Par i medar. Under snön gömmer sig isen, ibland med sprickor.
Små glänsande stjärnor dansade framför mina ögon. Var jag skadad? Hade jag fått hjärnskakning? Jag låg stilla på isen och kände efter. Kinden hade fått en lätt iskyss bara. Knät ömmade. Annars var det lugnt. De små stjärnorna var bara de nyfallna snöflingorna som låg framför mig i ett fluffigt, kyligt täcke på den oplogade isen. En glittrande minivärld där på Mälaren.
Skridskoturen på måndagen bjöd på en blandad upplevelse. Efter Vikingarännet förra helgen har kanske ambitionerna sänkts hos de flitiga plogarna, för banan var helt oplogad efter nattens lite glesa, kyliga snöfall. Men vi var ju rätt tidiga å andra sidan, klockan var inte ens tio när vi lämnade badplatsen i Hammarskog. Det var lätt att bli uppvärmd i motvinden. Stavarna kom väl till pass. Men med det tunna snötäcket var is-sprickorna osynliga. Även om vi koncentrerade oss i varje skär, fast det egentligen hade varit härligare att höja blicken och se utsikten, så pladask, så låg man där igen och undrade om kroppen fortfarande var hel.
Solen sprack igenom molnen. Kaffet intogs i lä. Så eventuella skråmor var snart glömda. Isen var vår, helt och hållen, inte en människa i sikte. På morgonen såg vi spår i nysnön av endast en skrinnare före oss. Lite senare på dagen blev spåren tätare. Men kylan tillät inga längre pauser. Snabbt fumlande med nakna fingrar spänna skridskoremmarna för att inte kylan skulle hinna tränga in i händerna! Så iväg igen!
Godis för ögonen längs vägen på Mälaren: Skokloster!
Foto: Håkan Jansson
Slottet i Skokloster glänste i all dess prakt i vintersolen. Vi susade vidare. Banan svängde så motvinden var inte fullt så motig längre. Och att ta sig förbi Skokloster är alltid lite spännande. Vyerna är här fortfarande lite av överraskningar. Allt folk i miljonvillorna som vi passerar - hinner de njuta av det vackra som vi gör idag? För det är något visst med långfärdsskridskoåkning. Lite som den svenska sommaren: så kort! Så det gäller att passa på. Att njuta medan tid är. I morgon kan det var tö, blåst och regn.
I fjärran såg vi snart bilar. Och vi åker under en stor och bred kraftledning som också bryter av alla naturliga strandlinjer. Vägen måste vara den som passerar Erikssund. Då kunde det inte vara långt kvar. Med mina sista krafter och inre mental styrka tog jag de sista skären fram till bänken. Vassen bakom oss vajade lite i vinden men platsen hade tillräcklig lä för att lunchen kunde intas i lugn och ro. Värmande plagg ur ryggsäcken drogs på för att hinna äta upp. För att slippa frysa igen om fingrarna behöll vi skridskorna på.
Så äntligen skulle vi få medvind hemåt. Eller? Hade vinden vänt? I stället för medvinden kom det en snöby som svepte in från sidan. Stavarna användes fortfarande och ett och annat fall blev det även på tillbakavägen. När vi stannade för att pusta ser vi plötsligt en ovanlig syn, vanligare på nordliga breddgrader: ett hundspann! Hur många är hundarna? Vilken ras? De är för långt bort för att se! Det är inte varje dag man ser hundspann i Uppsalatrakten. Och jag erinrar mig turen över fjället för längesedan.
Vi trodde knappt våra ögon: ett hundspann på Mälaren!
Över Ekolns vida fjärd blir det till sist riktigt ljuvligt med vinden bakifrån som ökar hastigheten. Men ännu kan sprickor gömma sig under isen. Inte förrän på upploppet, när vi närmar oss Vreta udd, och vi viker av på sträckan mellan Skarholmen och Hammarskog ser vi till sist isen, den mörka, vackra, svarta, den har plogats!, och vi sträcker ut skären ordentligt i solen helt obehindrade.
Utan rädsla för isens hårdhet och nya blåmärken. Och med friska friluftsrosor på kinderna.
Mer om långfärdsskridskoåkning i Uppsala här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar