Andras betraktelser - om nu och då

Idag i blåsippstider får andra än jag själv stå för betraktelserna.

"Man kanske ångrar att man tog sej vatten över huvudet?", frågar sig Stefan Sundström i ett gammalt nummer av Camino (nr 22, 2011) apropå odlarivern på våren. Han fortsätter: "Man kanske är som en tonårsförälder som längtar efter att slå sej lös, kanske dessa små rara växter är som ens tonårsbarn, som man undrar varför man skaffade sig så många av? Då kan man säga till sej själv: Barns viktigaste tid är deras späda tid, det är då man har makten, på gott och ont. Det är då man kan ge dom den där tryggheten som man bör ha om man ska kunna leva ett fint liv. När de är tonåringar och sticker ut och super kan man bara hoppas att man gett dom så mycket kärlek och självbevarelsedrift, att dom tycker om sig själva såpass mycket att dom inte gör sig illa. Så kan man tänka om sina grönsaker." Skriver Stefan Sundström, vispoeten med fingrarna djupt i myllan.

I förra veckans Uppdrag granskning i SVT debatterades barnomsorgen, på det privata Hälsans förskola i Nacka. Barnen fick knäckebröd och vatten till frukost. Alla personer som programmet har pratat med har vittnat om problemen med brist på resurser, där inte barnens grundläggande behov har tillfredsställt. I jakt på pengarna. Företaget gick med åtta miljoner i vinst 2011 och 2012. Barnomsorg - vilken omsorg då?, undrar jag!

"När jag var liten stack jag till skogs på förmiddagarna och kom inte hem förrän på kvällen när jag var hungrig. Och morsan frågade aldrig var jag hade varit. Jag hade frihet och strövade i skogen hela dagarna. Idag finns det ingen möjlighet för barnen att leva så, beroende på att de är fångar på dagis till någon av föräldrarna kommer och hämtar dem på kvällen. Då ska de hem och lägga sig för att orka upp tidigt nästa morgon och åka till dagis igen. Hela systemet är förtryckande, men ingen fattar att detta är förtryck. "

(Robert Jäppinen (1924-2006), i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist.

"Själv arbetade jag i mörkret på en mekanisk verkstad i ungdomen, men satt mest och längtade ut på vägarna. Jag fann mig i verkstadsarbetet, eftersom jag kunde tjäna ihop någon krona och pengarna stimulerade mig till att arbeta. Idag köper ungdomarna bilar för hundra tusen och lånar pengarna på banken. Sen sitter dom som abborrar i näten och kommer inte loss."

(Wille Toors (1921-2008), i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist

"Om jag vore statsminister skulle jag förbättra för de sämst ställda människorna, genom att höja grundpensionen till minst tio tusen i månaden. Jag skulle också ta bort arbetslöshetsersättningen och liknande och i stället införa medborgarlön för alla som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden."

(Stig Arne Söderberg, i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist.

Men hallå, det påminner ju om en debattartikel i DN på Kvinnodagen den 8 mars, skriven av Nike Markelius. Instämmer helt i hennes åsikter: "Det är inte med fler utan med färre arbetade timmar jobben kan tryggas". Mer sånt hoppas jag på i valdebatten som nu stundar inför valet i september.

Jag läser vidare i boken med undertiteln "Där friheten är viktigare än tryggheten". Gillar vad jag läser.

"Nu är alla stöpta i samma form, på grund av dagis. Det blir synd om den uppväxande generationen, eftersom barnen är vingklippta. - Det finns inte längre tid till någonting. Avståndet mellan människorna har blivit större, trots att vi bor närmare varandra."

(Doris Berglund, född 1932, i De ovanliga Del 2 av Åke Mokvist.

Och så ramlade jag nyligen  rakt in i en intressant diskussion med bland annat Ann Heberlein på Obs Magasin i P1. Var händer när välfärden inte räcker till? Hur blir det när ingen har tid? Har nyligen läst hennes självbiografiska, gripande bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"  och lystrar gärna lite extra när hon får tala fritt i etern eller i tv. Hon pratar i radioprogrammet om våra val som vi gör i livet, att vi måste fråga oss vad som är viktigt i våra liv. Och att vi innerst inne ger ganska likartade svar på den frågan. Att det som är viktigt i mitt liv det är mina relationer. Och ger exemplet med kvinnliga mellanchefen som när både familj och jobb skriker så väljer hon jobbet. Hur kommer den kvinnan att må när hon är 65 år?, frågar sig Ann Heberlein. När jobbet inte längre vill ha henne. Och barnen har tröttnat på att skrika för hon har aldrig svarat. Då tror Ann Heberlein att kvinnan kommer att ifrågasätta sina val. Och sin värderingar. Men då är det ju försent!!!

"Jag har alltid undermedvetet siktat på att träffa någon, skaffa barn, hus och så. Och nu när jag har det kan jag inte förstå hur detta kan vara normen - det är ju så askruxigt att få ihop."

(intervju med Thomas Järvheden i Upsala Nya Tidnings City-bilaga 21 mars)

Och i morse vaknade jag till Thomas Sjödins väna stämma i Tankar för dagen. Som mindes hur de planlöst kunde "åka ut och åka" i hans barndom. Han drömmer om mer sånt idag. Utforska. Vandra på skogsstigar. Den drömmen är egentligen lätt att förverkliga, menar han, för "skogen är nämligen ledig på helgerna... för alla är och handlar". Bravo, Thomas! Du har gjort det igen, sammanfattat det som är viktigt för oss! Kortare än vad jag själv gjort med alla dessa ord!

Allt detta och lite till funderar jag över där i blåsippsbacken! I vårsolen.
Rädda barnen från vatten och knäckebröd till lunch.
Rädda jorden -  konsumera mindre.
Rädda dig själv - lev mer, jobba mindre.
Rädda inte bankerna - så jobba först, låna mindre.
Rädda skogsstigarna - genom att trampa på dem!
Helst med de små sticklingarna i släptåg! Så får de vingar för livet.

Och medans jag sitter där slår nagelörten ut!

Så behöver inte tillvaron bli så "askruxig"! Tvärtom, kanske till och med lite dräglig.