Julstök

Julvörten doftar...

Människan mår bra inte bara av rörelse (se föregående inlägg) utan också av att skapa med händerna!

Julinspirationen rinner till och verksamheten i köket var ihärdig på morgonen.

Ska avnjutas på kvällens julfest på Upplands Botaniska Förening på Studiefrämjandet.

Välkomna!

... och likaså Jansson.

Kropp och själ i skön förening

Äntligen en bok i ämnet!

Det är ju självklart att motionen kan minska psykisk ohälsa!

Jill Taube, psykiater, och Åsa Ottoson, journalist, har skrivit en bok i ämnet: Själ och kropp, rörelser för psykiskt välbefinnande. Läs mer här:

Människan är skapad för rörelse. Rör hon sig inte förtvinar hon till kropp och själ.

Hur många miljoner skulle inte samhället tjäna på att de som lider av psykisk ohälsa kommer ut, om så bara för en halvtimme om dagen? Allt efter förmåga och förutsättningar.

Att få fysiskt aktivitet på recept kan lätt förknippas med svettig ansträngning på ett jym. Hinder tornar upp sig, trots att man står där med receptet från doktorn i sin hand:

Man måste ta sig till lokalen.

Man måste bli medlem och köpa kort.

Man måste köpa träningskläder.

Tror man.

Men nej.

Det allra enklaste kräver inget kort, ingen lokal, inte ens särskilda kläder. För någon som inte rör sig alls är promenaden det allra bästa att börja med och finns alltid till hands. Jag tror att det inte bara är kroppen i rörelse som är välgörande. Det har också betydelse om var kroppen rör sig. Naturen som avkoppling tror jag på, så kan man lägga sin promenad i närnaturen så har man dubbel vinst. Kroppen får sitt, och rofylld omgivning vaggar själen till ro.

Naturen kräver inget.

Naturen bara är.

Naturen lockar oss att vara.

Naturen sänder inga budskap om måsten, att vi ska göra, köpa, konsumera. På en promenad i parken eller i ditt närmaste skogsområde kan du tänka en tanke klar från början till slut utan att bli avbruten.

För den som har svårt att komma till skott att komma ut själv tror jag på ledsagare.

Låt mig ta dig ut!

Och när du sen har gjort promenaden till en daglig vana på egen hand, stäng av mobilen och lämna Ipoden hemma!

Vad viskar träden till dig idag?

En egenföretagares önskan

När adventsmörkret tätnar blir det glesare för en företagare inom naturvård med inkommande uppdrag. Men...

Jag är bra på att språkgranska och korrekturläsa.

Så ta mig i bruk som språklig rådgivare och granskare!

Jag är bra på att skriva.

Ta mig i bruk som skribent!

Jag är bra på engelska.

Ta mig i bruk som översättare!

Jag är bra på naturen i Uppland.

Ta mig i bruk som som naturvägledare!

Jag är bra på att organisera och ordna.

Ta mig i bruk i din röra!

Jag är bra på att sopsortera.

Ta mig i bruk - ja, var? - i soprummet?

Jag är bra på att guida i naturen.

Ta mig i bruk och låt mig inspirera dig!

Jag är bra på att baka.

Ta mig i bruk i ditt julbak!

Jag är bra på att leva hälsosamt.

Ta mig i bruk som som din livsstilscoach. Eller som blodgivare!

Och när våren till sist återvänder:

Jag är bra på naturvårdsinventeringar och en klippa på att namnge vilda växter.

Ta mig i bruk i naturvårdens tjänst.

Det vore skönt att komma till användning.

Lampor, ekar och global uppvärmning

När två miljoner svenskar (enligt radioprogram) inte vet var man slänger lågenergilamporna när de tjänat ut och felaktigt lägger dem i glasigloos, så riskerar de som tar hand om glaskrosset sin hälsa. De nya moderna lamporna innehåller nämligen det starkt giftiga ämnet kvicksilver (lamporna är undantagna det kvicksilverförbud som infördes 2009) och när ämnet frigörs i trasiga lampor så kan de förorsaka allvarliga skador på människan.

Foto: Matthew Bowden www.digitallyrefreshing.com

Nu har jag läst om detta i tidningen och hört om det på radio här, men utan ett egentligt klargörande i sakfrågan. Det är förvånande att konstatera att trots att detta är ett så utbrett problem så får inte läsaren/lyssnare ett tydligt svar på frågan: Så vad ska man göra med de farliga lamporna då?

Uttjänta lampor, både av ny och gammal sort, ska lämnas till en miljöstation (dit man allför oftast måste ta sig med bil).

Men du kan påverka i din närhet! Begär att din bostadsrättförening eller din hyresvärd förser ditt soprum med ett kärl för lampor, både gamla och nya, så kan lamporna komma rätt, glas-sorterarna slippa bli kvicksikverförgftade och så minskar vi transporterna. Men bäst av allt vore ju om lamporna kunde tillverkas utan farliga tungmetaller!

Ett annat radioprogram, Klotet i P1, handlade om vad vi kan göra med våra gamla kläder, eller ännu hellre köpa mindre, återvinna mera!

Fler frågor om återvinning får sitt svar här.

För övrigt sörjer jag Radio-eken på dess plats i stenöknen i Stockholm.

En ek kan växa i 300 år, leva i 300 år och sedan dö i 300 år.

En ek är naturens Grand Hotel, och kan ett vara hem för 2000 olika arter, både i död och levande ved!

Visste dem det, de som fattade beslutet och de som fällde den?

Varning för känsliga personer, se slakten här.

Hur kunde dem?

Inte såg den särskilt sjuk ut. Hade det inte räckt med att beskära kronan lite?

Varför väntade de inte på de sista arboristernas utlåtande om trädets hälsa?

Jag bara hoppas nu att trädliket kan läggas på en plats där en bråkdel av dessa tusentals arter (vissa mycket sällsynta) kan få fortsatt livsrum.

Men jag tror inte att dessa ek-invånare tålde luften i centrala Stockholm.

Denna Mörby-ek är i alla fall fredad som naturminne. Må den få leva länge än!

Jag skriver om en annan sorglig träd-död här.

Och så här i advent längtar jag nu efter snö, kyla och gnistrande isar....

Vad ska man tro, den varmaste hösten i mannaminne. Är det global uppvärmning vi ser eller bara normala variationer?

För ett år sen vid denna tid var det -25 grader nattetid!

Lycka till i Durban, alla klimatdelegater!

Någon som vågar...?

Fler än jag är inspirerad av herr Thoreau:

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/att-vara-nedkopplad-fick-mig-att-borja-ett-nytt-liv

Många gillar detta

Jag gillar... blommor.

Jag gillar... skogen.

Naturskyddsföreningens facebookföljare fick frågan om vilka bloggar de följer och rekommenderar. I listan som föreningen skapade återfinns min blogg! Tack alla ni som gillar! Är du inte en följare? Ta chansen!

Och varför ska du följa min blogg? Skälen varierar.

Min blogg:

• är uppkallad efter och inspirerad av den amerikanske filosofen Henry David Thoreaus bok Skogsliv vid Walden.
• är en naturdagbok, till exempel här
• ger utflyktstips till Uppland och Sverige, till exempel här
• tipsar om böcker, tidningsartiklar, radio och tv i ämnen som engagerar, ofta natur
• vill inspirera till naturupplevelser och friluftsliv, till exempel här
• handlar om det stora undret i det lilla livet, till exempel här
• tycker till om miljö och klimat och vad du och jag kan göra åt utvecklingen, till exempel här

Gamla vänner kan också hålla lite koll också på vad jag (en som avstår Facebook) pysslar med.

Du är vad du gillar. Som 21-åring blev svaret på frågan:

läsa, prata med vänner, möta nya människor, resa, prata engelska, åka på cykelsemester, sova under stjärnorna (!), skriva brev, plugga - lära mig något nytt, sjunga, laga mat, skratta, kramas, gå på restaurang, leva, längta.

Några av följdfrågorna i en övning då var: Vilka av sakerna har du gjort under den senaste veckan? Vilka är gratis? Ägnar du dina intressen mycket tid?

Mycket har väl ändrats sen dess, men en stomme har dröjt sig kvar, med en tonvikt på: The Best Things in Life are Free...

Således innehåller en och samma fantastiska lediga dag häromveckan för mig:

Lång tidningsfrukost med min man

Fysisk träning

Jag gillar.... träning. Foto: Johan Åkerman

En stor kopp kaffe

Jag gillar.... kaffe. Foto: Anders Östlin

En hel massa höstsol

Tusentals andetag frisk luft

En eftermiddag i skogen

Jag gillar... äta mat i skogen.

Samtal med sönerna

Ett glas vin eller två vid middag och livlig diskussion bland vänner i bokcirkeln

Jag gillar... min (natur-, kultur- och)bokcirkel. Foto: Stina Lindhagen

En säng att sova i

En katt att somna och gosa med

Jag gillar... dig, Elsa!

Allt (nästan) gratis!

Var hälsad, Hälsingland!

Näsudden, en fin badudde vid sjön Lingan i Lingbo, som vi passerade på väg norröver.

Tack Lena, för att vi fick låna din stuga i Verkmyra!

Med stugan i norrsluttning nådde oktobersolen bara till stranden nedanför.

Trönö gamla kyrka, något riktigt medeltida!

Trönö var

Nathan Söderbloms

födelseplats.

Klockstapeln liknar en norsk stavkyrka.

Och bogårdsmuren runt om liknar inget annat jag sett,

jo den i Vendel! Foto: Håkan Jansson.

Vi tog en tur till Söderhamns skärgård.

Där stod

sommar-

stugorna så tätt att det var svårt att hitta en egen havsremsa...

Vi avstod från novemberdopp.

På väg hem valde vi pittoreska småvägar

och passerade då Axmars bruk.

Här finns en fin restaurang

i det gamla magasinet byggt av slaggsten.

Men vi fikade på en bänk vid den gamla hamnen.

Tack Hälsingland för din vackra natur och fina vyer!

Foto: Håkan Jansson.

Vid Dalälvens strand

Vilken höstsol vi fick!

Alla vi som ville lära oss mer om guidning.

I Östa naturreservat, vid Gröna Kunskapshuset vid Dalälven. Heby kommun.

Teman: närnatur, klimat, 100-årsguidningar, och odlingslandskapet.

Hur nå ut till de icke redan frälsta?

Arrangerade gjorde Svenska Naturskyddsförenings Länsförbund i Uppsala län.

Skapa en fjärilsträdgård! Foto: Marita Sköldberg.

Guideteknik.

Jag ledde vandringar på tema Närnatur.

Det ska inte vara komplicerat att ta sig ut, naturen finns närmare än vi tror.

Vad kan vi göra själva för att få vilda grannar: humlor, fjärilar, fåglar och blommor?

Mer än man kan tro, faktiskt!

Spara gräsklipparen - gör en äng av ett hörn av trädgården.

Skapa en fjärilsträdgård med väldoftande blommor.

Skapa en äng! Foto: Marita Sköldberg.

Eller varför inte gräva en damm!

Rädda jorden från allvarliga klimatförändringar och bevara arter genom små åtgärder hemma hos dig.

Inte bara regnskog långt bort måste räddas. Det är hemma hos oss: här och nu.

Jag skriver mer om ängsskötsel här.

Förutom de härligt höstliga landskapet med dess murriga dofter och krispig luft så njöt vi alla av härlig lunch-soppa i solen och gudomligt hembakt till kaffet.

Och inspirerades av möten och lärdomar om guidningens förunderliga konst.

Medan deltagarna kramade dessa tallar

fick de höra en dikt av Tranströmer.

Foto: Marita Sköldberg.

Finns vid sjön

Storstadsfolket drar barnvagn, joggar, rastar hunden, samtalar, promenerar, tar bilder, möts, kopplar av, andas, njuter...

... runt Råstasjön i Solna.

Jag jobbade.

I höstsol först, sen skur, sen sol, sen skur igen.

Vilka naturvärden kan jag hitta här som kan sätta käppar i hjulet för att exploatera ett strandskyddat område?

Bostäder planeras.

En ny arena tornar upp sig på andra sidan stranden.

Medan folket håller sig till promenadslingan runt dyker jag gång på gång in i buskagen och snåren. Reflexväst på, annars kanske man väcker misstanke av någon sort. Man kan se att jag jobbar.

Kramar tallar.

Kollar in växter.

Tar bilder.

Noterar det jag ser.

Även här härjar almsjukan.

Svarar på en och annan fråga från förbipasserande.

Mest pratsam är fågelfotografen.

Och tjusigast som han fångar på bild är gråhägern som stolt poserar för honom.

- Det är massor att se här när det finns så liten yta för fåglarna att vara på, summerar han.

Jag hittar en hel massa växter, en hel del fina träd: tallar, ekar, almar. Inga rariteter kanske. Räcker det för ett bevarande?

Jag unnar Solna-borna denna lilla oas att vandra i. Återstår hur mycket naggad i kanten den blir när allt är färdigt runt ännu en stockholmsk arena, byggd i sportens namn.

Storstaden möter den trängda naturen

Premiär i repris

Jag blev så lycklig av jympapremiären i förra veckan och kom osökt då att tänka på min ordlek vid förra årets start, så den kommer i repris här. Många idéer kläcks där på golvet så det kommer mer, sen:

Ode till Friskis och Svettis

Efter att ha lagt pannan i djupa veck i Högskoleprovets ordförståelsedel (2010) samma dag som jag premiärjympar för säsongen hos grannen Friskis & Svettis skapades denna text nedan. Kropp och intellekt i skön förening! Kursiverat är några av de 40 ord du kan testa dig själv med i testet...

"Tänk att så många vill stuva in sig i en lite kvalmig lokal för att med färgglada attribut förenas i en motorisk enighet! För det är ju en oförblommerad sanning, och empirisk forskning är enig:

Jympa gör oss glada, friska och starka!

Det är mycket som hänt inom jympan sedan jag klev in till en kulvert-liknande lokal vid S:t Eriksbron i Stokholm (tänk bara: träningsmode, då var jag yngst, nu är jag bland de äldre!, samt antalet träningsformer). Det är svårt att visualisera den scenen idag, 27 (28) (29) år senare (och räknar man parkjympan i Rålambshovsparken blir det nog 30 (!) år. Under årens lopp har det varit ömsom svett, ömsom glädje, men även tårar har runnit under avslappningen efter passet. Att säga att det varit tråkigt vore att häda.

Glädjen efter träningen, oavsett jympaformerna som blivit allt fler, är inte skenbar, utan högst verklig. Få är de vantrogna. De kan inte ha varseblivit den värdeladdade påverkan motionen med musik har på människorna! Min övertygelse och mitt inpass i hälsodebatten blir att de som har hittat till Friskis & Svettis lokaler ej belastar landets sjukvård i särskilt stor omfattning, ej heller kommer på obestånd, terminsavgiften är en god investering, utan dessa hävdar sig väl i samhället, kanske fria från artrit och andra åkommor och säkerligen med blodet fyllt av friskt, rött hemoglobin.

Ja, jympa är en plausibel lösning på folkhälsan! Det är en lärdom jag tillskansat mig och vågar påstå utan att så split bland experter. Det behövs ingen disputation i ämnet. Jag är helt enkelt jympa-frälst.

Är du det med?"

Lyriskt norrifrån

Som att träda in i en annan dimension. Så var det att befinna sig i publiken på Stora scenen i konserthuset en oktoberkväll i Uppsala.

Den internationella gitarrfestivalen hade gått över gränsen! De hade släppt in inte bara en saxofon på scen, flera stycken! Men en och samma saxofonist. Och vilket saxofonspel sen. Johan Norberg, gitarr och kantele, och Jonas Knutsson, saxofon, stod för underhållningen och njutningen. Jag har lyssnat på deras musik under de senaste åren och fascinerats av enkelheten. Harmonierna. Folkmusiken. Saxofonens smekande toner. Det till synes enkla knäppandet på gitarren.

Att höra dem live var helt enastående. Ja, lysande, helt enkelt! Musiken uppfyllde hela publiken med fokus rakt fram, några distraktioner fanns inte i sidled (hur kul är det med en lysande skärm från bänkgrannens Iphone?).

Jag visste ju att de var från Norrland, Västerbotten närmare bestämt. Mina norrländska rötter gjorde sig påminda och det kändes hemtamt med Jonas härliga tungomål. Och vilka skrönor sen som han serverade i mellansnacket! Gapflabb på en gitarrfestival, inte precis vad man hade väntat sig kanske. Märkligt musikinstrument som fastnar i tullen. Bil som fastnar på annat sätt, i lera. Och musik som fastnar i mitt medvetande länge, länge. Jag ville inte att konserten skulle ta slut.

Det blev stående ovationer. Lyriskt norrländsk jazz, skrev Unt:s resenscent. Ja, verkligen!

Musiken

Moster missionerar

Till mamma och pappa blir svaret ofta: "Nej, jag vill inte! Det är tråkigt."

Men till moster blir det "Ja!"

Knepig ålder, "tweenie", betyder "too old for toys, too young for boys", tjejer på tio år fyllda.

Men vi Hittar Ut, J o jag, en solig oktoberdag. Färden går till Lunsen.

Parkerar vid transformatorstaionen i Sävja.

Stövlar på.

Rakt in, där är den ju: skogen.

Och inte långt därifrån hittar vi första kontrollen. I en djup vattenfylld svacka. J kliver ut, och ja, stövlarna är hela, och nej, pölen är inte så djup att det rinner in. Så tog vi den, nr 65, och noterar bokstäverna.

Stigen leder förbi tall och gran. Över rötter och stenar. Och över en bäck. Den porlar. Vart leder den? Var börjar den? Skulle det inte vara spännande att följa den?

Efter lite vandring längs lättvandrad stig och lite kartläsning hittar vi det stora Blocket som är utmärkt på kartan.

- Du går på högra sidan så går jag åt vänster. Ropa om du hittar den!, säger jag till J medan vi angriper blocket från var sitt håll, och menar pinnen med nya siffror och bokstäver. Det blir J som ser den först.

Vilket härligt mossigt sittblock! Som gjort för att äta lunch på! Det gör vi. Vi hör stadens brus bara på avstånd. Här råder skogens ljud. Vindens sus i trädtoppparna. En ensam hackspett. Var det där andra en nötväcka?

Andra har också hittat ut. Svampletare. Löpare. Familjer. Kanske andra på skattjakt, som vi?

Den sista punkten är svartlistad. Betyder svår. Vi går bet. Trots att några pekade ut riktningen åt oss, där vid kanten av myren, vid naturreservatsgränsen. Vi ser ju allt på kartan, J o jag.

- Ärligt talat så trodde jag att det här skulle bli tråkigt, men det var faktiskt jättekul, säger J. Och jag gläds. Inspirera i det lilla. Plantera små frön av naturupplevelser när barnen är små, jag hoppas det kan ge avtryck. Vi har trevligt, kul och vi myser.

J i blöta Hitta ut-punkt 68.

Men hallå, vad är klockan? Vi hade ju en tid att passa sen. Och var är min mobil? Har den glidit ur sin ficka? Vi går samma väg tillbaka. Karta och kompass har vi. Och J blir dagens hjälte: där ligger mobilen på vårt lunchblock! Med raska kliv vandrar vi tillbaka, glada och nöjda. Vi hinner.

- Ska vi vandra i fjällen ihop du och jag?, frågar jag J innan vi lämnar skogens famn bakom oss.

Närnatur, närmare än du tror

Röda ringar ringlar fram och leder dig rätt.

– Har denna stig ett hjärta? Tar den mig till mitt mål? Frågan är relevant både genom skogen och genom livet.

Stigen genom Storskogen mellan Jälla och Storvreta har definitivt ett hjärta. Flera stycken faktiskt. Och de är alla av guld.

Par i hjärter

Linden, hasseln, eken – alla skiftar nu i oktobers guldgult. Men det är linden som bidrar med det hjärtliga. Vi vandrar en oktobersöndag genom denna varierande och stadsnära skog: över hällar, genom fuktig björkskog, förbi mossiga storblock. Men där bland allt det gula lyser det av röda runda prickar också, aspen kompletterar paletten och ökar den intensiva skogskänslan.

Flush i hjärter

Jälla-leden ringlar sju skogliga kilometer från Jälla till Storvreta. Här finns även motionsspår och kortare vandringsslingor. Och vindskydd. Kaffet smakar lika gott vid båda. Det nordliga ligger mossigt inbäddat bland blocken men är samtidigt närmare väg, och därför mer slitet och lite klottrat. Vi gillade det södra bättre, placerat i sluttningen av ekar, gran och tall.

Passar inte vindskydd alls som viloplats bjuder mossan mjukhet dig att lägga dig raklång på rygg. Vad är mjukast: vägg-, hus- eller kammossa? Eller kanske en mosaik av alla tre? Pröva att bara titta upp i träden. Lyssna på en och annan fågel. Se trädens grenar vaja i höstvinden. Och bäst man ligger där kommer du i ögonhöjd med skogens trumpeter! Där står de ju. Och en och annan tordyvel tumlar också runt på leden.

Vi vandrar inte alla sju kilometrarna norrut. Vi skulle vandra samma väg tillbaka. Men vill man gå hela leden utan att behöva gå hela 14 km går det alldeles utmärkt att ta Upptåget åter till Uppsala.

Välkommen ut i trollens skog!

Varsågod och ligg ner på moss-madrassen!

Höst i Florarna

Risön, med övernattningsstugor, kor och eldstad. Med mera.

Hur var det nu han skrev i "Storm", den sedan utnämningen i torsdags så ofta citerade diktraden av Tranströmer:

"Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor, högt över trädet."

I Florarna, under en av de sista septembernätterna, överröstades bara stjärnbildernas stampande av eldens sprakande, där vi satt kring Risöns eldstad omgivna av betade marker och granne med raststuga för vandrare. Under en enorm stjärnhimmel. Fyra kolleger med naturen i centrum. Mat och dryck. Mätta och glada och hänförda.

Efter natt i välutrustade stugan i Västergärde ett stenkast från Risön väntar höstmålad skog. Nu är det lönnens tur att spraka, men inte ljudligt men som färgkaskad bland de täta barrträden. För det är barren som dominerar i dessa norduppländska skogar. Därför är det lite överraskande när vi då hittar lindens nu gula hjärtan på stigen där vi vandrar. Det som börjar med lite ruggig, disig höstmorgon utvecklar sig under dagen till en av de sista riktigt varma dagarna för säsongen. Plagg efter plagg skalas av och läggs i ryggsäcken.

Stoppen blir täta, för har man en expert på Florarna med sig, med öron inställda på fågel, så blir det många anledningar att stanna längs leden. Där snett upp till höger, hör ni tofsmesens lite bubblande läte? Och kungsfågeln, det är inte alla förunnat att höra denna vår minsta fågel, när de högsta frekvenserna blir svårfångade då åldern tar ut sin rätt.

Hör ni kungsfågeln där i granen till höger?

Snart träder vi ut på den del av området som gör att dessa marker kallas för ett stycke Norrland: den vidsträckta myren, nu målad i rostfärgad höstdräkt. Vi fikar på en sittplats mitt på en av dessa spänger som genomkorsar myrmarkerna här. Solen värmer allt mer. Det är en sagolik plats. Allra längst av spängerna, 500 meter, är Kungsspången, som Hans Majestät fick i 50-årspresent som exempel på "...insats inom natur- och miljöområdet som kan vara till gagn för allmänhet, djur och växtliv.", som han hade önskat sig då. Det har gått 15 år sen dess. Dags kanske att underhålla dessa spänger. Men på vintern rör man sig ledigt på snön här. Fri från beroende av spänger. En erfarenhet jag väntar att få pröva på.

Spången leder dig ut i ett makalöst landskap.

En vidsträckt utsikt av det sällsyntare slaget.

Den absolut charmigaste delen av vandringen denna gång i Florarna leder oss genom gammskogen på nya, knappt upptrampade "Torrstigen". Högre upp än den stig som ofta översvämmas på våren. Och som ett tecken på skogens ädla natur: här står den plötsligt framför tårna på oss: knäroten, tassemarkernas orkidé. En lite torr blomställning nu, men ändå. Mossorna genom denna skog täcker rot, sten, block, ja allt: en riktigt fin skog alltså!

Tassemarker...

Till lunch vid Vikasjöns strand har solen antagit sommarvärme. Och där kommer den ju till sist, pingpongbollen med skaft: den söta stjärtmesen! Flocken drar förbi lika fort som de dök upp. Med fantastisk utsikt från vår sittplats, med trevligt sällskap och underbar lunchmat som vi delar gör det stunden helt och hållet fulländad!

Vikasjön - här är gudagott att fika!

Rofyllt och havsnära

Det var längesedan någon drack vatten ur pumpen på gården. Det var längesedan någon tog en fika på verandan. Och vem vet när stigen genom gräset ner till vattnet trampades senast av en mänsklig fot. I gräset som doftar av högväxt kungsmynta och där solvändans breda kronblad lyser i gult i kapp med höstens soltrålar.

Tänk att ha en stuga granne med havet, med egen naturlig sandstrand och allt - och så står den här - övergiven! Är det månne vuxna barn med upptagna liv som inte har tid att förvalta detta vackra? Fram med lien, hörni, och slå denna lilla pärla och ge backen den vård den förtjänar!

Vandringsstigarna vid Riddersholms naturreservat alldeles söder om Kapellskär, öster om Norrtälje har tagit oss till denna bortglömda (?) plats. Även herrgården nära vandrarhemmet har passerat bäst-före-datum och den ståtliga allén mot vattnet är rätt gles numera. Men markerna här, de betade backarna, strandängarna, de grova träden och hassel-lundarna bjuder oss sin prakt i begynnande höstskrud. Och havet - havets dragningskraft består oavsett om någon mänsklig närvaro finns där eller ej.

Så fort vi trätt in genom "porten" upptäcker vi mattan av skogsbingel som täcker marken. Typisk lundflora. Vet du inte hur skogsbingel ser ut kan du bara ta fram plånboken och kolla in växten på hundralappen. Kanske inte så spektakulär, men den gav visst herr Linné avgörande slutsatser i hans beskrivning av växternas sexualsystem (bingeln har hanblommor och honblommor på olika individer). De betande korna håller strandängarna öppna här och gör skogen luftig och luckig, lätt att gå i. Vi kramar de grövsta ekarna som här mår bra med mycket svängrum omkring sig så att de kan bli ännu äldre, ännu grövre. De riktigt heta botaniska rariteterna i form av flera orkidéer får vi återkomma till, de ska växa i ett rikkärr i området, och de blommar på försommaren.

Den fina sanden på vid den privata stranden kittlar oss mellan tårna och när vi kliver över blåstången knastrar det och luktar hav. Varm av vandring och ljumma havsvindar doppar vi oss snabbt i septembervågorna. (jag vet, det är privat, men det gick inte att motstå vattnets lockelse!). Från klipporna vid utsiktspunkten längre österut avnjuter vi fikat och ser båtarna lojt komma och gå.

Havet är verkligen som bäst i september!

Inspirerad av dagens utnämning, Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer. Här en haiku:

vandring vid havet

hassel lind höstelixir

svamp mustig väntar

Mitt liv med katt

Ska hon heta Elsa? Eller något annat? Helt underbar är hon i alla fall, vår nya familjemedlem, en liten grårandig älskling på fyra ben och med den mjukaste päls. Det har gått ett halvår sedan vår Eddie fick dra sin sista suck, läs mer, och vi sörjer honom fortfarande. Nu var det dags att vår Rex åter skulle få lite sällskap. Den person som inte smälter i åsynen av dessa små varelser måste ha ett hjärta av sten. Se bara vad man gör för en lite katts skull:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/har-raddas-katten-ur-roret

Jenny Diski fångar träffsäkert samvaron med våra fyrbenta vänner och vad den gör med oss i hennes bok "Främling på tåg":

"Ibland när en av katterna sitter i mitt knä får jag den här mycket ovanliga känslan av att jag lever helt och hållet i det nuvarande ögonblicket, en känsla av att jag uppfattar nuet som det verkligen är med en otrolig skärpa och att jag är en del av något stort. Jag upptäcker att jag är häpen över att en varelse som tillhör ett annat släkte, ytterligt olikt mitt, hedrar mig med sin närvaro och tillit genom att sitta på mig och gå med på att jag klappar den. Detta vardagliga ögonblick där hemma känns, tycker jag i sådana stunder, lika ofattbart som det skulle kännas att att få kontakt med en tänkande varelse på någon annan planet. Den här varelsen med sitt eget och helt annorlunda medvetande och jag med mitt kan sitta tysta och njuta av varandras närvaro. Jag stryker katten över pälsen, känner musklerna under det löst sittande skinnet, följer skelettets olika delar, ryggrad, skulderblad och skallben med mina masserande fingrar medan katten spinner och njuter av den fysiska kontakten och uppmuntrar mina utforskande händer genom att pressa huvudet och kroppen mot dem, vänder och vrider på huvudet för att få lite extra uppmärksamhet här och där. Detta är en fullständigt vardaglig händelse men ibland blir jag alldeles andlös av att en annan levande varelse har släppt in mig i sitt liv."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Vi är glada för vårt lilla tillskott i familjen.

Regnigt rusk i Rapadalens periferi

Årets fjällvandring gick längs Kungsleden, från Kvikkjokk och norrut mot Saltoluokta.

Rivstart söderifrån

Rätt rustade ringer vandring i dur

Rishedar och ripbärsblad i rött

Renar med resliga horn rusar raskt över krönet

Ripor rymmer från risiga snår

Röda rävar med ripor som skrovmål

Snår utan myggor men rara örter grå, färgen runnit av

Myrar utan hjortron

Rogivande läger vid solrik strand i starten
Rar rast i Ritak

Rysliga roddfärd över jaure

Trangia-rustade Sarek-campare rumlar runt i branten: Var är tältet?

Rapadeltat ryms i Paradiset

Regnvåta vandrare strävar framåt i strilande droppar

Rymliga rum att torka i

Rikligt med rutiga skjortor

Rosarökt röding och sprakande flammor i Petsjaure

Rykande koppar av svart dryck stärker och reparerar skråmor

Risiga snår river och dryper

Ris och ros över regnig semester

Riktigt trevlig trerätters vid Salto

Redo för rutt i repris!

Offerplats och tältplats i Sarek

Rapadalen

Ekbräken i fjällbjörkskogen

Första lägerplatsen