Vilda blommornas dag och andra blommigheter

"De blomster som i marken bor,

kan aldrig själen glömma.

Hur skönt att djupt bland gläntors flor

se solens fingrar sömma

en vacker klädnad till den säng

som vi ger namnet sommarns äng

och som med solens gyllne tråd

hopsömmas våd för våd."

Harry Martinssons text till sommarpsalmen fick inledningsvis måla upp stämningen för vår vandring på De Vilda Blommornas Dag häromsistens. Jag guidade sex personer en lite kulen förmiddag, regnet var utlovat av SMHI; men när vi träffades på Hågahögens parkering syntes inga droppar ännu i skyn. Vilken tur! Först när vi hade nått vårt slutmål två timmar senare kom dropparna, men det kraftiga regnet kom först senare när vi var hemma igen.

Det är mindre än en kilometer mellan vår träffpunkt och den lilla torrbacke i Hågadalen (i närheten av Eriksbergsskolan). Men tänk så många blomster som i marken bor på den korta sträckan:

I gruset på parkering där vi stod hittade vi maskros, stormåra, vitklöver och ryssgubbe m fl

Kring de vackra hällarna nedanför den nu hägnade Hågahögen, den ska få vila och restaureras, har man sagt, hittade vi överlevarna i torkan: femfingerört, gul fetknopp, grönknavel och backtimjan m f l

Spejandes innanför stängslet hade nu de vackra örterna chansen att blomma helt ostört, utan betande lamm och picknickande familjer: brudbrödet, solvändan, backglimmen, stora blåklockan och många fler.

Invid stigen på väg ner mot Hågaån stiftade guidningens deltagare bekantskap med kattfot, brunrör, blodrot, johannesört och en hel rad med vackra gräs.

I fuktsstråket nedanför beundrades skönheten hos ormrot, sumpmåra, älggräs, jungfrulin och andra fuktälskande arter.

I åkerkanten växte bl a baldersbrå, snärjmåra, jordrök, lomme och rödplister.

Över Hågaån stod vi och spejade ner i vattnet från den lilla bron och såg vattenmärke, gul näckros, hästskräppa, svärdslilja, andmat och andra arter som älskar vatten väldigt mycket.

På en häll efter ån växer minst tre olika fetknoppar: sexkantig, vit och gul tillsammans med axveronika och backlök.

På den lilla ängen i betesfållan gladdes vi åt säfferot och korskovall, som nu spirade efter att fåren betat färdigt. Och vildlinet, darrgräset och toppjungfrulinet gör ju alla blomälskande människor lyckliga!

Och där vi avslutade, vid den lilla torrbacken i Hågadalen ovanför den hage där nyss lammen skuttade omkring, har jag under olika tillfällen hittat totalt mer än 70 olika arter!

Det har varit vilda blommor på andra ställen tidigare i år:

Guidat har jag gjort i Fiby urskog och längs Jumkilsstigen. Men barnvagnsguidningen i början av maj i Hågadalen frös inne. Ingen ville komma när våren fick ett bakslag.

Nu stundar en massa vilda blommor under Botanikdagarna 2011. Jag guidar i Hårsbäcksdalen, Hjälstavikenoch på Vånsjöåsen. Start onsdag. Deltagare 100 pers. Många bakade bullar har det blivit. Hoppas de uppskattas nu efter alla mina mödor.

Och fältarbetet har i år redan skett i några uppländska pärlor. I våras nunneörten i Boda och på Brudskäret, på Söderön.

Krissla vid Kallerö. Alla arter längs undersökningslinjer i Boda. Sedan stunder mera linjer och knäböjande över grässtrån på Laduskär, på Raggarön och vid Sandören. Alla i Östhammars vackra kommun.

Och fler arter kommer det bli med konsultuppdrag i mina tassemarker hemmavid: Hågadalen och Nåsten.

Sist i raden väntar fjällfloran i norr.

Ljuva blomsommar!

Brokig natur på Bryggholmen

Annikas stuga med smedja till granne.

Klockan är bara kvart över sju när jag klarvaken slår upp mina bruna. De andra i rummet sover fortfarande. Genom fönstret ser jag mälarfjärden ligga blank. Vattnet lockar och lockar. Och solen står redan högt. Jag klänger mig ner från våningssängen, letar fram handduken, drar på mig ett par byxor. Ingen tid att förlora: morgondoppet hägrar! Nerför sluttningen från ”Annikas stuga” är bara det några meter till bastubryggan. Av med alla kläder. Och försiktigt kliva på badstegen, vars steg lämnar lite övrigt att önska. Men då går det desto snabbare att komma ner i mälarvattnet, när stegen knappt går att stå på. Ahh! Härligt! Uppfriskande! Ljuvligt! Sinnligt! De som inte badar i svenska vatten vet inte vad de missar! För mig är det ett livselixir. Solen har nått båtbryggan nu, jag sitter där en stund i solen och läser och väntar på att de andra i stugan ska vakna till liv.

Den gångna Kristi Himmelsfärdshelgen, som var extra förlängd med Nationaldagen, bjöd på strålande högsommarväder när det var dags för bokcirkelns årliga ö-resa, som i år var förlagd till Bryggholmen söder om Enköping. Det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att tillbringa en långhelg. Glada vänner. Vin. Härlig mat. Veranda mot kvällssol och Mälar-fjärd. Mysig ö att upptäcka. Och det härliga vädret gjorde det hela till bokcirkelns absoluta favorit. Vi kanske inte behöver hitta någon ny ö nästa år? Något vi gjort nu i tio års tid varje Kristi Himmelsfärdshelg. Och den där "skepparen", som tog oss över sundet, han var ju så himla trevlig och tillmötesgående också!

Bok med kärleksristning

Redan på ankomstdagen drog vår lokale ö-guide med sommarstuga på ön med oss på en första upptäckartur. Solen stekte i brynen och där stor redan brudbrödet i blom. En underbart vacker torp med sjöutsikt var till salu inte långt från den gamla herrgården. Här skulle man kunna bo! Vi strövade längs öns stigar, en stor del av ön är naturreservat sedan 2005, och märkningen av dessa var utmärkt. Fälten avlöstes av lummig lövskog. Göken gol. Lövsångaren sjöng. Och här fanns massor av lind verkligen! Mälarens natur skiljer sig betydligt från naturen runt Uppsala, det är helt klart. Ta bara misteln; denna märkliga halvparasit översållade de ädla herrgårdsträden. Den var lite svårt att urskilja först i den täta kronan, men mistelns lite mörkare matta gröna färg gick inte att ta miste på. Bäst syns växten när träden är vinterkala utan löv. Så småningom kan träden dö av all mistelbollarna. Och en enda kraftig bok hittade vi också i en skogssluttning på vår vandring. Med ristningar i barken som brukligt i bokbarkens gråa matta yta. Och så dunklet under lövverket.

Bryggholmen hade på 1500-talet ett glasbruk. Landets första av större betydelse faktiskt, anlagt under Johan III:s tid 1587. Nu finns inga synliga tecken på denna verksamhet, fornlämningarna skulle ligga under mark, enligt öns broschyr, och vi saknade någon slags information om var denna skulle ha legat. Nu är det en stiftelse som äger stora delar av ön. Naturreservatet förvaltas av Länsstyrelsen.

Efter att ha haft fjärden för oss själva första kvällen blir det dag 2 segelbåtsinvasion. De lägger till en efter en på den för året nya bryggan. Inte mindre än 19 båtar räknar vi till. Skulle de störa friden på vår kvällsveranda? Nej, de verkade vara någon form av båtgäng för alla lämnade bryggan med matkorgar i händerna. På väg upp till en fin matplats vid herrgården. Det var lite underhållande ändå att efter eftermiddagsdoppet och till en kall öl få en liten inblick i seglarlivet. En massa hundar. Många barn. Män som fixade och donade kring tampar och och i ruffen. Och tampar som slog mot masten i den lätta kvällsbrisen.

Bryggan med båtar.

Annikas stuga var en precis lagom plats för oss boknördar. Passade inte torrdasset i brynet fanns det toaletter och dusch i den i annars rätt slitna herrgården. Men jag gjorde som snoken som vi såg när vi fikade på vår långvandring, jag tog ännu en simtur i viken. En del arbete återstår innan herrgård och intill-liggande byggnader är helt renoverade.

Det ska vara gott att leva. Och det var det på Bryggholmen!

Bryggan utan båtar.