När solen öppnar famnen och andra värden

Det var ett tag sen jag läste ut den, men inte försent att plocka ut några godbitar ur fantastiska Susanna Alakoskis April i anhörigsverige. Dagbok.:

"För mig är bildning den där känslan, när kroppen liksom ställer om från en tanke till en annan. Den känslan är värd några kronor ur en statsbudget."

"Promenad. Hästhovar, skoavtryck i leriga traktorspår. - Idag kikar fimpar, petflaskor och godispapper upp ur markerna. Om vi inte klarar av att vara rädda om naturen, hur kan vi då klara av att vara rädda om oss själva?"

"Sedan behandlingshemmet för den då 40-årige lille Bengt. Som sent omsider får sätta ord på sitt liv. Som sent omsider orkar vara nykter. - En så onödig och dyr resa. Bara för att vi inte sätter ord på sorgerna, på bekymren. - Högre straff eller psykosocial förståelse, det är det som är frågan."

"Stannar till vid den gammelrosa just nu (15 april) blommande blomman vid havet. Den påminner om kärleksörten på föräldragraven. Vad kan den heta?"
Det fick Susanna hjälp med i boken redan: pestskråpet!

...här med kabbeleka.

Och största poesin i meningen:
"När solen öppnar famnen svarar naturen med fyrverkeri"  (får jag använda den meningen på mina guidningar, Susanna?)

Apropå dagbok.
Med stor behållning har jag också nyligen läst Astrid Lindgrens Krigsdagböcker, efter att ha sett utställningen i vintras på Upplandsmuseet. Vilket samtidsdokument! Så nära inpå, under huden. Det är alltid svårt med andra världskriget, att förstå skeendena, men alla urklipp gjorde allt så verkligt. Men bäst var kanske detaljerna kring Astrids vardag med barnen, i hemmet, på jobbet på censuren. Hennes rader om krisen med mannen gick rakt in. Och så en födelse: Pippi Långstrump blev till under dessa år. Och tänk allt som följde på det. Ibland brukar jag tänka att vi varje dag brukar referera till något från Astrid Lindgrens produktion, ett ord som "stolleprov", eller ett uttryck "benen fulla av spring" eller något annat tänkvärt om att "vågar man inte så är man bara en liten lort..." Ja, Astrid, du kommer alltid att vara levande i våra hjärtan och vid varje dags läsande för våra stora och små barn.

Och du vet väl om att hennes, eller snarare Pippis, ord har letat sig in även bredvid hennes porträtt 20-lappen. Ta fram förstoringsglaset och läs:

"Fina lilla krumelur
jag vill aldrig bliva stur."

Mer om dagbok: Med liv och lust kastade jag mig över projektet att skriva dagbok för en dag, den 12 maj. För Folklivsarkivet. Och självklart blev det med papper och favoritpenna. I forskningens namn.
Att låta pennan löpa så lätt över raderna gav mig perspektiv på mitt skrivande. Och på dagen som jag skrev om. Hela dagen såg jag med andra ögon: mitt rika, hälsosamma, friska liv. Nu i full blom. Som naturen.

...men denna har inte slagit ut riktigt än.