Till fots genom Uppland

Lycka i en led!

Kras, kras!, säger vårisen på leden.

Smältvattnet har frusit till is mellan granarna. Omöjligt att se om det ska hålla att gå på eller ej. Med stadiga kängor på fötterna tar jag chansen. Tar försiktiga steg ut i det okända. Isen håller att gå torrskodd på. Men spricker till ljudet av ett ljudligt krasande som påminner om när man äter havreflarn! Mina medvandrare väljer en annan väg över grästuvor och smältande snö.

Vi är ute på ännu ett äventyr på Upplandsleden, vår stolta 40 mil långa låglandsled som slingrar sig genom Uppland i tre olika avsnitt. Starten går denna gång vid Lillkyrka söder om Enköping. Upplandsledens orange markeringar visar vägen. Innan vi fått på oss ryggsäckarna hör jag vårens första lärka. Solen skiner ännu en dag denna soliga vårvinter men under dagen drar molnbankarna in och avslutningen blir kylslagen.

Jag är en kartnörd! Lycka och frihet är för mig att med karta i hand leta mig fram mot utstakat mål. Antingen mot en bestämd punkt eller längs en led. Jag kunde ha blivit orienterare! Och jag har fömånen att få ägna mig åt kartor även på mina fältjobb! Den första biten går längs bygatan i Lillkyrka. Förbi idrottsplatsen. Där möter vi lokalbefolkningen, en kvinna promenerar och småpratar med oss första biten. Och hur är det att bo i Lillkyrka då? kan man undra.

Snart lämnar vi asfalten och tar in på vårlig vattenmättad terräng. Snön har smält undan för det mesta, särskilt i sydvända lägen. Vi klättrar över en stätta men i betesfållan tycks det inte varit betat den senaste säsongen. Fjolårsgräset ligger långt, rufsigt och tufsigt. Snart dags för "fara för gräsbrand"! Kängorna klarar vätan och hal lera på sina ställen. Två hönsfåglar flyger tungt upp från sidan av leden. Med rödbrun gump. Vilken var det? Vi ser spilkråkespår och ekorrspår. Och blommande tussilago. Benen är pigga och humöret på topp. Vandring gör allting lätt. Lätt att prata. Lätt att andas. Lätt att glömma bekymmer. Lätt att leva! Vi mår bra! Visst, en och annan krämpa beklagar vi, men dem får man lära sig att acceptera, att leva med. De blir inte färre med åren, men det gäller att vårda den kropp som man har. Till exempel genom att vandra.

Djurspår: spillkråka!

Djurspår: ekorre!

Vi passerar ett hygge med gamla torp i kanten. Gillar stugägarna den nya utsikten och ljuset eller förfasas de över träden som skövlats?, undrar vi. Efter tramp genom snö och över hällar med vackert krokiga tallar når vi efter 1,5 timmes vandring en härligt solbelyst häll som vi väljer att luncha vid. Renlaven har tinat fram och är helt torr att sitta på. Men vi har sittunderlag. Förstås. Värmer ändan. Och solen värmer våra kinder. Och Och våra själar.

Parasit: mistel!

Stärkta reser vi oss och går vidare. Ute på en holme står ett träd, med mörka bollar i kronan: mistel! Så fort man närmar sig trakten av Mälaren så blir denna fascinerande växt som lever som parasit i lövträd mindre ovanlig. Misteln kan i värsta fall ta kål på sin värd. Syns bäst som nu, då träden ännu är kala.


Vårt mål för dagen är Hemsta, ett naturreservat ca 15 km norrut från vår startpunkt på leden. Där finns fina hällar, vet vi, med hällristningar och fin flora. Vi traskar vidare genom skog, längs bryn, över hyggen och längs väg. Benen börjar bli stumma men det känns bara bra. Fötterna torra. Tyvärr har solen gömt sig bakom molnen så när vi närmar oss vårt mål känns det inte så lockande att sätta oss på hällarna i området. Det blåser och temperaturen ligger nog på bara futtiga 4 grader. Och i brist på sol lär heller inga nagelörtar stå och lysa vitt i hällkanterna.

Vi har sett ut en buss som ska ta oss tillbaka till bilen. Inte går de ofta här på landet. Vi sätter på oss alla extrakläder vi har och värmer oss med sista kaffeskvätten i väntan på bussen. Är det så att linjebussen helt enkelt bara kör skolungdomar. Allmänheten räknar man inte med kanske? Alla tar bilen nuförtiden. Men vandrare då? Bussen, storlek liten, hade nämligen inte ens något betalningssätt för oss. Så färden tillbaka till Lillkyrka blir gratis.

Vandra ensam eller med sällskap!

Och naturen är också gratis. Hela Upplandsleden är gratis! Många vandrare vill gå hela Kungsleden i fjällen till  exempel. Jag vill vandra hela vandringsleden i mitt landskap: Uppland! Detta var den 17:e längre eller kortare sträckan jag utforskat, tror jag. Vilken tur att det finns mer att upptäcka!

Sover jag på leden nästa gång? Blir det vindskydd, stuga eller tält? Vi får se!