Hög på hemoglobin och andra höjder

Här fortfarande med trötta steg, utan spänst..., på Kung Björn-loppet sep 2014

Det är ju så här det var att springa! Är det så här det känns att vara dopad? Springa, springa länge, länge helt utan stopp eller tecken på några trytande krafter. Inget motstånd. Jag är hög på endorfiner. Och ja, hög även på hemoglobin.

För det var ju där skon klämde: blodbrist. Sakta, sakta hade blodvärdet minskat under de senaste åren. Min kropp hade anpassat sig. Och jag, jag tänkte att nu när jag blir äldre, fyllt 50 och allt så är det väl så här det det blir - man blir äldre, tröttare. Men för säkerhets skull åt jag järntabletter för att vara säker på att mina symptom inte var blodbrist (vilket det alltså senare visade sig vara ändå - tabletterna var för svaga). Men cykeln gick allt trögare. Löpningsprogrammet avbröts gång på gång utan att jag klarat av att springa mer än 30 minuter utan att stanna och gå. Och t o m trappan hemma gav mig mjölksyra och flås. Långa promenader gick bra, t o m hela vandringsdagar på platten, men inte pulsökningar i t ex backar: musklerna led av syrebrist.

När värdena till sist i december konstaterades vara väldigt låga gick det fort. Före årets slut hade jag fått två järn-injektioner. Jag hoppade kanske inte därifrån på direkten men inom en vecka försvann munsåret i mungipan (ett av de för mig okända tecken på anemi/blodbrist) och jag hade inte längre mjölksyra i tid och otid.

Fem månader senare svävar jag fram i löpningen genom Hågadalen som en gasell. I eftermiddag med musik i öronen. Att två skurar under timmeslöpningen gjorde mig dyngsur bekom mig inte det minsta. Det är som att i ett trollslag ha blivit tio år yngre. I år är det f ö tio år sen jag sprang mitt senaste/sista (?) långlopp. Eller ha fått livet tillbaka. Sänder en tanke till alla som lever med betydligt allvarligare tillstånd än jag gjort, t ex kronisk värk, utbrändhet eller övervikt. Jag är så tacksam för min kropp. Som jag älskar och älskar att sköta om. Jag har bara en. Det gäller alla. Och inte vill jag på artificiell väg byta ut eller lägga till något. Aldrig!

Tänker också på radiodokumentären "Sjuttio dagar mot döden", som sändes i radio förra helgen och fick som jag förstått stor genomslagskraft. En rutinåtgärd inom vården, en gallstensoperation, som gick snett och som ledde till döden. Programmet får mig att tappa tilltron till den svenska vården. Tänk om min enkla åtgärd med järn-injektioner hade lett till någon svår infektion eller liknande. Som gett mig men för livet. Eller om någon av de inre undersökningarna jag gick igenom för att utreda blodbristen gått snett. Det gjorde de inte. Jag fick en nyttig inblick i vårdapparaten i Sverige. Men vården har ännu inte gett mig något svar på orsaken till varför mina problem uppstod. Men egen teori är att det finns ett samband mellan anemin och resan till Nepal för fyra år sen och den pärs det blev för magen.

Oavsett orsak - jag springer! - och jag är hög på järn. Hög på "försommarbaciller". Hög på kärlek. Hög på livet. Och för en vecka sen hög även på fritt fall från 4000 meter. Men faktiskt, trots denna ovanliga upplevelse, var jag mer hög av min egen comeback på löparbanan!

Det går att hoppa tandemhopp utan fotograf i luften. Jag behöver inte ens några "likes". Jag hoppar för min egen skull, inte främst för att visa andra så fort som möjligt.

När solen öppnar famnen och andra värden

Det var ett tag sen jag läste ut den, men inte försent att plocka ut några godbitar ur fantastiska Susanna Alakoskis April i anhörigsverige. Dagbok.:

"För mig är bildning den där känslan, när kroppen liksom ställer om från en tanke till en annan. Den känslan är värd några kronor ur en statsbudget."

"Promenad. Hästhovar, skoavtryck i leriga traktorspår. - Idag kikar fimpar, petflaskor och godispapper upp ur markerna. Om vi inte klarar av att vara rädda om naturen, hur kan vi då klara av att vara rädda om oss själva?"

"Sedan behandlingshemmet för den då 40-årige lille Bengt. Som sent omsider får sätta ord på sitt liv. Som sent omsider orkar vara nykter. - En så onödig och dyr resa. Bara för att vi inte sätter ord på sorgerna, på bekymren. - Högre straff eller psykosocial förståelse, det är det som är frågan."

"Stannar till vid den gammelrosa just nu (15 april) blommande blomman vid havet. Den påminner om kärleksörten på föräldragraven. Vad kan den heta?"
Det fick Susanna hjälp med i boken redan: pestskråpet!

...här med kabbeleka.

Och största poesin i meningen:
"När solen öppnar famnen svarar naturen med fyrverkeri"  (får jag använda den meningen på mina guidningar, Susanna?)

Apropå dagbok.
Med stor behållning har jag också nyligen läst Astrid Lindgrens Krigsdagböcker, efter att ha sett utställningen i vintras på Upplandsmuseet. Vilket samtidsdokument! Så nära inpå, under huden. Det är alltid svårt med andra världskriget, att förstå skeendena, men alla urklipp gjorde allt så verkligt. Men bäst var kanske detaljerna kring Astrids vardag med barnen, i hemmet, på jobbet på censuren. Hennes rader om krisen med mannen gick rakt in. Och så en födelse: Pippi Långstrump blev till under dessa år. Och tänk allt som följde på det. Ibland brukar jag tänka att vi varje dag brukar referera till något från Astrid Lindgrens produktion, ett ord som "stolleprov", eller ett uttryck "benen fulla av spring" eller något annat tänkvärt om att "vågar man inte så är man bara en liten lort..." Ja, Astrid, du kommer alltid att vara levande i våra hjärtan och vid varje dags läsande för våra stora och små barn.

Och du vet väl om att hennes, eller snarare Pippis, ord har letat sig in även bredvid hennes porträtt 20-lappen. Ta fram förstoringsglaset och läs:

"Fina lilla krumelur
jag vill aldrig bliva stur."

Mer om dagbok: Med liv och lust kastade jag mig över projektet att skriva dagbok för en dag, den 12 maj. För Folklivsarkivet. Och självklart blev det med papper och favoritpenna. I forskningens namn.
Att låta pennan löpa så lätt över raderna gav mig perspektiv på mitt skrivande. Och på dagen som jag skrev om. Hela dagen såg jag med andra ögon: mitt rika, hälsosamma, friska liv. Nu i full blom. Som naturen.

...men denna har inte slagit ut riktigt än.

Blommar.nu!

Linden i utsprungna knoppar som jag ser den just nu, i kvällsljuset.

... och lite mer i närbild.

Jag kan ju inte driva en naturblogg utan att kommentera eller dokumentera explosionen den senaste veckan. Ok då, mest gillar jag nyligen utslagna knoppar just nu, linden ovan och sedan:

ekens

måbär, i blom

mjukaste mjukt: skogstry

och vitaste vitt: slån

Och så har jag sett årets första mandelblom blomma:

Rubriken ovan är förresten en användbar rapporteringssida för hur långt blomningen har kommit just hos dig. Blommar.nu alltså. Men sidan heter numera naturens kalender. Gå in och delta i medborgarbaserad forskning.

Kolla våren!

Fortfarande är det några timmar kvar på Vårkollen!

Vårkollen är ett samarbete mellan Sveriges Botaniska förening och Svenska fenologinätverket och går ut på att kolla hur långt våren har kommit i olika delar av landet.
Man uppmanar helt enkelt allmänheten att rapportera in hur långt ett antal vanliga växter har kommit i sin blomning just där man är. Det är andra året detta genomförs och under tre dagar under Valborgshelgen, från den 29 april t o m den 1 maj tittar man på blåsippa, vitsippa, sälg, tussilago och hägg och rapporterar sen in om de:
a) inte börjat blomma
b) blommar
c) är överblommad
d) ej är observerad

Arterna har valts ut för att de ska vara lätta att känna igen. Och huvudsyftet är att studera klimatförändringarna.

Även om projektet gäller observationer t o m idag, den 1 maj, kan man rapportera in när som helst efter detta.

Här är de utvalda arterna. Tussilagon ovan. Och sedan:

blåsippa

vitsippa

hägg

sälg

Var med i forskningen du med.
Lätt som en plätt!