Älska din nästa!

Du grät så högljutt att det skar i hjärtat på mig.

Hela din smala kropp skakade i kramper.

Jag lämnade mitt eget trygga buss-säte och satte mig bredvid dig, höll om dig och lät dig berätta. Pratade lugnt.

Steg in i din förtvivlade värld.

Du sa att du hade så fruktansvärt ont i magen.

Du hade redan bett en annan medpassagerare som satt närmare dig att be chauffören ringa på ambulans.

Mamma hade följt dig till bussen, sa du, och nu skulle du tillbaka till ditt fosterhem.

Du vill inte lämna mamma.

Du ville vara med henne, inte bara för en dag.

Du ville prata med henne.

Det gjorde så ont i dig att skiljas.

Och magen värkte och värkte. Aj, det gör så ont i själen! Dina ben i dina svarta leggings darrade.

Du hade alla siffrorna i huvudet. Mobilnumret till mamma. Någon egen telefon hade du inte.

Jag kom fram till sist och du fick prata.

Bussen stod i en ficka nu och inväntade ambulansen. Vi väntade. Och väntade.

Du ville åka till sjukhuset och att mamma skulle hälsa på dig där. Inte åka till fosterhemmet. Det ville inte mamma.

Du sa det var OK där ändå. På fosterhemmet.

Men du ville vara med din egen mamma! Såklart att du ville!


Två personer från ambulansen stiger till sist in i bussen. Två som också kunde lyssna och höra din förtvivlan och sen förhoppningsvis fatta ett klokt beslut.

För du klev ut ur bussen och ut ur mitt liv. Men jag är glad och tacksam, men lite omtumlad, för att jag fick vara nära dig. Som medmänniska. Och som din nästa.

Om så bara för en kvart.

Jag vet inte vad du hette, men din mamma hette Lena.

Till dig unga tjej på buss 677 i fredags: jag ger dig ett blomsterhav! Och önskar dig allt gott!

Efterord: Efter gripande skildringar under senaste veckans Studio 1 (den sista kvarten den 3 och 4 april) om våldtäktsoffer och om hur vården brister att ta hand om dessa på ett adekvat sätt kändes det extra fint att ge en ledsen människa mitt medmänskliga stöd.

Våga vara medmänniska!