Adjö, sir Eddie

Du frös inte ihjäl som vi trodde. Läs mer nedan i förra inlägget.

Ännu en natt var du hos oss, din sista. Dina sista timmar låg du och tryckte under K's säng.

Tunga steg det korta avståndet till veterinären.

Du lätt som en fjäder i kattburen.

Hur fint de hade ordnat det på kliniken!

Ett ljus som brann. Lite blommor. Varma färger i rummet.

Unga veterinären gav dig Sprutan.

Sen var det bara du och jag i det lilla rummet.

Du o jag o mina tårar.

Du låg i mitt knä, jag höll om dig, jag klappade din päls, du blev inte tung. Men slapp.

Vi satt där. Du och jag, Eddie.

En trött och sjuk Eddie

Jag tänkte på allt fint vi haft ihop. Och så tänkte jag på kärleken mellan människa och husdjur. Man ställer liksom inga krav på ett husdjur, i alla fall inte en katt, på det sätt man gör med människor, man bara älskar förbehållslöst. Enklare än de ibland komplicerade mänskliga relationerna. Kärlek mellan människa och husdjur skildras så varmt i den fantastiska filmen från 80-talet, Varats olidliga lätthet: kärleken mellan unga Juliette Binoches rollfigur och deras hund Karenin, och deras smärta när han lider av cancer. (filmen är förresten ytterligare ett exempel på när boken Anna Karenina av Leo Tolstoj har en central roll, fler här).

Kärleken människa/husdjur är också det som Adjö, herr Muffin, handlar om.

Boken fick Augustpriset för bästa barnbok 2002. Det var den värd. Läs den.

Flickan som äger det lilla marsvinet, Herr Muffin, skriver brev till sin älskade vän. I det sista, han orkar knappt läsa, så ont har han, står det bland annat:

"... Jag har också varit vaken hela natten och legat i min säng och tänkt på döden.

Jag har tänkt att antingen får man bara vila

och det är inget man behöver vara rädd för.

Eller så kommer man till en himmel och allt blir bra.

Hoppas du orkar läsa allt det här.

Pappa säger att du kanske gått bort när jag kommer hem från skolan.

Jag älskar dig så väldigt mycket."

Vila i frid, Eddie.

Du blev bara nio år.