Lysande litteratur

"Jag placerar mitt eget väsen i din kropp och låter den förenas med ditt. Känslan vrider sig i våndor när ditt liv strömmar genom mina nerver och kärl. Vi blir en och samma men förblir också två; ett tvillingpar som ömsom sammansmälter och ömsom stöter bort varandra, en ny gestalt som inte är jag och inte du. Jag smyger i och intill, följer och förföljer, är din skugga och replik. Jag kallar dig Signe och när du inte svarar, ger jag svaren själv."

Orden är Helena Henschens i inledningen till hennes lysande porträtt av sin farmor i boken Hon älskade. Jag tar den ur hyllan, där den legat och väntat på att bli läst. Läser första sidorna och är fast. Henschens tidigare bok I skuggan av ett brott sträckläste jag när den kom, fascinerad över hur ofta verkligheten överträffar dikten. Att hon vågade röja och rota i den stora familjeskammen i rikemansvärlden! Vilken skandal! Hon älskade är på samma sätt en inblick i släkten, baserad på en stor mängd dagböcker, brev och små lappar kvarlämnade i en blommig dalakista.

Och så kommer det. Där är citatet igen!

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis."

Det är unga Signe som uppstudsigt lägger sig i de vuxnas samtal i finrummen genom att läsa högt ur den ryska romanen, men som tystas ner av de äldre och förståndiga. Men självaste Ellen Key uppmuntrar den unga damen: Stå på dig!

Det är Tolstoj som dyker upp inte mindre än fjärde gången på kort tid. I höstas var det pjäsen på Uppsala Stadsteater. Anna Karenina. Kärleksdrama när det som är bäst.

Det kända inledande citatet i Tolstojs drama spelar också en nyckelroll i boken Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Det är ett magiskt ögonblick när portvakterskan och den nye japanen Ozu i den tjusiga Parisfastigheten på ett ögonblick har byggt osynliga broar med de Tolstojska tankarna. Boken slår filmen Igelkotten som jag sedan ser. I boken skildras det stora i det lågmälda på ett härligt förlösande sätt. Vänskap över barriärer i klass och ålder. Livslögner. Livskunskap.

Och livslögner är det gott om, kanske särskilt i de fashionabla miljöerna? Fascinerad av Helena Henschens vackert poetiska språk i ännu en bok tar jag mitt i läsandet del av nyheten av hon gått bort. 70 år gammal. Hon hade säkert en hel rad av historier kvar att berätta. Så synd!

Vila i frid, Helena. Älskade du också, som Signe gjorde?

I Kvarnbo brusar vattnet vidare i allt mer öppen dager, som om inget hänt.