blir mycket tydligt i programmet, där ju båda männen bakom serien, relativt unga reportrar och småbarnsföräldrar, vittnar om att de sökt hjälp för hjärtproblem som i själva verket berott på stress. Botemedel: stressa mindre, dvs byt livsstil, detta håller inte!

Lösningen är ju enkel, men ändå så otroligt osynlig i debatten: jobba mindre! Och detta ska gälla båda föräldrarna.
Hanne Kjöller i DN är inne på samma linje.
Man intervjuar Sandra om hennes liv med barnen. Men lite färgat blir det allt, att intervjuarna tycker ju att detta liv är lite väl inskränkt, som om att uppfostra barn inte skulle räcka som livsuppgift. Men det är ju under en begränsad del av livet! På samma sätt kan dagens svenska föräldrar, under en begränsad tid då barnen är små, gå ner i arbetstid. Så får barnen den vuxentid de så väl behöver. Det skulle både de vuxna, barnen och samhället vinna på i form av ett större välmående.
Barnens innersta behov lyser med sin frånvaro i debatten kring arbetstid, tillväxt och stora grupper på förskolan.

Många har sagt det förr: att jobba heltid är sedan länge en religion i Sverige 2016. En religion många indoktrineras att tro på. Och det börjar redan på dagis. Allt för den heliga tillväxtens skull. Priset vi får betala? Vår hälsa.

Jag gillar det Sandra i Holland säger om att vara feminist; hon ser sig som feminist för hon väljer fritt att göra det hon själv tycker är viktigt, inte vad någon annan säger är viktigt. Om att vara är feminist innebär att slaviskt göra som samhället vill att vi ska göra, då säger jag nej, tack!

Att en lugnare livsstil med tid för relationer och det som är verkligt viktigt i livet dessutom är snällt mot jorden och klimaten, tolkar jag som att det är den väg vi måste ta in på. 

Livet skriver kapitel

Det gick så fort. Men processen har varit gradvis, ej så plötslig. En klyscha visserligen, men var det inte igår som ett litet knyte bäddades ner i vaggan? Nu har knytet fått egna vingar. I dubbel bemärkelse. Bra jobbat, piloten!

Som små frön som gror...

...och blommar ut till vackra individer!

Redan för nio år sedan drog ni iväg. Ett helt läsår. Till andra sidan havet. Innan dess hade jag övat under sommarmånader. "Det skulle jag aldrig klara", sa väninnekören då. Att skicka iväg sina barn till pappa långt borta. Men som jag sagt om en av mitt livs svåraste beslut: det var det bästa jag kunde göra under de turbulenta förhållanden som rådde. Året gick. Livet vände. Molnen skingrades. När jag släppte taget om det dyrbaraste jag hade vann jag tusenfalt tillbaka.

Det gick så fort...

I måndags flyttade M, piloten. I tisdags flyttade K, musikern. Till lägenheter i stan, med respektive kompis. Inga fler strumpor att plocka upp från golvet. Inga (klassiska) smulor på köksbordet. Inga skor att snava över i hallen. Härligt? Nej, tomt! Soffmys med film, balkonghäng med vår kvällssol, middagar i köket - nu blir dessa sällsynta pärlor att vårda, slipa, ta vara på.

Efter utbildning norröver, två år var, har jag än mer övat på separationen. Att flytta till något, är ju en sak. Men att ha er i samma stad, med egen vardag - det känns underligt, men fantastiskt ändå. Har jag lärt er allt ni behöver veta för att sköta ett hem ? Gett er den trygghet och kärlek ni behöver för att stå pall i livets stormar? Det är frågor som en mamma ställer sig i denna stund. Jag hoppas och tror att svaret på de frågorna är ja. En gång mamma, alltid mamma.

Flyg, M, flyg!

Spela K, spela!

Jag är så stolt över er! Och jag älskar er.

(Rubriken "Livet skriver kapitel" har jag tagit från titeln till en av Gerda Anttis romaner)

En angelägen bok

Tänk om dessa barns pappor skulle ställa samma fråga som Axels pappa gjorde...! Perspektiv...

"Axel, får jag gå in och laga mat?"

Det är eftermiddag och jag sitter på balkongen i denna ljuvliga sensommar som inte tycks ta slut. Barn och föräldrar leker ute på gården....

Så kommer repliken från Axels pappa. Som ett direkt hämtat exempel ur boken jag just läser:
David Eberhards Hur barnen tog makten.

Pappa frågar alltså lille Axel - kanske fyra-fem år - om han får gå in och laga mat!
Och om svaret blir Nej? Ska Axels pappa då sitta kvar vid sandlådekanten och göra sandkakor? På bekostnad av att middagsmaten blir sen och alla blir griniga? Ska lille Axel verkligen ta ansvar för om maten står på bordet i lämplig tid. Nej, han får ju inte det ansvaret egentligen men det som ska vara ett påstående är trots allt en fråga...

Ja, barnen tycks verkligen har tagit över makten, som David Eberhard hävdar. Till synes från förskoleåldern. Och sedan upp genom hela skolan, in i klassrummet.
Hur blev det så här? Har förskolan något med det hela att göra? Eberhard citerar Platon ur en annan källa (Poirier Martinsson):

"Det räcker inte att indoktrinera och tvinga människor att tänka och agera rätt. Framgången ska konsolideras genom att medborgarna övertygas om att indoktrineringen aldrig existerat, att den bara var en dröm."

Vad har samhället gjort med oss?
"Tänk om vi alla är med i en sekt utan att veta om det?, skriver Eberhard.

Är det Platons idé som ska förverkligas i Ingvar Carlssons ord från tidigt 1970-tal om betydelsen av att utvidga förskolan, att det är:

"livsviktigt för att eliminera det sociala arvet från föräldrars oönskade reaktionära uppfattningar".

Och vidare:

"Om nu människor verkligen tror på anknytningsteorin borde man rent logiskt förvänta sig en stor andel invånare som protesterade högljutt mot den rådande förskoleordningen. Det borde med det i åtanke finnas en gräsrotsrörelse av tämligen stora mått som kräver föräldrarnas rätt att vara hemma med sina barn i stället för rätten att vara ifrån dem hela dagarna. Det konstiga med de skandinaviska länderna är att en sådan rörelse närmast helt saknas. Ett riksdagsparti som företräder den linjen riskerar att konstant falla under fyraprocentspärren. Det anses nämligen vara bakåtsträvande. Det är inte utan att man kan fråga sig hur vi resonerar när vi samtidigt som vi lämnar bort barnen så stor del av tiden , samtidigt tillmäter oss så stor betydelse."

Och hur påverkar det föräldraskapet att förstagångsföräldrarna blir allt äldre?, frågar sig Eberhard.

"De kan springa fort i karriären men de kan inte bära ett barn.", beskriver han det hela.

Jag gillar också hur Eberhard beskriver den svenska fixeringen vid kön och genus. Redan på förskolan ska man tänka "rätt". Men jag vill protestera: det kan ju vem som helst se att en nyfödd flicka är en flicka och inte en pojke. I Sverige tycks vi sträva efter något slags likriktning mot - ja, vad? Ska vi upphäva könen?!
(på en platsansökan som jag fyllde i nyligen kunde man under rubriken Kön nu få tre val: Kvinna, Man, Annat....)
Jag vet inte exakt vilken typ av jämlikhet det är som exempelvis Fi vill eftersträva, men jag säger bara helt enkelt:
Låt kvinnor få vara kvinnor och göra det de tycker om och är bra på.
Låt män få vara män och göra det de tycker om och är bra på.
Utan att Farbror Staten ska lägga sig i och styra.

Det finns många frågor för den nya regeringen att ta tag i. Hur byter man riktning på en oceanångare? Det tar tid. Kanske en hel generation. 

De bortglömda

De olika partierna låter rätt lika när det kommer till frågan om den accelererande ohälsan i samhället.

"Många med psykisk ohälsa hamnar mellan stolar, frågan måste upp på högsta politiska nivå", säger Vivianne Macdisi (S).

"Idag ser vi aett skolhuvudmännen tar ett väldigt varierande ansvar för elevhälsovården...", säger Johan Edstav (MP).

"Primärvården behöver fler psykologer och kuratorer än det finns idag", säger Sören Bergqvist (V).

"Alliansen har tagit fram en valplattform där vi rent allmänt lyfter fram vikten av kortare väntetider, och det tror jag är särkilt viktigt inom psykiatrin", säger Erik Weiman (M).

Alla citerade ur fredagens Upsala Nya Tidning.

Det är visserligen inte politikernas sak, mer forskarnas, men jag saknar i valdebatten: varför ökar då den psykiska ohälsan i Sverige?
Eller som boktiteln av Nisse Simonsson för några år sen löd:
"Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? 

Tänk om det är så att det är barn, ungdomar, arbetslösa och sjukskrivna som betalar priset för vår tillväxt?
Genom det rådande arbetstempot.
Vissa jobbar så de stupar medan andra inte får jobba alls. Båda grupperna mår dåligt.
Vi är ständigt tillgängliga på våra mobiler.
Press från media om att vara perfekt på alla plan: kroppen, på jobbet, hemmet, trädgården, vänner.
Och Gud, han bara glömdes bort i brådskan. Ersatt av köpcentrum. Rikt på saker. Men tappat på inre liv.

Kanske det är fel på hela samhällssystemet? Vi måste tänka om helt och hållet.

Jag är för en medborgarlön, ett basalt belopp som går till alla.
Då kan man jobba mindre och vara mer med sin familj. Om man vill.

Idag gäller det.
Jag röstar men har svårt att se hur vi på ett enkelt sätt ska lösa de stora problem vi har i vårt välståndsland.

Inför valet

Sverigebilder mindre än en vecka före valet 2014...

Sjukskrivningarna ökar visar färsk statistik från Försäkringskassan.
Kostnaderna för sjuk-och rehabiliteringspenning var 2013 28 miljarder kronor. Och väntas öka.

Barngruppernas storlek på förskolan ökar.

Antalet ungdomar som går arbetslösa är skyhöga.

Arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå.

Utskrivningen av lugnande och antidepressiva läkemedel fortsätter att öka bland unga i Sverige.

Fortsatt oroligt och dåliga resultat i skolan.

Och konsumenten i Sverige ska hålla hjulen rullande genom att konsumera, allt för den heliga tillväxtens skull.

Stressen ökar, heltid har gjorts till naturlag.

Det vi mår bra av, relationer, kultur, natur, finns allt mindre tid till.

Samtidigt som vi ser och upplever högst påtagligt att översvämningar och skogsbränder är en realitet som vi tvingas att vänja oss vid. Så här skriver Pär Holmgren och Staffan Lindberg i en debattartikel i Upsala nya tidning från i maj i år.


Om vi avskaffade fixeringen vid 40 timmars arbetsdag och jobbade mindre...

- skulle barnen behöva vara mindre tid på dagis, och kunna vara mer med mamma och pappa. Grunden till en trygg bas (i alla fall för det mesta).

- skulle sjukskrivningarna minska

- skulle jobben räcka till fler

- skulle även ungdomarna hinna bli sedda av sina föräldrar

- skulle det finnas mer tid för skogspromenader, så mycket bättre än antidepressiva

- skulle det bli lugnare i klassrummet

- skulle fler hinna cykla

- skulle inkomsterna kanske minska, men vi skulle tvingas tänka efter mer om vi verkligen behöver en ny spis, ny uteplats eller ny bil

- skulle vi kanske kunna rädda jorden från förödande klimatförändringar.

Det är min övertygelse.

Anders Borg, du vill gärna att vi ska konsumera men förklara för mig en gång för alla varför vi måste ha tillväxt! Vi har ju bland den högsta levnadsstandarden i världen. Men inte mår vi särskilt bra för det. Birger Schlaug skriver tankeväckande om tillväxt här.

Och i det eminenta radioprogrammet Radiopsykologen var det en man häromveckan som ringde in som höll på att "jobba ihjäl sig". Är det en inre drivkraft, en längtan efter bekräftelse med hjälp av prestationer kanske?, eller är det samhällets uppdrivna tempo som gör att människor i Sverige 2014 kan hamna i sådan sits?

Till alla som mår dåligt, till de som är arbetslösa, stressade, ensamma, sjuka och övergivna önskar jag att ni fick sitta en stund här. I skogen. Och låta er omslutas av en välgörande kraft, och dofter,  som är äldre än höghus och tunnelbanor, äldre än livspussel och löneförhandlingar:

Rösta för mer välgörande fritid till människan den 14 september!

Andras betraktelser - om nu och då

Idag i blåsippstider får andra än jag själv stå för betraktelserna.

"Man kanske ångrar att man tog sej vatten över huvudet?", frågar sig Stefan Sundström i ett gammalt nummer av Camino (nr 22, 2011) apropå odlarivern på våren. Han fortsätter: "Man kanske är som en tonårsförälder som längtar efter att slå sej lös, kanske dessa små rara växter är som ens tonårsbarn, som man undrar varför man skaffade sig så många av? Då kan man säga till sej själv: Barns viktigaste tid är deras späda tid, det är då man har makten, på gott och ont. Det är då man kan ge dom den där tryggheten som man bör ha om man ska kunna leva ett fint liv. När de är tonåringar och sticker ut och super kan man bara hoppas att man gett dom så mycket kärlek och självbevarelsedrift, att dom tycker om sig själva såpass mycket att dom inte gör sig illa. Så kan man tänka om sina grönsaker." Skriver Stefan Sundström, vispoeten med fingrarna djupt i myllan.

I förra veckans Uppdrag granskning i SVT debatterades barnomsorgen, på det privata Hälsans förskola i Nacka. Barnen fick knäckebröd och vatten till frukost. Alla personer som programmet har pratat med har vittnat om problemen med brist på resurser, där inte barnens grundläggande behov har tillfredsställt. I jakt på pengarna. Företaget gick med åtta miljoner i vinst 2011 och 2012. Barnomsorg - vilken omsorg då?, undrar jag!

"När jag var liten stack jag till skogs på förmiddagarna och kom inte hem förrän på kvällen när jag var hungrig. Och morsan frågade aldrig var jag hade varit. Jag hade frihet och strövade i skogen hela dagarna. Idag finns det ingen möjlighet för barnen att leva så, beroende på att de är fångar på dagis till någon av föräldrarna kommer och hämtar dem på kvällen. Då ska de hem och lägga sig för att orka upp tidigt nästa morgon och åka till dagis igen. Hela systemet är förtryckande, men ingen fattar att detta är förtryck. "

(Robert Jäppinen (1924-2006), i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist.

"Själv arbetade jag i mörkret på en mekanisk verkstad i ungdomen, men satt mest och längtade ut på vägarna. Jag fann mig i verkstadsarbetet, eftersom jag kunde tjäna ihop någon krona och pengarna stimulerade mig till att arbeta. Idag köper ungdomarna bilar för hundra tusen och lånar pengarna på banken. Sen sitter dom som abborrar i näten och kommer inte loss."

(Wille Toors (1921-2008), i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist

"Om jag vore statsminister skulle jag förbättra för de sämst ställda människorna, genom att höja grundpensionen till minst tio tusen i månaden. Jag skulle också ta bort arbetslöshetsersättningen och liknande och i stället införa medborgarlön för alla som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden."

(Stig Arne Söderberg, i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist.

Men hallå, det påminner ju om en debattartikel i DN på Kvinnodagen den 8 mars, skriven av Nike Markelius. Instämmer helt i hennes åsikter: "Det är inte med fler utan med färre arbetade timmar jobben kan tryggas". Mer sånt hoppas jag på i valdebatten som nu stundar inför valet i september.

Jag läser vidare i boken med undertiteln "Där friheten är viktigare än tryggheten". Gillar vad jag läser.

"Nu är alla stöpta i samma form, på grund av dagis. Det blir synd om den uppväxande generationen, eftersom barnen är vingklippta. - Det finns inte längre tid till någonting. Avståndet mellan människorna har blivit större, trots att vi bor närmare varandra."

(Doris Berglund, född 1932, i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist.

Och så ramlade jag nyligen  rakt in i en intressant diskussion med bland annat Ann Heberlein på Obs Magasin i P1. Var händer när välfärden inte räcker till? Hur blir det när ingen har tid? Har nyligen läst hennes självbiografiska, gripande bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"  och lystrar gärna lite extra när hon får tala fritt i etern eller i tv. Hon pratar i radioprogrammet om våra val som vi gör i livet, att vi måste fråga oss vad som är viktigt i våra liv. Och att vi innerst inne ger ganska likartade svar på den frågan. Att det som är viktigt i mitt liv det är mina relationer. Och ger exemplet med kvinnliga mellanchefen som när både familj och jobb skriker så väljer hon jobbet. Hur kommer den kvinnan att må när hon är 65 år?, frågar sig Ann Heberlein. När jobbet inte längre vill ha henne. Och barnen har tröttnat på att skrika för hon har aldrig svarat. Då tror Ann Heberlein att kvinnan kommer att ifrågasätta sina val. Och sin värderingar. Men då är det ju försent!!!

"Jag har alltid undermedvetet siktat på att träffa någon, skaffa barn, hus och så. Och nu när jag har det kan jag inte förstå hur detta kan vara normen - det är ju så askruxigt att få ihop."

(intervju med Thomas Järvheden i Upsala Nya Tidnings City-bilaga 21 mars)

Och i morse vaknade jag till Thomas Sjödins väna stämma i Tankar för dagen. Som mindes hur de planlöst kunde "åka ut och åka" i hans barndom. Han drömmer om mer sånt idag. Utforska. Vandra på skogsstigar. Den drömmen är egentligen lätt att förverkliga, menar han, för "skogen är nämligen ledig på helgerna... för alla är och handlar". Bravo, Thomas! Du har gjort det igen, sammanfattat det som är viktigt för oss! Kortare än vad jag själv gjort med alla dessa ord!

Allt detta och lite till funderar jag över där i blåsippsbacken! I vårsolen.
Rädda barnen från vatten och knäckebröd till lunch.
Rädda jorden -  konsumera mindre.
Rädda dig själv - lev mer, jobba mindre.
Rädda inte bankerna - så jobba först, låna mindre.
Rädda skogsstigarna - genom att trampa på dem!
Helst med de små sticklingarna i släptåg! Så får de vingar för livet.

Och medans jag sitter där slår nagelörten ut!

Så behöver inte tillvaron bli så "askruxig"! Tvärtom, kanske till och med lite dräglig. 

Jorden vi ärver

För att ge mat och näring:odling! Bilden från Nepal. 

"Kampen mellan en kvinna och jorden, kampen för att få den att ge - en gröda, en frukt, vad som helst som kan ätas, var en erfarenhet jag kände instinktivt. Livet hade givit mig kunskapen, som jag som barn tog in utan att tänka, utan att ifrågasätta eller undersöka närmare. När jag var tillräckligt gammal för att mor skulle prata med mig, brukade hon berätta att kvinnor har bäst hand med jorden. Jag visste inte varför det var så men genom att iaktta henne genom åren tror jag att det kom sig av att arbetet med jorden kompletterade kvinnans roll att ge näring. Kvinnor umgås med jorden så som de umgås med barn och makar. Att älska dem räcker inte, en kvinna måste också lära ut , framhärda, måste ge själen näring, om och om igen. Det är samma sak med jorden. En kvinna ger sin uppmärksamhet till jorden för hon vet att ofruktbarhet hos jorden innebär döden för henne själv och och hennes barn. Å andra sidan är jorden så villig att bli brukad, så villig att ge rikligt, om och om igen tills den är fullständigt utmattad. Kanske har kvinnor instinktivt kommit att uppfatta jorden som en vänligt sinnad bundsförvant i deras kamp med livet som mödrar och hustrur"

(ur Bränd jord av Eliesha Lema)

Jag läser den boken för att få en liten inblick i det land jag snart ska få besöka: Tanzania. Men vänta, jag har ju läst något liknande alldeles nyligen. I Väckarklocka av Elin Wägner. Som jag lovat att citera från:

Odlarmöda! Kvinnors verk!

"Men samlarverksamheten vilken övades av kvinnorna och var lika viktig som jakten och fisket, har liksom inte kommit att bli nämnd i samband med de andra näringsgrenarna. Det var på dessa strövtåg kvinnorna lärde sig växtplatsernas hemligheter, trädens och örternas hemligheter som var många. Så småningom begrep hon vilka växter man blev mätt av, vilka som hade läkekraft, vilka som hade sövande, upplivande eller rusande verkan. Jag vet inte om man funnit några nya sedan den första botaniska expansionen. Hon fann växter med starka fibrer som man kunde fläta hållbara korgar av att ta hem förråden i. - Resultaten - fick alla del av, men endast de som skulle ta vid samma arbete fick del av kunskapen, och det var döttrarna."

"Under moderåldern existerar ett naturligt kamratskap mellan alla levande väsen på jorden."

Vidare skriver Elin Wägner (1940) om kvinnors vilsenhet i den värld som växer fram. En värld på männens villkor. Är den vilsenhet hon beskriver ett uttryck för en omedveten saknad hos den moderna kvinnan efter jorden, ursprunget, kunskapen som går förlorad i vårt samhälle idag?

Dagens ord

"Storleken på vår dagliga produktion av varor och tjänster vilar på att vi alla förtränger ett ljud. Ljudet av ett barn som lämnas."

(Nina Björk)

Fredrik Lindström refererar till hennes eminenta bok Lyckliga i alla sina dagar i hans Vinter i P1.

Lyssna på Fredrik Lindströms eminenta program! I min smak.

Läs Nina Björks eminenta bok. I min smak. 

Jag - en listmaniker!

Det började med de lästa böckerna när jag var i värsta slukaråldern.
Sen blev det listor, listor, listor av växter jag hittat på olika resor och landsändar.
Och listor på lästa böcker inom bokcirkeln.
Och listor på resor jag gjort, vandrarhem jag besökt...

Här en form av lista som sammanfattar året 2013, med människor jag mött, platser jag besökt, böcker, musik, teater jag berörts av...

A - Andrum, nödvändiga för hälsan!
B - Bnb-start
C - Charlie!
D - Deje, Värmland
E - Examensdag, Student!
F - Fågelsången, och då menar jag cafét också!
G - Glupudden, Upplans
H - Hamidou! - glädjefylld träning
I - Inula salicina - Krissla!
J - Johanna!
K - Kör
L - Linné!
M - Mem, Östergötland
N - Naturupplevelser, många! Långt borta och nära

O - Orff´s Carmina Burana
P - Picasso-statyn i Kristinehamn (den som Fredrik Lindström nämner i sitt Vinter i P1)
Q - 1Q84, del 1 av Haruki Murakami
R - "Rabbit crossing" i Söderköping!
S - Silje!
T - Teresa Anderson!
U - Uppländska konsultuppdrag
V - Vikbolandet
W - Wolf, Virginia: Who´s afraid of
X - Xantippa - jag? nej!
Y - Yan, Mo: Vitlöksballaderna
Z - zucchini, i många middagar
Å - Å kyrka, Östergötland
Ä - Ämtervik, västra och östra, Värmland
Ö - Övre Fryken, Värmland

Vad listar jag 2014?

Galenskaper vår tid

Vad är det vi ser som galenskap i vårt samhälle idag, om 70 år? Frågan ställs av Göran Rosenberg, som först jämför med 70 år bakåt och galenskaperna då under brinnande krig, som han så väl skildrat i Augustpris-belönade boken Ett kort uppehåll.... i hans krönika i söndagens  Godmorgon, världen! Han kan tänka sig en hel del saker. Jag med!


Zaremba gör ett inlägg i skoldebatten i måndagens DN och jämför med fallet Quick:

 "Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig."

Zarembas ord kan gälla på många olika områden i samhället. Som de nedan. Jag känner igen mig eftersom jag på en del områden i livet går emot strömmen. Stimulerande ibland! Svårare andra dagar.

På insändarsidan i Upsala Nya Tidning skriver en erfaren lärare om apatin bland unga i skolan.  Är det någon sorts inlärd hjälplöshet som drabbat våra ungdomar, frågar sig läraren från Arlandagymnasiet som känner vanmakt i sin position. "Ska jag lägga mig ner och dö, hjälplös i min önskan att väcka närmast apatiska ungdomar till liv?"


Nina Björk skriver i DN  ett inlägg i förlossningsdebatten, vars vågor går höga just nu. Har skildrats i P1:s Kaliber:

"Frågorna och svaren går i cirklar: Hur ska vi lösa finanskrisen? Genom att hjälpa de banker vars utlåning delvis orsakade den. Hur ska vi avväpna det klimathot som människors ständigt ökande konsumtion och produktion är ett resultat av? Genom att producera och konsumera mer så att vi har råd att uppfinna ny miljövänlig teknik. Hur ska vi minska klyftorna mellan de som har pengar och jobb och de som inte har det? Genom att ge mer åt de som redan har pengar och jobb så att de som inte har detta får incitament att skaffa sig det.''

Eller galenskaperna och bristerna i äldrevården.
Ett extremexempel var ju dokumentären nyligen om Alice Babs. Schlaug skriver bra om det här, kanske är det som han säger att vi som tittare inte får hela sanningen... Hemskt i alla fall.

Eller  förskolan.
Härom morgonen läser jag huvudrubriken till frukosten och skakar på huvet:  "Partier säger ja till mer tid i förskolan" och fattar inte hur de tänker. Schlaug skriver om barnens tid på dagis här och jag jag kan bara hålla med. Har man bara "rätt" att vara med sitt barn i dagens Sverige under barnets första levnadsår? Förskolan kommer främst. Och får man ett syskon så ska "stora barnet" ändå till förskolan för pedagogisk verksamhet, som om detta vore viktigare än lugn och ro med mamma eller pappa, i alla fall för barn under tre! Och är mamma eller pappa arbetslös måste man till dagis för att mamma eller pappa så fort som möjligt ska ut i "produktionen" igen, måste söka jobb. Förskolorna går ju redan på knäna med för hög barntäthet! Nej, barnen behöver inte mer tid på förskolan, de behöver mindre tid. Och mer tid med en vuxen som har tid att se barnet. Jag röstar för deltidsarbete för både mamma och pappa till och med det år barnet är tre år. Kanske en far-eller morförälder kan hjälpa till en dag i veckan? Träffa andra barn  och få "pedagogisk" verksamhet kan man göra på öppna förskolan till exempel!

Den gode Berglin, serietecknaren, ger sig ju också ständigt in i samhällsdebatten, t ex om den så förhärskande coachningen. Coachning till de jobb som många gånger inte finns!:
"Det dräller av coacher som kan hetsa oss till stordåd, men vem lär oss den sköna konsten att vika ner sig?
Den ene säger: 'Blabla jobbet blabla äktenskapshelvetet blabla blodtrycket blabla släpvagnen blabla nattsömnen blabla akvariefiskar bla takpannor blabla jag försöker och försöker...
Den andre säger: Men släpp årorna, dummer! Och ta en pralin. Inte har du bett om det här... du blev inlurad i livet precis som vi andra. Kaffe?" Seriestrippen med de härligt uttrycksfulla bilderna finns här.

Vi jobbar så mycket att vi blir sjuka.

Och när vi inte jobbar så tränar vi. Inte lagom. Utan maraton-nivå ska det vara. Minst. Och så mäter vi oss med varandra på nätet. Vill inte vara efter kollegerna eller träningskompisarna.

På skolschemat står numera det magiska ordet: entreprenörskap! Yrkeslivet som en ständig tävling: skapa ditt eget varumärke! Alla ska bli entreprenörer när hela Sveriges välfärd har monterats ned, som en följd av att skatterna har sänkts, så att gemene man kan få större köpkraft och på så sätt låta tillväxten visa på trygga plus-siffror. I det oändliga. Schlaug ger en bra matematik-lektion om tillväxt här, som visar på det vansinne som politikerna gjort till den enda vägen.

Det finns fler galenskaper:
Kroppen vi ska modifiera
Köpcentrum som ständigt ökar i antal
Mobiltelefonen vi älskar
Flyktingar vi slänger in i förvar
Sms-lån vi lättvindigt får beviljade trots redan hög skuldbelastning
Maten vi slänger
Maten vi importerar så att svenska jordbruket får svårt att överleva
Köttet vi glupar i oss... från Brasilien
Prylar vi köper... och slänger
Bilen vi kör i allt större omfattning
Flygen vi flyger
Gifterna vi sprutar
Jorden vi skövlar...

... som var och en kräver ett eget blogginlägg.

Birger Schlaug skriver på sin blogg slutligen om livsregler. Tänk själv! Apa inte efter.

Besinning! Andrum!

Jag vill våga tro att en del avlösningen finns att finna här.... Lugn i naturen! Titelns på Åsa och Mats Ottossons eminenta bok. Men du ser ingen reklam på bussen för en stubbe i skogen. För det finns inget företag som tjänar pengar på att du sitter där och tar igen dig en stund.

Bara du.

Och det är långt ifrån någon modern galenskap. Utan urgammal klokskap!

Julefrid till alla stressade, sjuka och ensamma själar, önskar jag!

Och frid vare med dig, Mandela! Världen behöver fler sådana som du.

Små, små mikrodepressioner

Barnet ropar ivrigt till sin mamma eller pappa:


"Kom hit och lek."

"Jag vill att du är med mig en stund."

"Krama mig som bara du kan!"

"Släpp allt runt omkring. Här är jag, din yngsta dotter!"

"Kan jag inte få laga mat med dig?"

"Jag kan hjälpa till. Titta!"

"Jag kan!"

"Bara du och jag. Vad kul!"


Men mamma/pappa varken ser eller hör för de håller just nu på att uppdatera sin status på Facebook. Eller kollar hetaste hashtagen på Twitter. Eller vad man nu gör i sin "smarta" telefon. Och varje gång barnet ropar utan att få sin förälders uppmärksamhet genomgår barnet en liten mikrodepression, barnet ger upp, stänger av sina känslor.

Eftersom jag inte tar del av virala debatter på nätet så hörde jag om denna efterlängtade (!) diskussion första gången i måndagens ABC-nytt. Sen Rapport. Och så i Studio1 i P1 dagen efter, där en pappa diskuterar med en förespråkare mot förmynderi. Mikrodepression var det ord en läkare använde i Rapport-inslaget.

Man kan leva ett bra och rikt liv även utan nät och appar i fickan. Och friskt.

Jag rör mig inte så mycket i det offentliga rummet så jag ser inte detta fenomen med egna ögon så ofta, men jag skulle faktiskt högljutt vilja instämma i rubriken på det blogg-inlägg som inledde debatten, i alla fall till småbarnsföräldrarna:

"Lägg undan den där j-a mobilen!"

När jag var liten fanns inga mobiltelefoner att distraheras av i förälderns umgänge med sitt barn.

Men jag vet ändå hur det är att inte bli sedd som liten. Så det är inte alltid teknikens fel. Jag vet något om konsekvenser senare i livet. Orden ovan är vad jag själv hade velat säga till mamma eller pappa, då som liten.

Det var inte "politiskt korrekt" att gilla bullbak som jag gjorde när jag sen själv blev förälder på 1990-talet. Hemmafruns tid var längesedan passé. Det var så då och är väl så nu, fast värre: ut och jobba så fort som möjligt! Men jag bakade bullar. Och var hemma i fem år! Jag är så glad för det!

Jag hittar ett inlägg i mobildebatten i Metro. "Elin" skriver: "Prova att lägg ifrån dig mobilen oftare, jag lovar, du kommer inte att missa något, i alla fall inte något som är viktigare än livet här och nu."

Varför inte fråga barnen direkt vad de tycker om att konkurrera med en liten och platt fyrkantig vän till mamma och pappa? En programidé för Fråga Barnen i P1 kanske?

Man kan också se Svt:s Korrespondenterna för att få en inblick i vad det digitala livet gör med oss! Inte bara i relationen mellan barn och förälder. Nej, jag kommer aldrig att göra mig beroende.

Nu går jag ut i skogen. Utan mobil.

Sann höst

Jag gick ut för att omfamnas av hösten..., lite med tankar på Lugn i naturen, boken jag inspireras av just nu.

Det här tog jag med mig hem, men nej, naturen är ingen plats för prestation, men ändå.

Stort flygplan i luften - tankar på M
Litet flygplan i luften - tankar på M
Håga fikaplatsen - tankar på M som mycket liten!
Splitternya bänkar - långbord!
Luktar nytt
Men ingen välordnad grillstad - behövs!
Bank! Bank! - ljud på avstånd
Björktrasten tjattrar
Mindre fåglar - annat tjatter
Guldgul höst - mild - men utan sol för stunden
Bortsprungen hund - man med egen hund meddelar
Vit cockerspaniel som fastnat i elstängsel och sen skrämd sprungit till skogs
Nej, den har jag inte sett
Uteförmiddag - ovanligt! Arbetstid
Fram till nu - säsongsupptagen!
Nu går pulsen ner. Växeln en lägre
Nu - min egen motor!
Hackspetten knackar i trädets bark intill
Gul-orange blad i slån-snåret
Skatan skrattar
Ekollon faller tungt från eken med ett rassel genom lövverket

Kossor kvar i betesfållan, den artrika!
Hej, ni långhåriga hjältar!
Nötskrika och kråka kraxar i kapp
Och så lilla blåmesens pip
3 rosa jackor vandrar förbi, på 3 damer
Hur många är vi som förvärvsarbete just idag i vårt land?
Förhöjd puls?
Inkomstalternativ: sälja ting! Hyra  ut bostadsyta!
Kor råmar från andra sidan dalen
Vem har bajsat på den nya fina bänken?
Färgglad höstmosaik i brynet: mörkgrönt, gult, orange, rött
Vackra hällar
En plats med minnen från två decennier
Här går pulsen ner
Här finns min Sanning
"Connect", ett av mina ledord - vykort till gammal vän från förr.
"Give", ett annat, fika-ansvarig på kören ikväll

När är du helt sann?

Stort flygplan i luften igen - tankar på M.
Litet flygplan i luften igen - tankar på M:

Jag finns här och väntar på dig!