http://vildvittransblog.blogspot.com/ Skogsliv vid Lommaren – betraktelser: april 2013

tisdag 23 april 2013

Om bitterhetens djupa ristningar eller Kärleken till böcker


"Men Hanna var alltjämt skarpögd som en gråtrut. Blott allt för väl kunde hon se att livsglädjen övergivit Ida och att sorg och trötthet höll på att göra sig hemmastadda i dess ställe. Hon noterade bitterhetens djupa ristningar som uppenbarat sig i dotterns ansikte och när deras ögon någon enstaka gång möttes såg Hanna att ljuset som dittills lyst klart och starkt i Idas blick hade dämpats till bara ett svagt och matt sken, liksom från en avskärmad nattlampa i ett sjukrum."
ur Lanthandlerskans son av Lars Sund (vilken metaforernas man!)


Böcker ger tröst.

Böcker öppnar dörrar till nya världar

Böcker lockar till skratt.

Böcker berikar.

Böcker får tårarna att rinna.

Böcker skapar vänner för livet.

Böcker ger nya perspektiv.

Böcker får människan att växa och lära känna sig själv.

Böcker ger bildning (intressant diskussion i ämnet i senast avsnittet av Babel)

Böcker kan jag inte leva utan!


Idag är det Världsbokdagen!

Vad läser du ikväll?

Här skulle en bok-blomma passat bättre (!), men det blev en hassel-blomma i stället. Blommar nu.

torsdag 18 april 2013

Till fots genom Uppland


Lycka i en led!

Kras, kras!, säger vårisen på leden.

Smältvattnet har frusit till is mellan granarna. Omöjligt att se om det ska hålla att gå på eller ej. Med stadiga kängor på fötterna tar jag chansen. Tar försiktiga steg ut i det okända. Isen håller att gå torrskodd på. Men spricker till ljudet av ett ljudligt krasande som påminner om när man äter havreflarn! Mina medvandrare väljer en annan väg över grästuvor och smältande snö.

Vi är ute på ännu ett äventyr på Upplandsleden, vår stolta 40 mil långa låglandsled som slingrar sig genom Uppland i tre olika avsnitt. Starten går denna gång vid Lillkyrka söder om Enköping. Upplandsledens orange markeringar visar vägen. Innan vi fått på oss ryggsäckarna hör jag vårens första lärka. Solen skiner ännu en dag denna soliga vårvinter men under dagen drar molnbankarna in och avslutningen blir kylslagen.


Jag är en kartnörd! Lycka och frihet är för mig att med karta i hand leta mig fram mot utstakat mål. Antingen mot en bestämd punkt eller längs en led. Jag kunde ha blivit orienterare! Och jag har fömånen att få ägna mig åt kartor även på mina fältjobb! Den första biten går längs bygatan i Lillkyrka. Förbi idrottsplatsen. Där möter vi lokalbefolkningen, en kvinna promenerar och småpratar med oss första biten. Och hur är det att bo i Lillkyrka då? kan man undra.

Snart lämnar vi asfalten och tar in på vårlig vattenmättad terräng. Snön har smält undan för det mesta, särskilt i sydvända lägen. Vi klättrar över en stätta men i betesfållan tycks det inte varit betat den senaste säsongen. Fjolårsgräset ligger långt, rufsigt och tufsigt. Snart dags för "fara för gräsbrand"! Kängorna klarar vätan och hal lera på sina ställen. Två hönsfåglar flyger tungt upp från sidan av leden. Med rödbrun gump. Vilken var det? Vi ser spilkråkespår och ekorrspår. Och blommande tussilago. Benen är pigga och humöret på topp. Vandring gör allting lätt. Lätt att prata. Lätt att andas. Lätt att glömma bekymmer. Lätt att leva! Vi mår bra! Visst, en och annan krämpa beklagar vi, men dem får man lära sig att acceptera, att leva med. De blir inte färre med åren, men det gäller att vårda den kropp som man har. Till exempel genom att vandra.

Djurspår: spillkråka!

Djurspår: ekorre!

Vi passerar ett hygge med gamla torp i kanten. Gillar stugägarna den nya utsikten och ljuset eller förfasas de över träden som skövlats?, undrar vi. Efter tramp genom snö och över hällar med vackert krokiga tallar når vi efter 1,5 timmes vandring en härligt solbelyst häll som vi väljer att luncha vid. Renlaven har tinat fram och är helt torr att sitta på. Men vi har sittunderlag. Förstås. Värmer ändan. Och solen värmer våra kinder. Och Och våra själar.

Parasit: mistel!



Stärkta reser vi oss och går vidare. Ute på en holme står ett träd, med mörka bollar i kronan: mistel! Så fort man närmar sig trakten av Mälaren så blir denna fascinerande växt som lever som parasit i lövträd mindre ovanlig. Misteln kan i värsta fall ta kål på sin värd. Syns bäst som nu, då träden ännu är kala.


Vårt mål för dagen är Hemsta, ett naturreservat ca 15 km norrut från vår startpunkt på leden. Där finns fina hällar, vet vi, med hällristningar och fin flora. Vi traskar vidare genom skog, längs bryn, över hyggen och längs väg. Benen börjar bli stumma men det känns bara bra. Fötterna torra. Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen så när vi närmar oss vårt mål känns det inte så lockande att sätta oss på hällarna i området. Det blåser och temperaturen ligger nog på bara futtiga 4 grader. Och i brist på sol lär heller inga nagelörtar stå och lysa vitt i hällkanterna.

Vi har sett ut en buss som ska ta oss tillbaka till bilen. Inte går de ofta här på landet. Vi sätter på oss alla extrakläder vi har och värmer oss med sista kaffeskvätten i väntan på bussen. Är det så att linjebussen helt enkelt bara kör skolungdomar. Allmänheten räknar man inte med kanske? Alla tar bilen nuförtiden. Men vandrare då? Bussen, storlek liten, hade nämligen inte ens något betalningssätt för oss. Så färden tillbaka till Lillkyrka blir gratis.

Vandra ensam eller med sällskap!


Och naturen är också gratis. Hela Upplandsleden är gratis! Många vandrare vill gå hela Kungsleden i fjällen till  exempel. Jag vill vandra hela vandringsleden i mitt landskap: Uppland! Detta var den 17:e längre eller kortare sträckan jag utforskat, tror jag. Vilken tur att det finns mer att upptäcka!

Sover jag på leden nästa gång? Blir det vindskydd, stuga eller tält? Vi får se!


tisdag 9 april 2013

Älska din nästa!


Du grät så högljutt att det skar i hjärtat på mig.

Hela din smala kropp skakade i kramper.

Jag lämnade mitt eget trygga buss-säte och satte mig bredvid dig, höll om dig och lät dig berätta. Pratade lugnt.

Steg in i din förtvivlade värld.

Du sa att du hade så fruktansvärt ont i magen.

Du hade redan bett en annan medpassagerare som satt närmare dig att be chauffören ringa på ambulans.

Mamma hade följt dig till bussen, sa du, och nu skulle du tillbaka till ditt fosterhem.

Du vill inte lämna mamma.

Du ville vara med henne, inte bara för en dag.

Du ville prata med henne.

Det gjorde så ont i dig att skiljas.

Och magen värkte och värkte. Aj, det gör så ont i själen! Dina ben i dina svarta leggings darrade.

Du hade alla siffrorna i huvudet. Mobilnumret till mamma. Någon egen telefon hade du inte.

Jag kom fram till sist och du fick prata.

Bussen stod i en ficka nu och inväntade ambulansen. Vi väntade. Och väntade.

Du ville åka till sjukhuset och att mamma skulle hälsa på dig där. Inte åka till fosterhemmet. Det ville inte mamma.

Du sa det var OK där ändå. På fosterhemmet.

Men du ville vara med din egen mamma! Såklart att du ville!


Två personer från ambulansen stiger till sist in i bussen. Två som också kunde lyssna och höra din förtvivlan och sen förhoppningsvis fatta ett klokt beslut.

För du klev ut ur bussen och ut ur mitt liv. Men jag är glad och tacksam, men lite omtumlad, för att jag fick vara nära dig. Som medmänniska. Och som din nästa.

Om så bara för en kvart.

Jag vet inte vad du hette, men din mamma hette Lena.

Till dig unga tjej på buss 677 i fredags: jag ger dig ett blomsterhav! Och önskar dig allt gott!


Efterord: Efter gripande skildringar under senaste veckans Studio 1 (den sista kvarten den 3 och 4 april) om våldtäktsoffer och om hur vården brister att ta hand om dessa på ett adekvat sätt kändes det extra fint att ge en ledsen människa mitt medmänskliga stöd.

Våga vara medmänniska!

torsdag 4 april 2013

Fler tankar om jobb


Här en fortsättning på tidigare tema om vårt förhållande till arbetet, att vi bör jobba mindre.

De miljömässiga skälen till detta redogjordes i gårdagens OBS i P1. Christer Sanne har nyligen kommit ut med en bok i ämnet, om ett hållbart samhälle, Hur kan vi leva hållbart 2030? 

Engelsmännen kallar det för "one-planet-living", dvs att vi bör leva efter vad vårt klot kan producera, inte som nu med en konsumtion som om vi hade fem klot!
Ballt uttryck.
Kloka tankar.

Jag skulle inte kunnat ha sagt det bättre själv.

Dessa, och mycket mer, vill jag ha kvar: variation och skönhet i ett!

Birger Schlaug skriver också väl valda ord om detta på sin blogg.

Kropp & Själ, Kaliber, Klotet och nu OBS! Jag har på bloggen refererat till många av P1:s eminenta radioprogram. Hälsa, natur, klimat är viktiga frågor men viktigast av alla är ändå Radiopsykologen, som påminner oss om de sårbara och underbara människor vi innerst inne är.


onsdag 3 april 2013

Kulor på åsryggen


Vilken jätte har tappat sin kulsamling...?


Det klapprar när du stiger på de slipade stenarna på Sandviksåsens brant. Som om någon tappat sin stora kulsamling där. Fast kulorna är endast grå och decimeterstora. När strandlinjen en gång låg här slipades stenarna av vågorna. Vinterns sista snöfläckar dröjer sig ännu kvar i skuggade lägen men i soliga gläntor bjuder vårens första värme oss att sitta ner och beundra den fantastiska utsikten över Ullvifjärden, en bit av Mälaren. Granarna i branten har långa volanger av rotslående grenar och mellan mossa och lav letar vi efter den exklusiva bombmurklan som informationsskylten skriver om. Men den hittar vi inte. De blommande vårtecknena lyser också ännu med sin frånvaro.

Vårvandrare på åsen.

Vi går på den fem kilometer långa vandringsstigen längs med åsryggen på Sandviksåsen på Skohalvöns sydvästra kant. Stigen går högst upp på åsens rygg med brant sluttning åt båda hållen. Här har man bra översikt. Inte konstigt då att här finns rika fornlämingar. För våra förfäder ville ha koll på läget, om fienden skulle dyka upp. Snart viker stigen av neråt och vid uddens yttersta spets hamnar vi på naturens egen konstutställning. Det tidigare kyliga vädret och den hårda nordan har format vikens vatten till spektakulära isskulpturer. Utan mänsklig hand. Men utställningen är kortvarig. Värmen som följde har nog suddat ut konsten redan nästa dag.

Temporär konst.

Stigen fortsätter längs med Mälarens strand, till toner av kluckande vatten, mellan alar i strandkanten med lila knoppar och väntande sippor i sluttningen.

OBS! Den 21 april 2013 ges en guidning på åsryggen på Sandviksåsen. Mer info på Biotopias hemsida.

 Texten skrevs första gången för Upplandsstiftelsens hemsida.