Is, dimma och långfärdsskridsko

Is, dimma och långfärdsskridsko.

Pjäxorna hårt snörda. Remmen lika hårt åtdragen. Pjäxorna ordentligt fästa i meden av stål. Och sen dansar vi fram i jämn och fartfylld takt till ljudet av medens sång mot den fasta isen. Äntligen skridskopremiär på Mälaren.

Det gäller att passa på när det går. Denna sanning gäller i allra högsta grad skridskoåkning på sjöar under vintern i Uppsala. I morgon kan det vara försent. På måndagen låg dimman tät. Så tät att det tidvis inte gick att urskilja de rätt extravaganta villor som ses klättra på klipporna längs Mälarens strand. Men temperaturen var kring nollan och ingen blåst alls att tala om. Och isen hård, men med en del vallar och några fåtal sprickor. Jo, vi fick kliva över en råk faktiskt också, där ispiken gick igenom.

Isen från Skarholmen var plogad. Under helgen hade här säkert varit fullt med folk. Det syntes i isen. Från och med 16 januari och en bra bit in i mars erbjuder nu Hammarskogs herrgård café. Verksamheten där har legat nere under en tid, och det är nog till mångas glädje som man åter kan köpa fika där. Min förhoppning var att nå längre än till Hammarskog. Mitt för Vreta udd delar sig den plogade banan: höger mot Hammarskogs herrgård, vänster ut på fjärden mot mitt önskemål: Skokloster, det vackra barockslottet. Vi mötte några på isen, som tyvärr kunde upplysa om att snön på isen norr om Skoklosterhalvöns östra sida ej gjorde vidare färd möjlig.

Men vad vi njöt ändå. Att få sväva fram på skridskor på Mälar-is är fantastiskt. Det smäller något högre än skidåkningen. Man får vara ödmjuk och alltid ha respekt för isen och den fara som den faktiskt utgör. Solen sken inte på vår färd, men temperaturen kring nollan gjorde att vi slapp oroa oss för förfrusna tår, fingrar och nästippar. Och till fikat vid bryggan vid Krusenberg hade vi med oss extraplagg att värma oss med. Kaffe och smörgås. Enkelt men så gott.

Skrinnarna hade rätt, en bit efter vår paus gjorde snön det fortsatt färd omöjlig. Snön var tung. Dimman tätnade och allt blev som en tjocka omkring oss. Spännande, vi höll oss nära varanna, och var inte alltför missmodig när vi så vände om och bestämde oss för lunch vid Hammarskog. Vi hade isen för oss själva. Eller hade vi det? Vi såg ju nästan inget.

Kroppen mådde gott, inget av fjolårssäsongens brist på ork gjorde sig gällande, nu är batterierna åter laddade och jag är tänd på vintersport. På väg mot herrgården passerade vi naturskolans verksamhet på isen, de sågade upp en vak. Skulle de träna att plumsa i? Eller bygga is-skulpturer? Pulkabacken vid Hammarskog var tom på barn på måndagen, men här var nog knökfullt i helgen, inbillar jag mig. Vilken härligt familjevänlig backe! Och så fika på det. Vi värmde oss i värmestugan. Stärkta med mat och choklad tog vi de sista skären åter vid Skarholmen. Allt som allt ute i fyra timmar. Men nästa gång vill jag till Skokloster, eller ännu hellre till Erikssund...

Det gäller att passa på som sagt. På tisdagen var det tö. Hur bli isarna nu?

Krusig fikapaus i Krusenberg...

Men hit vill jag nästa gång. Minst...

Jag och ekarna

Kvarnboeken, ståtlig...

"En vanlig jävla ek, sa pojken till trädet". Och dänger sen en rund sten rakt in i stammen efter en kortare ordväxling pojke och träd emellan. 

Så inleds boken "Simon och ekarna" av Marianne Fredriksson. 

Och den lilla flickan tar en såg och sågar oskyldigt en skåra i den skrovliga stammen. Inte av ilska. Mer bara för att se vad som skulle hända. Typ. Flickan, det var jag, och eken var det träd jag växte upp under, det stod på tomten. Trädet som gjorde gräsmattan torr. Som tvättlinan var fäst i. I vars höga gren pappa hängde upp det långa repet , som vi svingade oss i och gjorde att storebror kallades för Tarzan. Mitt livs första ek, men av naturliga skäl, ej avbildad.

I Amerika la jag inte märke till om det fanns någon ek, varken i USA, eller i Canada, men det gjorde det säkert. Jag skriver om annat stort träd från Canada, dock ej av ek, här. Och Umeå och Ö-vik låg långt norr om Limes Norrlandicus, dvs Norrlandsgränsen, vilket innebär Dalälven och ekens nordgräns i Sverige. Men jag antar att det fanns en och annan ek i Umeås arboretum. Finns det kvar?

I Uppsala-trakten har jag lärt känna många ekar, de som jag passerar privat ligger mig varmare om hjärtat än de jag inventerat i olika trädinventeringar. Närmast hemifrån står den ihåliga "sockerdrickseken", längs den forna "rallyvägen" på cykel, i kanten av Hågadalen. Man kan kliva in i eken och studera en ek inifrån. Men jag har inte hittat någon sockerdricka där som i Pippis träd.

Ek att stiga in i..., i Hågadalens skogsbryn.

I Kvarnbo står den ståtliga eken och vakar över den mysiga grillplatsen där. Under ekar sker magiska ting. För att inte tala om i och kring ekens alla delar; här bor över tusen olika organismer i de riktigt gamla  träden: lavar, mossor, fåglar, skalbaggar m fl

Skrovlig ekbark att undersöka närmare... I Morga hage, där denna står, finns det gott om ekar. 

.

En annan magisk ek är den i Fasterna församling, i närheten av Gottröra. Ett naturminne. Och andra fina minnen också är förknippade med denna ek.

Du trofaste..., i Fasterna socken

Min allra första guidning tror jag att jag gjorde vid Länna-eken, öster om Uppsala. Jag tror jag och skolbarnen mätte dess omkrets till drygt åtta meter. Imponerande. Full av för sällsynta baggar värdefull mulm, trämjöl, som vi undersökte i den kupade handen: det glittrade av skaldelar av döda baggar. Men hur är det idag? Senast jag åkte förbi var det bara en enda levande gren kvar, kanske har trädet inga löv längre som slår ut 2016?

Länna-eken... nu död eller levande?

Som kännare, inventerare och guide av ekar måste man ju se nummer 1. Jag gjorde för ett antal år sen obligatoriskt besök vid Sveriges stoltaste och äldsta ek: Rumskulla-eken i Småland, eller Kvill-eken som den också heter. Troligtvis över 1000 år gammal och minst 14,11 meter i omkrets, det är den uppgift jag har i alla fall. Hur länge står den kvar? Hur länge lever den? I den ställde man större jordbruksredskap och vagnar redan på Linnés tid. Men såg han den? Hur många hyresgäster bor nu i dagens ek?

Det är förbjudet att gå fram och röra vid eken! Men jag var tvungen...

Den stoltaste av dem alla...!

Det sägs att en ek växer i 300 år, lever i ytterligare 300 och sedan långsamt dör i 300 år. Må du dö ett tag till, du store!

Och vad är mer magiskt än lövsprickning? Miraklet är lika stort varje år.

Vårmirakel i Hässelby hage

"Simon och ekarna" hette boken jag citerade ifrån inledningsvis. Men jag räknar till endast en ek i den boken. Dessutom står detta träd vid ett hav med strandklippor. Kännare av ek undrar: trivs verkligen en ek där?

Alla trädfynd av den lite märkligare sorten du gör där ute, registrera dem på Trädportalen. 

Ett bra liv, eller?

Sverige 2016

Många sjukskrivna
Till synes friska män i karriären söker läkare för hjärtsmärtor
Riktigt små barn träffar andra vuxna mer än deras egna föräldrar
Livet ska rulla på som förut med intressen, jobb och självförverkligande, även efter att man fått barn.
Många kan tänka sig vara hemma på heltid men det skulle ju inte funka i praktiken, för man vill ju resa, ha bil och köpa grejer till barnen...
Så många jobbar för mycket. Och mår dåligt.
Medan andra står helt utanför arbetsmarknaden. Och mår dåligt.
Men fasaden är vacker: nyrenoverat!

Detta var några iakttagelser som gjordes i radioserien Föregångslandet som sändes i P1 under jul- och nyårshelgen.
Föregångsland - tycker vi ja! Har inte vi svenskar en tendens att vara väldigt självgoda?

Fast det där med antalet sjukskrivna och arbetslösa är mitt eget tillägg, man fokuserade i serien på hur vi lever våra familjeliv i Sverige, med ett perspektiv från bland annat Holland och den lyckliga hemmafrun Sandra.
Men man borde ha ställt sig den frågan, jag gör det i alla fall:

Har inte vårt sätt att leva och lägga livspussel, med en ambition att hinna med mer än dygnets 24 timmar kan rymma, ett samband med de höga sjuktalen?

Jag tycker i alla fall att detta samband blir mycket tydligt i programmet, där ju båda männen bakom serien, relativt unga reportrar och småbarnsföräldrar, vittnar om att de sökt hjälp för hjärtproblem som i själva verket berott på stress. Botemedel: stressa mindre, dvs byt livsstil, detta håller inte!

Lösningen är ju enkel, men ändå så otroligt osynlig i debatten: jobba mindre! Och detta ska gälla båda föräldrarna.
Hanne Kjöller i DN är inne på samma linje.
Man intervjuar Sandra om hennes liv med barnen. Men lite färgat blir det allt, att intervjuarna tycker ju att detta liv är lite väl inskränkt, som om att uppfostra barn inte skulle räcka som livsuppgift. Men det är ju under en begränsad del av livet! På samma sätt kan dagens svenska föräldrar, under en begränsad tid då barnen är små, gå ner i arbetstid. Så får barnen den vuxentid de så väl behöver. Det skulle både de vuxna, barnen och samhället vinna på i form av ett större välmående.
Barnens innersta behov lyser med sin frånvaro i debatten kring arbetstid, tillväxt och stora grupper på förskolan.

Många har sagt det förr: att jobba heltid är sedan länge en religion i Sverige 2016. En religion många indoktrineras att tro på. Och det börjar redan på dagis. Allt för den heliga tillväxtens skull. Priset vi får betala? Vår hälsa.

Jag gillar det Sandra i Holland säger om att vara feminist; hon ser sig som feminist för hon väljer fritt att göra det hon själv tycker är viktigt, inte vad någon annan säger är viktigt. Om att vara är feminist innebär att slaviskt göra som samhället vill att vi ska göra, då säger jag nej, tack!

Att en lugnare livsstil med tid för relationer och det som är verkligt viktigt i livet dessutom är snällt mot jorden och klimaten, tolkar jag som att det är den väg vi måste ta in på.