Tankar för året som kommer

Tänk om man fick sopa trappan från vit, fluffig, kylig snö!
Det vore väl härligt, bocken!

I stället blåser friska mildvindar med rekordvärme för december.
Är det klimatförändingarna?
Jag vill inte ha det så här!
Jag vill flytta till riktiga vintrar, men långt norrut längs norrlandskusten tycks det också gå mot grön jul...

Det krävs väldigt hårt arbete om vi ska få till en rejäl förbättring och vända denna klimatskuta.
För var och en.
Många kallar klimatavtalet för en politisk framgång, för att så många kunde komma överens. Men om det saknas årtal och siffror i avtalet på hur mycket koldioxidminskningen bör vara så tycks det ändå rätt urvattnat. Nu kanske man i stället lutar sig tillbaka, yes, vi har ett avtal!, när det egentligen är mer bråttom än nånsin att kavla upp armarna.

Hårda vindar blåser över Sveriges flyktingar. Vart ska alla ta vägen då när land efter land stänger gränserna? Från september månads välvilja till kyliga decemberbestämmelser om ökad kontroll. Visst, kommunerna går på knäna, men ändå, vi är ju ett så rikt land!

För 2016 och framtiden önskar jag mig

att gå från ord till handling och kunna göra något konkret för de som flytt till vårt land
att gå från ord till handling och komma närmare livsdrömmarna
snörika vintrar
ett värdigt liv för de som flyr till vårt land
fler bloggläsare
hälsa till folket

mm mm

Reflektioner jag gjort i veckan annars efter några vändor i vården får mig att undra vad det skulle kosta att erbjuda varje svensk vartannat år fick genomgå en generell hälsoundersökning. Då kunde man i tid avstyra begynnande fetma hos en individ, ge kost- och motionsråd i tid, erbjuda rökavvänjningskurser samt råd om alkohol, skriva recept på naturvistelse (jag anmäler mig som frivillig guide här och nu!)och verkligen börja förebygga i stället för att bota.
Väga dessa kostnader sedan mot alla de kostnader som nu Sverige har för de sjuka med livsstilsrelaterade sjukdomar - vad kostar inte de? Se föregående inlägg.

Men det är klart, detta vill ju inte läkemedelsindustrin ge pengar till; företag skulle gå i konkurs på grund av den kraftigt minskande läkemedelsanvändningen som följer på ändrade levnadsvanor.

En GOD och HÄLSOSAM jul!

önskas alla läsare.
Bjud gärna in fler...

Helt sjukt! Del 2

• Blodsockret var fint men patienterna dog.
• Vad gör tusentals läkare på branschens lönelista?
• Psykiatri - läkemedelsindustrins paradis
• Tandlös läkemedelskontroll
• Barn drivs till självmord av lyckopiller
• Gör revolution mot systemfelen!
• Lite humor i galenskapen.

Detta är några av de rubriker i den bok jag nu läser:

Peter C. Götzsches bok: Dödliga mediciner och organiserad brottslighet - hur läkemedelsindustrin har korrumperat sjuk- och hälsovården. 

Det är en tjock bok på 444 sidor (varav 49 sidor är referenser!) och ett ibland tungt och faktaspäckat medicinskt språk. Tvåveckorslån på biblan (den är hett stoff!) gör att jag inte hinner läsa allt. Men det räcker med baksidestext, förord och lite nedslag här och var under de olika rubrikerna för att förstå att detta är en mycket angelägen bok.

Den första bit fakta jag hajar till över är att efter cancer och hjärt-och kärlsjukdomar är läkemedel den tredje vanligaste dödsorsaken i USA och Europa. Men det går ju inte läkemedelsbolagen ut med.

Bokens innehåll stärker min motivation att hålla mig så långt från sjukvården som jag kan genom att leva så friskt som jag kan. Men det är klart, sjukdom kan ju drabba även en renlevnadsmänniska.

Ett citat ur kapitlet Gör revolution mot systemfelen! får bli en sammanfattning av bokens huvudbudskap:

"Att sälja läkemedel till friska personer som inte behöver dem är det sätt som industrin har använt för att trissa upp sina vinster. Det är som om en cancertumör har växt okontrollerat i samhället under många år, och den livnärs i högsta grad av organiserad brottslighet, vetenskapligt bedrägeri, förfärliga lögner och mutor. Vi måste sätta stopp för det." 

Efter olika skildringar i media om framförallt psykvården (läkemedelsindustrins paradis!) så vill jag verkligen kunna göra som författaren uppmanar till: revolution mot systemfelen! Men hur?

"Kapitalism och privatisering har en negativ inverkan på folkhälsan", hävdar författaren. Så det blir med tveksamma steg jag senare idag går iväg till den privata (framgångsrika, nytänkande) vårdcentralen i min stadsdel i ett ärende. 

Läs boken! 

Behöver du verkligen ta alla de mediciner du tar idag?

Kan vi lita på läkarna?

Helt sjukt alltså!, ett tidigare blogginlägg om ett angränsande ämne, finns här. 

Hyllning till Hellsing

Älgen,  Helge kanske?, i Håga hör liksom hemma här. 

Den store nestorn har lämnat denna världen. Lennart Hellsing är död. Han blev 96 år gammal.
Kulturradion minns. Och jag minns.
Vilken banbrytande ordekvilibrist! Så befriande fritt från normer och uppfostrande moral som säkerligen barnlitteraturen var full av när han slog igenom. Så lekfullt! Detta bl a diskuteras i radioprogrammet.
Kanske läste jag inte så många böcker av Hellsing när jag var liten, även om jag känner till kusinen i gardinen, men jag var glad över att nu kunna plocka fram ur hyllan Hellsings eminenta ABC-bok, härligt galet illustrerat av Poul Ströyer. Jag känner mig lite besläktad här med en annan älskare av alliterationens konst (slår upp uppslaget med L och M):

"Minister Mist miste sin minsta mistel"

"Lappricka Pappricka vart bär det hän
på ben utan knän genom skog utan trän
- Till en stad utan hus
med en sol utan ljus
för att köpa  min farfar en dosa snus!

Lika tokroligt som Hellsings poesi! Och överraskande. 

Nu jag skapar själv i hans anda. Med lite hjälp av Olle, 6 år, som gjorde urvalet av ord ur min ordlåda i köket i förra veckan.
Han valde. Jag ordnade i  en stökig ordning. Och hyllar Hellsing på mitt eget sätt, med kylskåpspoesi:


blå pojke tvekar
aldrig löjlig första kunskap
formar sen med med magnet hemlig tavla och sol
de hinna kinesa
mellan var hellre seg än utanför
varför ingen sur evighet
skumpan dallra stark
att ta trevlig hand
het svar hoppet
tas ganska skön resa
om fattig viskning

fler hellsingska skogsfynd:

 Vila i frid Herr Hellsing!

Det självklara har återigen bevisats...

Fysiskt aktivitet utomhus kan förbättra humöret och vitaliteten samt minska känslor av irritation, oro, ilska, nedstämdhet och stress mer än träning inomhus.

En promenad eller löptur i naturen ger fördelar jämfört med om man gör samma sak i staden.

Det räcker med fem minuters fysisk aktivitet i natur för att man ska kunna se en effekt av humör och självkänsla. Om det finns en sjö eller strömmande vatten i området blir effekten starkare. Den största förändringen syntes bland annat hos de med psykiatriska sjukdomar.

Här är mitt strömmande vatten: Kvarnbo.

Grönska och vackra vyer stimulerar stortstadsbors vilja att arbetspendla till fots eller på cykel.

en vy som heter duga: Arnö huvud vid Mälaren

Om man har tillgång till en park nära där man bor är man mer fysiskt aktiv än om man inte har det, mm mm

Detta ovan är inget jag hittar på utan resultatet av akademisk forskning.
Urvalet är från Åsa och Mats Ottosons bok Lugn av naturen.

Och nu kommer ännu ett bevis. Det redovisades på tv4-nyheterna igår. Det var forskare vid universitetet i Illinois, USA, som sammanställt 100-tals studier och kommit fram till att vistelse i naturen minskar risken för diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och depression. En känsla av lugn och trygghet infinner sig som förbättrar immunförsvaret. Hela pressmeddelandet här.

Ut och gå. Och du än bättre kommer att må.

Med alla rapporter och dokumentärer om hur illa det är ställt med psykvården och en rad andra verksamheter i Sverige som ska stödja och ge trygghet men inte gör det (t ex Kalibers reportage nyligen) så skulle jag med hela mitt hjärta önska:

• att psykvården kunde använda sig av välgörande vistelse i naturen
• att våra nyanlända fick en naturguide tilldelad sig och få komma ut och se att naturen i Sverige inte är farlig
• att alla som lever med begränsningar av något slag fick möjlighet att komma ut dagligen, helst till en park, men åtminstone komma ut i friska luften (många äldre kommer inte ut alls!, och inte heller ungdomar som i Sverige 2015 sitter inlåsta på institutioner)
• att alla skolbarn i Sverige skulle få delta minst en dag per termin i en kommunal naturskola
• att alla stressade hittade en sten eller stubbe i skogen att sitta på och göra ingenting (men den får inte ligga för långt bort, då blir det inte av)
• att alla ledsna hittade ett träd att krama, eller ett grovt träd att luta sig mot
• att fler som inte mår bra upptäckte gratismedicinen som finns i skogen.

Om fler inser värdet av naturupplevelser i när-naturen ökar sannolikheten för att vi med gemensamma krafter kan rädda och bevara det som är kvar.
Gör ert bästa nu, alla delegater i Paris! Snälla! Så gör jag vad jag kan här hemma i min vardag.

Den största lampa vi har...

Vår lampa...

I vår tidigare tideräkning - före Paris-dåden - så pratade man på radions Studio1 i P1 om något så banalt som hur man ska överleva mörka november. Nu har samtalsämnena bytts ut en aning. Minst sagt.

Men jag kunde inte släppa taget om det som en forskare sa i programmet, om betydelsen av dagsljus för att lättare orka med mörkret vi lever i just nu. I dubbel bemärkelse!

- Solen är den största lampa vi har!, sa han.

Jag kan bara hålla med. Just nu letar sig den bleka solen in i mitt kök och gör allt guldgult. Frosten ligger tjock på taken och i gräset. Den lär inte tina upp där idag med de här för oss ovanligt låga temperaturerna. Vi är inte vana än. Och Skåne fick snö före oss! Men utan snö kan isarna lägga sig sakta och jag kan börja längta efter skridkskoåkning! Mmm!

I radioprogrammet var överlevnadsprogram annars för november att planera in många roliga saker. Tända många lampor. Och jag bara väntade på utetipsen när forskaren sa detta om vår stora lampa.
Att bara gå ut. En kortare runda på lunchen om man har möjlighet. Men det har ju inte alla.

Ut i frosten! Här kattfot i frostkläder.

Klä på dig.
Känn kölden bita i kinden.
Hör de kvardröjande löven i träden rassla.
Se skymningen komma.
De första stjärnorna tändas kanske.
Fast idag var det mer månen som hängde tungt över stan när jag var på väg hem från skogen.
När vi gick i Gysinge såg vi bäverns härjningar längs vattnet. Och strömstaren niga i forsen.
Här hemma gläds vi åt silverklockornas drill från träden: sidensvansarna!

Snart tänder vi första adventsljuset.
Då blir det andra bullar.

Höstfynd att glädjas åt och förundras över:

Sitter några ekblad kvar och prasslar hos dig?

Den här eken har tappat alla blad.

... och det var längesen som det fanns smultron att plocka här.

Vi väntar till midsommar tills du blommar igen, du brudbröd!

Gå inte för nära, då blir vanten full av kardborrar...

Min höst ser ut så här. Bland annat.

Det oskrivna

Jag hade tänkt att skriva om en utflykt till Gysinge.
Jag hade tänkt att skriva en hyllningstext till november månad, eller hur man överlever den.
En hyllning till solen.
Jag hade tänkt att skriva om behovet av cykelvägar till och från alla mindre orter utanför stan, inte bara till en del.
Jag hade tänkt att skriva om träning, yoga kanske, som jag fått upp ögonen för när löpträningen haltar.

Men nej.
Det går inte.

Vi vaknar upp en lördagmorgon till en förändrad värld. Förändrad i grunden.
Terrorn i Paris.
Självmordsbomber i Europa.
Målet att störta det vi i vår kultur gläds åt: musik, sport, kultur, mötas tillsammans över ett glas.
Saknar ord.
Vad är deras syfte, egentligen? Vilka är dem, dessa IS?
Fanatiker?

Så många liv som spills. I Syrien. Och på Paris gator. Ska vi vara rädda nu, i Sverige?
Terror är ju just detta att sprida skräck hos vanliga människor i våra vanliga liv i vanliga vardagssituationer.
Vi stänger in oss och vågar inte gå ut - nej, så kan vi inte ha det! Vi värnar om det öppna samhället. Utan vapen och vakter i varje gathörn och offentliga miljöer. Och skolor.
Människor flyr. Vi ska dela med oss av vårt överflöd, men hur ska vi kunna ge ett människovärdigt boende till alla? Nu brister det.

Våra ögon öppnas åter för det som är värdefullt. På riktigt.
Vi kramar varann hårdare. Tänder ljus. Ber för de som sörjer. Och för världen.
Till och med mina katter blir en tröst när jag kryper upp i soffan med en fyrbent på var sin sida om mig. Ljuslågan fladdrar.
Förblindad av tårar.

Och när jag släcker lampan och lägger huvudet mot kudden vilar du, Saga, ditt huvud mot samma kudde. Jag tar din tass i min hand. Och så somnar vi. Nära intill.

Helt sjukt, alltså!

Plötsligt är det psykisk sjukdom överallt...

(men hur illustrerar man ett blogginlägg om detta?, det får bli något lugnande, en utsikt, men ändå dramatiskt):

Rapadalen...

Jag slår upp tidningen på morgonen och läser om Ann Heberleins pjäs på Reginateatern: Livet döden och meningen med allt.  Fast det kanske är orättvist att direkt koppla ihop hennes pjäs med psykisk sjukdom. Föreställningen beskrivs mer som en blandning mellan etik, filosofi och humor. För som hon sa i sin programserie Mina två liv, om bipolär sjukdom, i vintras så ÄR man ju inte sin diagnos. Hon jämförde då i sin serie med en cancerdiagnos som man han HAR. Jag blev väldigt gripen av både serien och hennes bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.  Serien gav upphov till många bra diskussioner om våra tidigare roller som anhöriga i familjen. Väckte tunga minnen.

Senare på förmiddagen står radion på när Sveriges Radios Radioföljetong läses. Sista avsnittet av Sara Stridsbergs Beckomberga - ode till min familj. Jag har läst boken och hört några fragment på radio. Den var vacker att lyssna på. Romanen ligger också till grund för Dramatens pjäs Beckomberga som går just nu på Elverket. I den allra sista delen av boken sägs något om det märkliga i att Beckombergas storhetstid låg samtidigt i tiden som Folkhemmet, från 1930-tal och framåt för att börja monteras ner på 1980-talet... Hur ska man tolka det?

Jag missade början och förstod inte varför Epstein&Nordegren i P1 sände hela sitt eftermiddagsprogram från Beckomberga. Men jag lyssnade. Nu ska det bli bostadsidyll där. Johan Cullberg intervjuades i programmet bland annat, om hur det var när hans bror Erland togs in där. Detta har han även beskrivit närmare i sin självbiografiska bok: Mitt psykiatriska liv. De gjorde väl vad de trodde var bäst då inom mentalvården, men jag får alltid rysningar när psykvården från förr beskrivs i film och litteratur. Och skildringar är det gott om! I radioprogrammet medverkar även skådespelaren från Dramaten, som spelar huvudpersonen Jackie, Emma Broomé. Hon slår ett slag för möjligheten att spela teater i svaret på frågan om vad hon tycker att dagens psykvård ska satsa pengar på.

Jag minns filmen Frances med Jessica Lange för länge sen. Och Gökboet förstås, en klassiker. Det var ju den film som aldrig slutade gå på Stockholms biografer när jag växte upp.

Boken som nu toppar många listor och som har nominerats till Augustpriset i fackboksklassen är Karin Johannissons Den sårade divan. Vad är egentligen galenskap? Hur skiljer man galenskap från bara en sund ovilja att anpassa sig i dåtidens utstakade kvinnoroll? För så många "hysterikor" är ju kvinnor. Johannissons utgår från tre kvinnliga författare från förra seklet som alla fått stämpeln som psykiskt sjuka: Nelly Sachs, Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén. Jag läser med intresse även om språket ibland är lite torrt och akademiskt. Men det är bara i den inledande delen. Läser vidare och fastnar allt mer. Om Beckomberga (apropå detta om Folkhemmet):

"Svensk sinnessjukvård byggs ut dramatiskt just under 1930- och 40-talen. År 1900 är antalet intagna 4602. 1940 har det ökat till 26105 och 1960 till 32858. - Expansionen liknar en folkhemsk paroxysm. Skärpta krav på duglighet och inpassning krymper acceptansen för de otillräckliga, skräcken för det avvikande och abnorma är stark. Vissa måste interneras för det allmännas bästa. Det gäller inte minst kvinnan i en snävt definierad hemmafruroll. Instängning på mentalsjukhus av kvinnlig ångest är inte en myt. Kvinnan pressas, skriver Eva Moberg (1961) i en ikonisk text, att i mannen se sitt mål. - Många känner en dovt gnagande otillfredsställelse."

och

"Inordningsmomentet är tydligt. Utmanande beteende, realtionsproblem och vantrivsel i äktenskapet registreras ännu på 1950-talet som psykisk avvikelse. Abortsökande kvinnor tas in på psykiatrisk klinik för att komma på bättre tankar." (!)

Boken börjar bli intressant, helt klart.

Och så alla romaner. En aldrig sinande ström om psykisk sjukdom. En dåre fri av Beate Grimsrud. Sybil om en schizofren ung kvinna, minns jag som en stark läseupplevelse för längesedan. Janet Frames självbiografi En ängel vid mitt bord var också stark. Åsa Moberg skrev boken Adams bok, om sin man, som hade en bipolär diagnos. A Dangerous Method är en film jag sett, om Jung, en film som nämns i Johannissons bok.

Häromkvällen tittade jag på tablå-tv. Ja, jag hade t o m läst i tidningen om något och blev nyfiken (den gammelmodiga modellen): The Pervert Park, en prisbelönt dokumentär. Det lät ju helt fruktansvärt. Före detta dömda men nu utsläppta pedofiler som fått möjlighet att bo ett litet område i Florida i deras trailers/mobile homes som de heter. Dessa är inte sjuka monster. De är alla offer för många tragiska omständigheter. De är människor - detta blev tydligt i den gripande filmen. Men i USA görs de till paria, och de är även offer för en kontroversiell form av polisiär politik. Sevärt! Om något var sjukt här så var det det amerikanska samhället, inte individerna!

Skildringarna i radio och i boken om Beckomberga väcker också barndomsminnen eftersom jag växte upp i skuggan av denna okända och mystiska värld. Men jag tror aldrig att jag satte min fot där, inte på området, än mindre i någon byggnad. Inte vad jag minns. "Beckis" var ju däremot det skällsord vi använde när någon varit riktigt knäpp.

Senare i livet fick jag i rollen som anhörig anledning att plöja många olika böcker och artiklar. En svår tid, men såren är nu läkta.
En bok från denna tid var: Kay Redfield Jamisons An unquiet mind.
Och så överlevnadsboken från Rädda Barnen: Överlevnadshandbok för dig som har en psykiskt sjuk förälder. De hjälpte.
I den sistnämnda boken medverkar Suzanne Osten i sin roll som barn till en psykiskt sjuk mor. Om detta talar hon gripande i Söndagsintervjun nyligen i radions P1.

Film, teater, litteratur, dans, musik - allt läker sår. Kan ju vara bra att komma ihåg nu i dessa dagar då de estetiska ämnena i skolan inte längre ska vara obligatoriska och estetiska program på gymnasiet läggs ner. Sluta upp med det, ni politiker!

Ljuva Jumkil

Löven prasslar under kängorna när vi tar de första stegen västerut från Örnsätra. Det är milt, denna sista dag i regnfattiga oktober; vi behöver varken mössa eller vantar. Eller stövlar. Och solen har tittat fram ur förmiddagens dimma. Stigen är färgad av löv från al, lönn och björk men snart sluter sig barrträden omkring oss och dess kronor över oss.

- Jag njuter av varje steg, säger L.
- Jag undrar hur skogen luktar, säger S.
Medan J bara travar på hon, taktfast framåt i täten. Van fjällvandrare som hon är.

Första stoppet blir vid bäckravinen. Här ska det finnas en källa, men vattnet i den verkar rätt stillastående så vi smakar inte, trots uppmaning på skylten vid stigen.

Vi är ute på Linnés Jumkilsstig, dit han tog sina studenter för att kolla in floran i bland annat kärren här. För att underlätta logistiken ställde vi en bil vid Studentvilan, vid stigens slut, och sen den andra vid starten i Örnsätra. Linné och han studenter fick leja hästskjuts kvällen före och bo över i närliggande gårdar för denna herbation. Endast denna stig av de åtta stigar som Linné gick utgick från annan plats än från Uppsalas olika tullar. När vi parkerat vid starten var det bara att traska iväg längs den väl märkta stigen med stolpar med blå markering och Linné-logga.

Stolparna är desamma på alla åtta Linnéstigar. Denna från Håga, ej Jumkil. 

Ända sen starten av min Linnéguideskarriär har jag haft Jumkilsstigen som min absoluta favorit. Och då är det mest gammelskogen jag tänker på. Dit kommer vi efter lunchpaus på fornborgen. Efter en kortare sträcka på skogsbilväg så visar vägvisare in i skogen till höger. Det blir rejält blockigt. Mossan växer tjock på marken och på blocken. Stigen går uppåt. Och neråt. Solen spricker igenom. Och mossmattan gör att allt känns som ett murrigt, mysigt vardagsrum. Det enda ljud vi hör är kungsfågelns höga toner uppe från trädkronorna. En död tallstam är perforerad av en spillkråkas jakt på saftiga larver. Invid stigen hittar vi gammelskogens rara orkidé, knäroten, men nu mer brun än sommarens vita stängel. Såg Linné denna? Det framgår inte av artlistan i alla fall från hans vandring här. Säkerligen såg de i alla fall linnean, nestorns älsklingsblomma, som här växer rikligt i sina söta revor i mossan.

Knärot i sommardräkt

Linnean - omisskännlig skönhet

Sileshår (här den större) - finns i Jumkil?

Huvudattraktionen för följet på 1700-talet var kärrväxterna i Långmossen. En spång leder över denna våtmark idag. Vi böjer oss ner och smakar på de blanka, frostnupna lite bittra tranbären. Ser rosling, vitmossa och letar förgäves efter sileshåret. Men Kung Karls spira hittar vi, Långmossens raritet, visserligen hitflyttad i ett forskningsprojekt men den tycks kunna leva kvar här i mosskanten.

Här den kungliga spiran i sin mer naturliga miljö: fjällen. 

Till sist framme vid Studentvilan efter vandrade 4,7 km. Den förvridna men döda tallen vid grillplatsen kan jag inte sluta att fascineras av. Den borde ha stått här på Linnés tid. Solen lyser på oss när vi äter upp de sista bitarna av nybakad sockerkaka.

En dos skog. En dos samvaro. En dos lycka. Och en stor dos höst!

Sen åker vi hem. 

Det var en gång ett Postverk...

Barn lär sig numera att skriva på skrivplattor i stället för i en skrivbok. I alla fall i vissa skolor. Om det här.

En personlig handsstil, de finns knappast längre när all kommunikation sker med bokstäver från tangentbord.

Och vad kostar inrikes portot i Sverige? Vet någon när det inte ens står valören på frimärket?

Och hur skriver man en adress på ett kuvert? Att detta inte är självklar kunskap ser jag när den yngre generationen vid något sällsynt tillfälle plitar namn, adress och postnummer på ett kuvert.

För att inte tala om avsändare. Vad är det?

Jag har gamla vackra avsändaretiketter kvar från en svunnen tid med brevskskrivning med min adress som fortfarande är aktuell. De klistrar jag fortfarande på de kuvert som jag trots allt skickar iväg då och då. Mest fakturor! Det ger klirr i kassan.

Men häromdan postade jag två brev av privat karaktär, med handskriven adress, fullständigt namn och adress, korrekt postnummer i min närmaste brevlåda. Döm om in förvåning när dessa två brev låg i min brevlåda dagen därpå. Med stämplat frimärke förstås. Men brevet nådde ej mottagaren!
Vilka är de som jobbar på posten nuförtiden sedan jag själv och Karl-Bertil slutat?
De anställda kan alltså inte längre skilja mottagare från avsändare.

Jag vill ha portpengarna tillbaka, herr generaldirektör för Postverket! Fast, ja visst ja, det heter visst postnord nuförtiden.

Ur led är tiden.

Röster om konsumtion

Från tidning, radio och blogg strömmar åsikter över mig om vår konsumtion, eller snarare kritiska röster mot de mönster som helt dominerar idag, där den privata konsumtionen ska driva tillväxten mot rekordnivåer, inte produktionen som det var förr. Detta orkar inte vår planet bära - i längden! Alla ni som ska till Paris i december på klimatmötet: sprid ett nytt sätt att tänka!

I radions konsumentprogram Plånboken diskuterar man en ny bok, Yes! av Katarina Bjärvall, om varför vi köper det vi inte behöver. Ja, varför? Och hur har jag lyckats komma undan denna sjukdom? Min hjärna får en kick snarare när jag gör mig av med prylar än när jag köper. Denna Bjärvall har skrivit en rad andra böcker om konsumtionssamhället som alla verkar läsvärda. De åker upp på min lista: Böcker att läsa!

I Uppsalatidningen läser jag om Andreas Jakobsson om hans liv som dumpstrare i boken Svinnlandet.
Jag stödjer idén, även om jag själv inte kan tänka mig göra som han: han gör inget olagligt i hans nattliga utflykter till stormarknadernas containrar där han tar hem fullt ätbar men slängd mat till honom och hans familj. Dessutom delar han med sig till mindre bemedlade samhällsmedborgare. Bravo! Men hur kan vi komma tillrätta med affärernas svinn och minska vårt eget? Ät upp din mat! Gå inte på affärernas Köp 3 betala för 2! Det blir för mycket.

Sedan skriver Schlaug igen och igen om detta. Han sätter huvudet på spiken som vanligt i hans vassa blogginlägg. 

För övrigt tycker jag det är skamligt att tågresor är dyrare än flyg! Fixa detta systemfel i Paris, tack! Då först får klimatarbetet någon trovärdighet. 

Jag ägodelar!

Loggar in på hemsidan. Kollar tillgängligheten - vilka är lediga? Bokar. När det är dags tar jag cykeln mindre än fem minuter till bokad plats, tar fram mitt UL-kort och håller upp mot den synliga sensorn på strategisk plats. Eller så svarar jag på sms:et med bokningsbekräftelsen.
- Klick, säger det då i billåset och bildörren är öppen! För mig att använda. Bara mig, just nu. I morgon någon annan. I handskfacket tar jag ur bilnyckel från sin speciella hållare, ansluten till datorn, som känner av att jag har hämtat nyckeln.

Sen är det bara att tuta och köra. Med en av de åtta poolbilar som den ekonomiska föreningen, som jag är medlem i,  äger eller leasar. Lätt som en plätt. Ingen administration. Någon annan tar bilen till service och byter däck medan jag sitter i styrelsen. Vi hjälps åt alltså.

Jag ägodelar!

Delas av många medlemmar.

Plötsligt piper det i mobilen. Ett sms om en bokning. Någon med ett utländskt klingande namn vill bo några nätter i mitt uthyrningsrum. Och så möts vi senare i min hall. Han eller hon bjuds på ett rum, där lakan och handduk ingår. Frukost ingår också. Om gästen vill. Betalningen har hyresgästen gjort till airbnb. Därifrån får jag pengarna. En liten andel går till organisationen. Nej, jag är inte en illegal skurk! I debatten kring airbnb har det handlat om att man hyr ut hela sin bostadsrätt och inte bor där själv. Det är det som inte är ok. Jag hyr ut ett rum i mitt hem där jag bor.

Här finns en senare DN-artikel om airbnb. Jag lovar att allt som står i min annons är sant. Och 25 positiva omdömen säger sitt tydliga språk.

Välkommen!

Jag ägodelar! Och möter människor från hela världen utan att resa en meter. Klimatsmart!

Ja, och sen besöker jag den årliga Klädbytardagen i Svenska naturskyddsföreningens regi.
Jag ägodelar!

Årets bok från denna organisation heter just. Ägodela!
Den 4 november finns det chans att förnya höstgarderoben på Stadsbiblioteket: klädbyte alltså.
Anmälan senast den 28 okt till konsumentuppsala@uppsala.se

Vad äger du som du kan dela med andra?
Vad behöver du som kanske någon i din närhet redan äger?

Hej höst 2

Om glädjen i höstens färger skriver Mats Ottosson i senaste numret av Turist, Svenska Turistföreningens medlemstidning, under den fyndiga rubriken Nymålat! Beskrivet på det sätt bara han kan. Självklart går jag också igång på varje text som refererar till min husgud Thoreau. Den store naturfilosofen ser trädens höstfärger som en övning i att odla sin egen förmåga till uppmärksamhet. Samt: att bara den som är intresserad av att se kommer att se. Skriver Thoreau, citerad av Ottosson, citerad av mig.

Jag går ut och tar hans ord på allvar. Jag går ut för att verkligen se. Hej höst!

Här ligger mitt första Hej höst. Lite livsfilosofi där med. Helt Thoreau's anda. 

Please, placera plasten på planenlig plats!

Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill... Låt den få leva.

Plasten håller på att dränka oss alla. Plastskräpet som vi släpper ifrån oss alltså.
Allra mest hotar plasten livet till havs, där stora mängder flyter omkring i havsströmmarna. Havsfåglarna får i sig plasten via fisken. I en undersökning som hänvisas till i en DN-artikel om plastskräpet i Bohuslän berättas att 90% av stormfåglarna i Nordsjön hade plast i magarna. Dit har dessa minsta plastbitar kommit via den blandning av plankton och små plastbitar som fiskarna äter.

Sedan vi började producera plast på 1950-talet har produktionen bara ökat. Och den plast vi inte tar ansvar för utan slänger i naturen hamnar så småningom i havet. 80% av plastavfallet i haven härrör från mänskliga aktiviteter på land, visar en annan undersökning som redovisas i National Geographic nr 5, 2015.

Fler hårresande siffror som tidningen berättar om plast är till exempel:

88% av havsytan är förorenad med mikroplast (dvs bitar mindre än 5 mm)

18.000 ton avfall kastas varje dag i haven.

En plastpåse:
produceras på 1 sekund
används i 20 minuter
men förorenar i 450 år.

Tänk på det du student i Uppsala, till exempel, nästa gång systemkassen bara släpps på marken när sista ölen plockas ur på fredagskvällen ute. Jag ser många sådana plastpåsar på marken i min stad, just kring de områden där ni bor...

70% av det avfall som flyter runt i haven består av plast.

National Geographic hänvisar i sin tur bland annat till en vetenskaplig artikel. "Plastic debris in the open ocean" av Cozar et al (2014) samt FN:s miljöprogram.

Om man bor i Bohuslän kan man på hemsidan Renkust.se tipsa ansvarig kommun om var det behöver städas. Men man kan också få hjälp att hämta skräp man själv samlat ihop.

Vi andra landkrabbor kan göra vad vi kan. Slänga engångsmuggen och flaskan i plast en papperskorg på stan eller helst i ett kärl för plaståtervinning. Och varför gör vi inte som de vid Bohuskusten, fast på land: vi kan plocka upp ett plastskräp var per dag från marken. Och slänga plasten på planenlig plats.

Plasten hör inte hemma här. Hamnar till sist i havet.

En hyllning till skogen

Jag plockade ut en gammal pocket ur bokhyllan. Hade egentliga bara mossiga och lite gråtrista minnen av tidigare läsning av Ivar Lo-Johansson. Men det är ju det som är så härligt med böcker. Att läsa om dem är ju många gånger som att läsa en helt ny bok. Efter flera decennier av liv har jag helt nya perspektiv på författarens uppväxtskildring i Pubertet. Ivar Lo-Johansson söker sin tillflykt till skogen när uppväxtens förvirring blir alltför påträngande.

"Skog, Du min smärtas och ljuvhets hem under dessa år om kvällar, nätter och mornar, till Dig går min tacksamhet mer än den går till människor. Du blev mig till hjälpen genom vilken jag kunde se och förstora allt som jag behövde för min växts skull. Du blev min lärare och vän, min kamrat, den enda som jag kunde anförtro mig åt. Jag gav dig i utbyte mina löften om framtid, om storhet. Men jag sov också djupt och tryggt inne i Dig som hos en kvinna. Jag försökte uttrycka min kärlek i ord. Jag besjöng dig, efter allehanda förebilder, i svällande ballader, som senare skulle komma att trängas undan av ensliga skogsdikter av jämmerligt eget fabrikat. På papperet stannade mina svidande pekoral bara en kort tid, men snart nog kom det nya."

"Jag tyckte aldrig att jag nog väl kunde uttrycka ångesten och livsglädjen jag kände. Du var alltid värd mer. Det var genom dig jag kom att leva som i ett slags dubbelvärld. Bland människorna i deras gemenskap var jag som en sluten mun men ensam och i Dig blev jag en annan. Först hos Dig förnam jag en frihet  utan gräns och det var till dig jag överlämnade mig både i grubblet vid elden och i mina högtflygande dagdrömmar."

"I skogen stod min nattvard, om det var något som skulle kallas så. Altarrunden var för mig träden med vinden i kronorna. Vinet var det bruna vattnet i de bråddjupa skogstjärnarna och nästan övervuxna skogsbäckarna. Oblaten var mosslaggarnas odon som hade i behåll sin smak av kärret de vuxit vid."

Alla citat ur Ivar Lo-Johanssons Pubertet. 

Nej, detta är inga lingon, inte odon, utan hönsbär. Kanske inte från storskogen, men vackra ändå. 

Nu blommar det! - på nya sedlarna

Igår kom den första av sex nya sedlar ut i omlopp. Många köade vid Riksbanken för att hålla i, lukta på och titta på den nya 200-lappen. En helt ny valör! En Ingmar Bergman. Men nu när alla betalar sin små och stora utgifter med kort så undrar man ju hur mycket dessa pengar kommer att användas. Än har jag inte kommit i närheten av Ingmar Bergman, förlåt, 200-lappen. Men när jag gör det så vill jag gärna göra ett mer ingående studium av den botaniska aspekten. Den förbigicks helt och hållet av den kvinna i radion som beskrev sedeln.

Sex nya sedlar totalt kommer det att bli, sex nygamla kändisar, tre kvinnor och tre män, sex landskap i Sverige som de får representera och utifrån dessa: sex landskapsblommor, nej sju förresten, för Garbo som kommer från Stockholm och ska sitta på 100-lappen, hon får med sig både Upplands och Sörmlands botaniska representanter.

Vi börjar med den gamla Selma, som nu blir en Astrid: 20-lappen.
Astrid Lindgren kommer från Småland, liksom Linné (!), så då pryds baksidan av linnean, Smålands landskapsblomma, och det gläder ju mig särskilt eftersom gamle Linné kommer att försvinna. Men då kommer hans älsklingsblomma istället! Så bra!

Linné skriver i sin Flora Svecica: "Infusion på bladen med mjölk är hos oss ett utmärkt medel mot ischias och reumatiska smärtor." - "Norrmännen botar scharlakansfeber med utvärtes rökning av växten..."

Linnean

Igår började också en 50-lapp att gälla. På framsidan finns Evert Taube, men jag fokuserar alltså på det dolda på baksidorna, det som blommar. Bohuslän var ett av vår store tonsättares älsklingsställen. Och i klippskrevorna där vid havet satt han kanske omgiven blommande vildkaprifol.
Det är faktiskt en släkting till linnean och det har båda den magiska egenskapen att den doftar allra starkast om kvällen och natten.

Linné skriver om vildkaprifolen i samma källa som ovan: "Infusion på årsskotten är blodrenande. "

Greta Garbo ska alltså ersätta Linné på vår 100-lapp. Men Linné är giltig ända fram till 30 juni 2017. Det betyder att jag även nästa guidesäsong kan hålla upp en giltig 100-kronorssedel och berätta inte bara om Roslin-porträttet utan även om originalritningen av Linnéträdgården som gömmer sig där och så den mystiska skogsbingeln. Greta pryds på baksidan av både Upplands landskapsblomma, Kungsängsliljan, och Sörmlands näckros.

Linné skriver om Kungsängsliljan: "Växer i våra dagar utomordentligt ymnigt på Kungsängen vid Uppsala, där den årligen blommar frodigt och förökar sig..."

Linné skriver om vit näckros: "Växten vaknar kl 7 reser blomstängeln och höjer blomman över vattenytan, somnar omkring kl 4 e.m och sänker då den slutna blomman under vattenytan."

Kungsängslilja

Vit näckros, lånad från nätet

Och så till dig som nu hållit i. luktat på och prasslat med en 200-ring. Har du tittat riktigt nära och sett att det är murgröna som klättrar framför raukarna på Fårö? Murgröna - Gotlands landskapsblomma. Klängerväxten som så vackert kan klättra uppföra de krokiga tallarna där på ön.
Linné skriver om murgröna: "Rotens ved används av skomakarna till att bryna knivar på."

Murgröna, lånad från nätet

Kungligheter göre sig icke besvär på de nya sedlarna. Karl XI är det väl som har prytt 500-lappen. Det är slut med det nu. Nu höjer istället Birgit Nilsson upp sin stämma. Kan man höra hennes sång om man lägger örat intill? Kan du inte fixa det, Ingves?
Birgit Nilssons rötter finns i Skåne och där är prästkragen landskapsblomma.

Linné skriver om prästkragen: "Prästkragen kallas i Medelpad för vitkullor. "

Prästkrage

Och så favoriten: Lappland och Dag Hammarsköld, Sveriges stolthet och generalsekreterare i FN. Han bodde ju inte bara i Uppsala, liksom jag gör, utan han älskade även fjällen och Lappland. Liksom jag gör. Dag kommer att sitta på 1000-lappen och med en blick i fjärran. Han kan inte blicka ut över en fjälltopp i alla fall för kavaj och skjorta sitter prydligt som de ska.
Lapplands vackra botaniska symbol är fjällsippan, denna lilla skönhet som alltid är lika magisk att möta på fjället! Synd att man så sällan håller an 1000-lapp i sin hand. Nu måste det bli av på nåt sätt.

Linné skriver om fjällsippan: "Den ständigt grönskande vackra växten är den täckaste av fjällväxterna med sina snövita blommor."

Om nu inte sedlarna kommer till användning för alla och envar så kan Linnés samlade kunskap här redovisad kanske komma till pass. Idag och i evinnerliga tider, när vi åter har kristider. De kan komma snarare än vi vill.

Sinnlig lunchpaus på jobbet

Än är inte blomstertiden över i Linnéträdgården.

1700-talet i ryggen

Katedralspirorna i fonden

Bostadshuset, anno 1693, däremellan

Solen gassar mot väggen

Lindarna gulnar

Fröparasollerna har gjort sin snurrande luftfärd ner

Venus kråmar sig i vitt vid sjödammen

Gruset knastrar

Vårkvarteret naket

Jorden doftar mull

Höstkvarteret frodigare

Tidlösan, i blom!

Turister glest

Visningar ännu glesare

Bullrigt gatuljud

Jeans - för varmt

Skinnskor - för varmt

Gula knappar i perennerna: renfana

Paj och sallad. Mmm!

Apkojor nymålade

Linnés husdjur

Här, i 37 år

Flitig festplanering

Finurliga frågor formuleras

Fåglar flyttat

Jag - flytta?!

Nu trivs fjärilarna i det prunkande höstkvarteret. 

Trädgårdsarbetarna gnor

Inspirerad, engagerad

Förundran, förhoppning

Våga vinn

"Du blir aldrig färdig och det är som det skall", skriver Tranströmer.

Jo, så är det.