Kulor på åsryggen

Vilken jätte har tappat sin kulsamling...?

Det klapprar när du stiger på de slipade stenarna på Sandviksåsens brant. Som om någon tappat sin stora kulsamling där. Fast kulorna är endast grå och decimeterstora. När strandlinjen en gång låg här slipades stenarna av vågorna. Vinterns sista snöfläckar dröjer sig ännu kvar i skuggade lägen men i soliga gläntor bjuder vårens första värme oss att sitta ner och beundra den fantastiska utsikten över Ullvifjärden, en bit av Mälaren. Granarna i branten har långa volanger av rotslående grenar och mellan mossa och lav letar vi efter den exklusiva bombmurklan som informationsskylten skriver om. Men den hittar vi inte. De blommande vårtecknena lyser också ännu med sin frånvaro.

Vårvandrare på åsen.

Vi går på den fem kilometer långa vandringsstigen längs med åsryggen på Sandviksåsen på Skohalvöns sydvästra kant. Stigen går högst upp på åsens rygg med brant sluttning åt båda hållen. Här har man bra översikt. Inte konstigt då att här finns rika fornlämingar. För våra förfäder ville ha koll på läget, om fienden skulle dyka upp. Snart viker stigen av neråt och vid uddens yttersta spets hamnar vi på naturens egen konstutställning. Det tidigare kyliga vädret och den hårda nordan har format vikens vatten till spektakulära isskulpturer. Utan mänsklig hand. Men utställningen är kortvarig. Värmen som följde har nog suddat ut konsten redan nästa dag.

Temporär konst.

Stigen fortsätter längs med Mälarens strand, till toner av kluckande vatten, mellan alar i strandkanten med lila knoppar och väntande sippor i sluttningen.

OBS! Den 21 april 2013 ges en guidning på åsryggen på Sandviksåsen. Mer info på Biotopias hemsida.

 Texten skrevs första gången för Upplandsstiftelsens hemsida.