Andras betraktelser - om nu och då

Idag i blåsippstider får andra än jag själv stå för betraktelserna.

"Man kanske ångrar att man tog sej vatten över huvudet?", frågar sig Stefan Sundström i ett gammalt nummer av Camino (nr 22, 2011) apropå odlarivern på våren. Han fortsätter: "Man kanske är som en tonårsförälder som längtar efter att slå sej lös, kanske dessa små rara växter är som ens tonårsbarn, som man undrar varför man skaffade sig så många av? Då kan man säga till sej själv: Barns viktigaste tid är deras späda tid, det är då man har makten, på gott och ont. Det är då man kan ge dom den där tryggheten som man bör ha om man ska kunna leva ett fint liv. När de är tonåringar och sticker ut och super kan man bara hoppas att man gett dom så mycket kärlek och självbevarelsedrift, att dom tycker om sig själva såpass mycket att dom inte gör sig illa. Så kan man tänka om sina grönsaker." Skriver Stefan Sundström, vispoeten med fingrarna djupt i myllan.

I förra veckans Uppdrag granskning i SVT debatterades barnomsorgen, på det privata Hälsans förskola i Nacka. Barnen fick knäckebröd och vatten till frukost. Alla personer som programmet har pratat med har vittnat om problemen med brist på resurser, där inte barnens grundläggande behov har tillfredsställt. I jakt på pengarna. Företaget gick med åtta miljoner i vinst 2011 och 2012. Barnomsorg - vilken omsorg då?, undrar jag!

"När jag var liten stack jag till skogs på förmiddagarna och kom inte hem förrän på kvällen när jag var hungrig. Och morsan frågade aldrig var jag hade varit. Jag hade frihet och strövade i skogen hela dagarna. Idag finns det ingen möjlighet för barnen att leva så, beroende på att de är fångar på dagis till någon av föräldrarna kommer och hämtar dem på kvällen. Då ska de hem och lägga sig för att orka upp tidigt nästa morgon och åka till dagis igen. Hela systemet är förtryckande, men ingen fattar att detta är förtryck. "

(Robert Jäppinen (1924-2006), i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist.

"Själv arbetade jag i mörkret på en mekanisk verkstad i ungdomen, men satt mest och längtade ut på vägarna. Jag fann mig i verkstadsarbetet, eftersom jag kunde tjäna ihop någon krona och pengarna stimulerade mig till att arbeta. Idag köper ungdomarna bilar för hundra tusen och lånar pengarna på banken. Sen sitter dom som abborrar i näten och kommer inte loss."

(Wille Toors (1921-2008), i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist

"Om jag vore statsminister skulle jag förbättra för de sämst ställda människorna, genom att höja grundpensionen till minst tio tusen i månaden. Jag skulle också ta bort arbetslöshetsersättningen och liknande och i stället införa medborgarlön för alla som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden."

(Stig Arne Söderberg, i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist.

Men hallå, det påminner ju om en debattartikel i DN på Kvinnodagen den 8 mars, skriven av Nike Markelius. Instämmer helt i hennes åsikter: "Det är inte med fler utan med färre arbetade timmar jobben kan tryggas". Mer sånt hoppas jag på i valdebatten som nu stundar inför valet i september.

Jag läser vidare i boken med undertiteln "Där friheten är viktigare än tryggheten". Gillar vad jag läser.

"Nu är alla stöpta i samma form, på grund av dagis. Det blir synd om den uppväxande generationen, eftersom barnen är vingklippta. - Det finns inte längre tid till någonting. Avståndet mellan människorna har blivit större, trots att vi bor närmare varandra."

(Doris Berglund, född 1932, i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist.

Och så ramlade jag nyligen  rakt in i en intressant diskussion med bland annat Ann Heberlein på Obs Magasin i P1. Var händer när välfärden inte räcker till? Hur blir det när ingen har tid? Har nyligen läst hennes självbiografiska, gripande bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"  och lystrar gärna lite extra när hon får tala fritt i etern eller i tv. Hon pratar i radioprogrammet om våra val som vi gör i livet, att vi måste fråga oss vad som är viktigt i våra liv. Och att vi innerst inne ger ganska likartade svar på den frågan. Att det som är viktigt i mitt liv det är mina relationer. Och ger exemplet med kvinnliga mellanchefen som när både familj och jobb skriker så väljer hon jobbet. Hur kommer den kvinnan att må när hon är 65 år?, frågar sig Ann Heberlein. När jobbet inte längre vill ha henne. Och barnen har tröttnat på att skrika för hon har aldrig svarat. Då tror Ann Heberlein att kvinnan kommer att ifrågasätta sina val. Och sin värderingar. Men då är det ju försent!!!

"Jag har alltid undermedvetet siktat på att träffa någon, skaffa barn, hus och så. Och nu när jag har det kan jag inte förstå hur detta kan vara normen - det är ju så askruxigt att få ihop."

(intervju med Thomas Järvheden i Upsala Nya Tidnings City-bilaga 21 mars)

Och i morse vaknade jag till Thomas Sjödins väna stämma i Tankar för dagen. Som mindes hur de planlöst kunde "åka ut och åka" i hans barndom. Han drömmer om mer sånt idag. Utforska. Vandra på skogsstigar. Den drömmen är egentligen lätt att förverkliga, menar han, för "skogen är nämligen ledig på helgerna... för alla är och handlar". Bravo, Thomas! Du har gjort det igen, sammanfattat det som är viktigt för oss! Kortare än vad jag själv gjort med alla dessa ord!

Allt detta och lite till funderar jag över där i blåsippsbacken! I vårsolen.
Rädda barnen från vatten och knäckebröd till lunch.
Rädda jorden -  konsumera mindre.
Rädda dig själv - lev mer, jobba mindre.
Rädda inte bankerna - så jobba först, låna mindre.
Rädda skogsstigarna - genom att trampa på dem!
Helst med de små sticklingarna i släptåg! Så får de vingar för livet.

Och medans jag sitter där slår nagelörten ut!

Så behöver inte tillvaron bli så "askruxig"! Tvärtom, kanske till och med lite dräglig. 

Att resa är att mötas

"Att berätta om resan är en del av reseupplevelsen"

Det skriver Ingela Hofsten under rubriken Berättandets bärkraft i STF:s sista årsbok efter 128 år (!). Boken gör en odyssée över Svenska Turistföreningens årsböcker genom tre sekler och har utdrag från artiklar genom åren, en per decennium.

Fredrik Svenonius, den första årsboksredaktören, skriver 1886 (lite rasistiskt i den tidens anda) om tips till fjällvandrare om hur man ska behandla samerna:

"Dessutom då lappar träffas, må man ej betrakta dem som något slags djupt under oss stående halfmenniskor! Se dem ej med den okunnige främlingens nyfikna ögon, lef med dem och Ni skall snart finna, att lappen i afseende på intelligens och goda naturliga egenskaper är svensken jemnbördig!"

Denna klokskap och intelligens pekade ju redan Linné på efter hans expedition till Lappland 1732. Och den reseberättelsen inspirerar mig fortfarande när jag guidar!

För det är ju möten med människorna på den plats i det land man besöker som så ofta sätter djupa spår i oss! Möten av andra kulturer. Annan hudfärg. Annan mat. Andra seder. Det ger perspektiv och vi ser på ett nytt sätt på oss själva och vårt eget land.

Ja, i Tanzania levde vi med människorna i Chome, som vi blev så väl omhändertagna av.

Vi åt av deras, ibland i vårt tycke, underliga mat.

Foto: Christina Karlsson

Vi snubblade på orden på swahili, till familjens stora förtjusning. Vilken tur att vi hade tolk!

Vi delade kulturer med barnen genom sång och dans.

Vi fick en inblick i de enkla förhållandena i skolvärlden. Och i vården.

Vi gladdes med Esta som fick hjälp av vår läkare Björn i gruppen med hennes svåra utslag.

Vi delade sjömännens villkor på dhowen.

Vi värjde oss vänligt men bestämt från alla försäljare i Stone Town, på Zanzibar.

Och vi såg även hur mycket det finns för oss i den rika världen att hjälpa till med. Baksidorna.

Här finns åtgärder att fundera över.

Vi blev hjälpta på allehanda sätt av våra underbara guider! Tack Hamisi! Tack Joseph! Och alla andra.

Att ha något berätta från en resa ska också idag, i vår jakt på att vara unik, helst vara något som ingen annan berättat om tidigare.
Om safari på savannen i Ngorongoro och Manyara National Park blir det därför inget på denna plats. Det har redan BBC berättat om på tv. Och ja, lejonen var mäktiga, och elefanterna underbara! En euforiskt upplevelse av stora mått, helt klart!

Och om de vita stränderna på Zanzibar och vågorna i Indiska Oceanen kan man uttrycka många superlativ.

Foto: Christina Karlsson

Men det finns det säkert någon annan som redan skrivit om. Och bilderna ser vi i de flashiga resekatalogerna. Om baksidan av vår längtan efter sol och bad har Jennie Dielemans skrivit om i Välkommen till Paradiset. Innan du väljer en resa till solen nästa gång, läs den.

Att resa är att mötas

Afrikansk botanik

Akacian - sinnebilden för savannen

Det är inte lätt att vara botaniker på en helt ny, för mig främmande, kontinent. Men varför vara botaniker på resan? Det var ju semester jag var på, inte någon jobbresa! Jag kunde bara beundra allt det vackra, ta lite bilder -  njuta!. Uppleva naturen med höger hjärnhalva, med alla sinnen, i stället för att leta efter namn hela tiden. Befriande! Dofter. Färger. Former. Likheter och olikheter med något jag tycktes känna igen. Bland annat på vår vandring från byn Chome i South Pare Mountains och uppåt mot regnskogen så var blommorna många! Och buskar och träd var ju minst lika fascinerande. Dem hittade jag både på savannen och i regnskogen. Och några namn blev det ju i alla fall...

Hjorttunga, sällsynt ormbunke i Sverige, här i skuggan av grova träden 

Euphorbia - släkt med våra törel-arter

Men det är ju... en potatissläkting!

Och titta - nu är det jul igen!

Doftar den lilja gott också?

Det gör i alla fall mimosan!

Och det här måste vara en ros av något slag. Blir det ett bär?

Det minsta vid våra fötter när vi vadat över den översvämmade bäcken. 

Afrikansk ljunghed. Familj: Ericaceae

När vi nått höjd blommade träd i vitt...

... och i rött. 

Vilken av Linnés lärjungar ute i världen kan ha sett dessa arter månntro? Men inga frön togs med hem till Sverige. De trivs bäst i sin egen hem-miljö, tror jag. 

I trumträdets och ormbunkarnas skugga

Silvrigt klart strömmade vattnet i den större skogsbäcken. Dunkelt ljus av alla höga träd som omgav oss. Stora jätteormbunkar kantade den sandiga strömfåran. Det vackra skira gräset som vi beundrat längs stigen växte här med sin kristall-liknande vippa. En sådan vacker plats!

- Kan ni se vad som gör mig mycket ledsen här, undrade Hamisi, och vi ser oss omkring längs bäcken. Kunde han mena plastskräpet som skymtar där under vegetationen? Nedskräpning i regnskogen!
Men nej. Fel gissat. Hamisi gjorde oss uppmärksamma på färska spår i sanden, brutna kvistar, djupt grävd grop och till synes siktad sand intill. Guldgrävare!  Bäckens naturliga fåra var skändad av illegala lycksökare! Så grunt låg guldet och ruvade i dessa trakter att det för en fattig kunde vara värt risken.

Redan på var vandring samma dag från byn Chome i South Pare Mountains hade vi sett djupa spår i det öppna hedliknande landskapet som nästan gav en känsla av fjällvidd. Och där dominerade en släkting till vår ljung vegetationen, en tanzanisk ljunghed! Där hade guldbrytarna till och med bytt riktning på en bäck i deras jakt på den glimmande metallen. Och då på laglig väg. Än hade vi inte nått den skyddade regnskogen, Shengena rain forest. På väg dit uppför, uppför. Vida vyer. Små okända örter. Kvinnor med vackra kläder som obehindrat bar tunga bördor på huvudet uppför den steniga, branta stigen. Kända och mindre kända grödor på fälten. Urspolade, ockrafärgade bäckraviner.

När vi till sist trädde in i det dunkla mörkret i regnskogen blev träden bara grövre och grövre. Och ormbunkarna bara högre och högre. Allt fler spännande fågelläten nådde våra öron. De där mörkt blanka bladen - det var vildkaffe!, berättade våra guider. Till sist förväntade man sig att en större dinosaurie från urtiden skulle titta fram på stigen där vi stod under ormbunkarna höga som träd. Och träden hade ett eget ljud, i alla fall trumträdet! Med en grov sten dunkade vi i stammen med dess grova socklar och ett dovt ljud hördes vida omkring. Bättre än tusen sms och ett mer spännande sätt för två att bestämma ett hemligt möte i skogen kan tänkas! Björn demonstrerar:

Hmm, ser ut en som en representant från familjen Lamiaceae

Äntligen framme vid campingplatsen i Hamisis "egen" skog, den han variit ansvarig jägmästare för. Där fanns köksteamet på plats. I eldstaden omgiven av bänkar brann redan en härlig brasa. Och där i ett träd hängde den nyslaktade geten (!) som skulle utgöra en del av fältprovianten. Tälten hade guiderna redan slagit upp. Av svenskt märke: Hilleberg. Kändes tryggt. Det var bara att slänga in sin sovsäck och väska och hoppas på att vår tältsambo inte snarkade. 

Hamisi berättar. Foto: Christina Karlsson.

Efter Hamisis lärorika naturguidning, "en timme" blev två timmar "African time", tog norrmännen och vi våra handdukar och vår tvål och insisterade på att få göra närmare bekanstskap med bäcken.
- Jodå, vi hinner före maten om 20 minuter!, sa vi när Hamisi hade invändningar. Av med alla kläder! Ner i vattnet som där i bäcken hade bildat en lite djupare pool. Men vi fick ligga ner i alla fall. Så friskt! Så svalt! Mat smakar ju så mycket bättre när man är nybadad och ren. Till och med getkött.

Geten är slaktad. Foto: Christina Karlsson

Fler träd och fler okända örter fanns längs vägen till toppen dagen därpå. Och fina skyltar med trädets latinska namn, tackade åtminstone jag för. "Myrica..." stod det på ett träd när vi kommit upp på ett krön och trädden hade minskat rejält i höjd. Myrica, det är ju en släkting till vår pors, Myrica gale! Toppen var förstås makalös: över 2460 m ö h. Men det är väl bara tokiga turister som kommer på en så befängd idé att klättra upp hit! Byborna skakade sen misstroget på huvudet när vi hade återvänt och pekade... där! Dit gick vi.

Men av alla skatter från denna plats så var den kanske mest glimmande skatten en ljudupplevelse, bara för mig (?). Hur mörkret fylls av cikadornas gnissel. Gryningen nalkas. Hur cikadorna som på en given signal tystnar och för ett ögonblick blir det helt tyst i skogen där jag ligger i tältet, nyvaken. Hur den första fågeln - visst var det en duva? - försiktigt säger sitt korta godmorgon. Som följs av ett till läte från en annan fågel. Och ett till. Till slut hade jag räknat till tjugo olika exotiska fåglars godmorgon. Där i Shengena rain forest. Där i South Pare Mountains. I Tanzania.

Bättre morgonandakt finns inte.

Med dhow på havet

Från Bagamoyo gick färden österut.

Det var helmörkt när klockan ringde före fem.
Väskorna packade.
Bara att gnugga sömnen ur ögonen, dra undan myggnätet och kliva upp och dra på sig kläderna.
Ödlorna på väggen på uteplatsen sprang snabbt undan i pannlampans sken.
Cikadorna gnisslade.
Någon morgonkyla - knappast!

Och så låste vi dörren till bungalowen och gav nyckeln till hotellvakten som stod vid vår mötesplats vid bungalowen närmast stranden. Alla var där. Lite tysta. Fokuserade på vad som nu väntade. Kanske den mest äventyrliga delen av vår resa? Vad skulle man ha på sig? Någon hade baddräkt. Skulle vi simma? Bli burna till båten?

Havets vågor slog mot stranden i Bagamoyo, norr om Dar es Salaam i Tanzania, där vi stod lite sömndruckna i mörkret under palmerna. Och så alla väskorna och ryggsäckarna. Skorna la jag ner i lilla ryggsäcken och väntade sedan barfota. Men var var båten, vår dhow? Inget gick att se mot den nattsvarta himlen. Bara ljuskäglor från våra pannlampor. Men vagt kunde man ana gryningen, och båtar som låg utanför på vattnet. Och så plötsligt var den där, som ett trolleri dök den upp ur mörkret, vår båt. Det var ingen vanlig båt, det var en traditionell båt med segel för Indiska Oceanen och Östafrika, en dhow. En liten eka-liknande båt som männen drog i strandlinjen gick vi i några i taget och fick gå ombord. Sist bagaget.

Ombord på dhowen fanns kapten och besättning bestående av starka unga män som kunde hissa segel och ta i. Och i båten fanns redan tio ton tomater fördelade på 50-kilos trälådor. Det var inte tomaterna som var ballast, som vår färdledare hade sagt, det var vi (!), 13 västerländska turister, som färdades över Zanzibar Channel mot Zanzibar. Inte med snabb-båt som alla andra som reser långväga till denna solens ö, utan med lokala yrkesmän, på deras villkor. Utan några bekvämligheter alls. Bara tomatlådor att sitta på. Med kanske en väska som huvudstöd om man fick plats att ligga.

Vad har vi gett oss in på?

En dunk bensin var stulen! En kille i besättningen ordnade med en till - simmandes till båtarna vid stranden, och så åter med 20-liters dunken framför sig i vattnet. Så när vi till sist kom iväg var det redan fullt dagsljus. Som tur var var vädret molnigt. Annars hade de stekta turisterna med ljus hy blivit än mer stekta än de redan blev. I alla fall somliga. Jag hade läst i guideboken att turen kunde ta 10-48 timmar (!) - vad hade vi gett oss in på? Men det var nog siffror för båt utan motor. Vi gick på motor delar av vägen, men mäktigast var det ju när grabbarna hissade seglet och motorljudet så småningom tystnade. Då var vi ute på havet utan land i sikte åt något håll. Och även vindarna stod oss bi, bara några sekundmeter, kanske fem. Och mat då? Och toa? Det var meningen att vi skulle åkt på natten. Och vår färdledare hade då bara förberett denna färd med medtagen mini-frukost bestående av frukt, juice, bröd och ägg. Men nu blev det färd med annan skeppare, med annan båt, men utan annan mat än denna enkla skaffning. Och sittplatser fick vi ordna bäst vi kunde där på tomatlådorna. Vissa somnade visst en stund där vi låg och satt huller om buller.

Huvudlast: tomater. Ballast: turister

Jag var för upprymd för att sova!
Jag kollade in besättningen, hur de jobbade, vissa mer flitiga än andra. Durken östes regelbundet på vatten, langen gick från durken till man vid relingen. Kaptenen stod stadigt vid rodret. Vilken aktivitet som utbröt när de hissade dhow-seglet! Och vilka muskler som spändes: hipp, hipp, hipp! Det var som att förflyttas till ett skepp från piratfilmerna, men med betydligt mindre båt och mindre segel. Och en besättning med ärligare uppsåt. När seglet var hissat - välbehövlig vila för besättningen där det fanns plats att sova. I fören till exempel. Havet var snällt, inga vita gäss på vågorna. Några trutar, måsar, tärnor i luften. Inga tumlare såg vi men några flygfiskar bröt plötsligt vattenytan. Och långt från land flög en svart större stekel över båten.

Hipp! Hipp!

Jag drog på mig skyddande skjorta efter några timmar. Ville ju inte bli bränd. Flytvästarna hade vi mot vår guides högljudda protester dragit på oss tidigt som de svenskar vi var. De skulle väl inte ligga på däck i en säck???, tyckte vi. Här menade man i stället att de bara skulle sättas på om det blev hög sjö. En krock i sättet att se på säkerhet mellan olika kulturer! Jag drack vatten i små klunkar. Åt den lilla medhavda matsäcken. Tänk om jag blev kissnödig! Hur länge skulle vi vara på denna båt? Hur länge skulle jag då bli tvungen att hålla mig? Några av tjejerna anmälde lite generat att de måste gå... Förbi alla grabbarna i besättningen, ner mot den vattenfyllda durken under en presenning i aktern. Och där stå och balansera och göra det man skulle i öshinken. Toabesökarna beskrev ingående balansakten när havet gungade. Jag klarade mig.

Efter åtta timmar på havet såg vi Stone Town på Zanzibar närma sig. Ett världsarv hade vi läst. På håll de vita stränderna. Reven som stack upp. Gamla stenhus. Hotell under uppbyggnad.  Dhow-hamnen låg längst bort så först passerade vi det jättestora lastfartyget som med kranar lastades med stora containrar. Vilken liten hamn med så stor båt! Aldrig hade jag sett en sådan aktivitet av män i en hamn! Klev jag kanske rakt in i Fogelströms Stockholm för hundra år sen? Män rusade till, ner mot kajen, ombord på båten och de var genast på lådorna med tomater för att märka ut sina egna. Tror jag.

13 väderbitna men glada turister fick en mörkhyad hand att ta emot sig med när vi klev i land på Zanzibar. Omtumlade. Äventyrliga. Hungriga. Och kissnödiga. Och vissa lika röda av solbränna som tomaterna i lasten. Lådorna tog killarna hand om. Kanske dök de sen upp på våra tallrikar på restaurangen vid stranden...

Land i sikte.