Guidning nr 74

Foto: Ulf Hellman

Det står en hel drös med folk under klockstapeln vid Stabby prästgård. Solen skiner, människorna strömmar till mot loppis-stånden och andra aktiviteter på Stabby-dagen, årligt arrangemang av Sköna Gröna Stabby och Stabby hembygdsförening.

Klockstapeln är samlingsplatsen för dagens guidning i och kring Stabbyskogen. Jag harklar mig för att göra min förkylda röst hörd. Ska rösten hålla? Kommer vi att kunna hitta något botemedel mot min förkylning?

Vi kommer inte många steg innan jag stannar gruppen vid snåren av brännässla - en av de mest näringsrika svenska örterna, och en av de mest användbara. Man kan använda fibrerna i stjälken till att tillverka nättelduk, ett tunt tyg. Karotin i växten håller slemhinnor friska. Och kisel stärker hud och  naglar. Och nässelsoppa är ju en välkänd delikatess på våren, sprängfylld av vitaminer. Att nässlor bränns behöver väl inte nämnas - det vet alla, även de allra yngsta.

Nästa stopp blir vid skogsbrynet ut med åkrarna i Stabby. Jag berättar om häggmispeln som här breder ut sig i stora snår. Den kommer från Nordamerika och sprids lätt vidare av fåglar som äter de svarta bären och sedan genom deras spillning på annan plats. Blommar liksom häggen med vita blomklasar. Men om den botar någon kroppslig åkomma är oklart.

Darrar som ett aspelöv.  Uttrycket känner många till. Den mjuka asp-veden gör trädet till en utmärkt boplats för hackspettar. Berättar jag. Hackspettar lämnar efter häckningen boet, bygger nytt nästa år och ger plats till andra att flytta in. Att man gör tändstickor av asp kanske också är något många känner till. Men det finns medicin i aspen också. Smärtdämpande ämnen finns i knoppar och blad, som man kan göra asp-te på.

Lönnens blad har nu svarta prickar. En harmlös svamp. Och fler och fler blad börjar nu ta på sig höstkostymen. På våren slår de små ljusgröna blommorna ut före lövsprickningen. Ja, färgen är det man kallar lindblomsgrönt, märkligt nog! Viss förväxling råder. Alla har vi väl sen gjort näsor av lönnens frukt. Lönnens virke passar till bland annat möbler och musikinstrument. Och förr gav man lönnbladen som vinterfoder till djuren.

Mitt i en myrstack står en rönn med rodnande frukter. Tillsammans med en häggmispel med de svarta men för människan oätliga bären. Fåglarna älskar även rönnbäret. Vem har inte sett de vackra sidensvansarna om vintern när de kommer i stora flockar, med läten som silverklockor, slår sig ner bland bären och börjar kalasa. Men bären är goda även för människan, särskilt om man torkar dem. Man kan använda dem i soppor och grytor och de är rika på både järn och C-vitaminer.

Vi stampar av oss de krypande myrorna från skorna och går en bit till. Eken ser vi bara några mindre representanter av på vandringen. Förutom att eken är känd i vårt land som de ädlaste, äldsta och största av träd, så finns det också en plats för eken i växtmedicinen. Det finns garvämnen, fett och proteiner i ekollonet som kan användas till små sår, utslag och andra hudproblem. Då gör man en dekokt på ollonen.

Vi ser också en alm. Dess blad är riktigt sträva. Och pratar jag om alm måste jag ju nämna almsjukan, en svampsjukdom som drabbat almen så hårt att den har hamnat för Rödlistan för hotade arter. Vi får hoppas att almen klarar sig på något sätt att den blir kvar i vårt land. På försommarens guidningar bjuder jag alltid deltagare att smaka av de gröna chipsen. Smakar som nötter. Och under nödår kunde man använda almbark att dryga ut brödbaket med.

Men vad står vi på? Vi böjer nackarna och stirrar ner på våra fötter på stigen. Det lilla grobladet behöver man inte gå långt för att hitta. Det växer överallt där människan gått. "Den gynnas av tramp", säger jag och hör inte dubbelbetydelsen som någon i gruppen kommenterar. Skratt. Kan man bota Trump-feber med groblad? Nja, men den fungerar utmärkt vid sårläkning, vid hosta och nedsatt immunförsvar. Grobladet - en utmärkt kandidat för läkande av min förkylning.

En stor mångstammig sälg står i skogsbrynet lite längre fram. Salix, dess latinska släktnamn, har samma ursprung som salicylsyra, den verksamma substansen i värktabletter. Ämnen i bladen omvandlas i kroppen till denna värktablett och hela släktet Salix kan kalla naturens antivärkväxter.
Att sälgen är en viktig frukost för vårtidiga bin berättar jag. För sälgen blommar först av alla träd. Hanträden i gult och honträden i lite mer diskret grågrönt. Titta nära i vår så ska du se!

Vi går upp på hällarna dit Linné tog sina studenter. Här går även Linnés Hågastig förbi.Man kan om man går i Linnés fotspår även ringa honom här och få höra honom berätta vad han såg på platsen där vi nu ser åker.  Jag visar på ängsvädd, axveronika och johannesört som alla tre blommar sent här på hällarna. Johannesört är välkända "brännvinskryddan", som Ulf Lundell sjunger om  - men, hallå, johannesört är ju ingen egentlig krydda! Poeten menar nog det sätt man använder johannesört till att göra Hirkum pirkum. Brännvinet blir rött och får en en speciell smak. Namnet är kopplat till dess latinska släktnamn, Hypericum. Växten är känd som den rogivande örten. Och jag berättar om åkommor den botar som depressioner, klimakteriebesvär, humörsvängningar, känslighet för väderomslag, psykosomatiska sjukdomar, sängvätning, irritation i mage och tarm, brännskador, led och muskelsmärtor. Men inget mot förkylning.

Senblommande axveronika, här tillsammans med harklöver

Stigen slingrar sig in i Stabbyskogen. Vi tar in skogens ljud. En blåmes ljusa prat. Några hackspettar jagar varann mellan stammarna. Trafiken på Bärbyleden låter bara svagt i bakgrunden. Jag hoppar upp på en björkstam som ligger fälld invid stigen och ber gruppen berätta om vad de associerar till från björken. Näverkonst. Ved. Möbler. Björksav. Tillsammans kan vi ju så mycket, det är alltid min tanke när jag guidar. Jag kompletterar genom att citera Linnés  ord om björkens användningsområde:

"Löven livnär på vintern får och getter; de färgar gult; kvistarna är skollärares och myndigheters fruktansvärda straffredskap, används även till täckning av humlerötter."

Te på björkblad är bra till det mesta: lindrar bland annat urinvägsproblem, ödem och gikt.

Bilden är inte sned. Togs liggandes på rygg en försommardag i vårskir grönska.

I en sluttning når vi fram till min förkylnings verkliga botemedel. Men det är bara det att linden vi står vid inte blommar i september. I en amerikansk studie som Pelle Holmberg m fl refererar till i sin bok Svenska träd (och som jag hämtat fakta ur till guidning och denna text) fann man att lindblomste bättre botade förkylda barn i en behandling än motsvarande behandling med antibiotika. Jag får helt enkelt börja leva mer som jag lär ut och gå ut och samla lindblommor nästa sommar. Linden blommar sist av våra träd, mitt i högsommaren. Av barken gör man rep. Berättar jag. På platsen växer också en oxel med de vackert vågiga bladkanterna. Jag visar bild på de vita blommorna och de röda bären. Berättar att Linné konstaterade att bären var "smakeliga men förorsakade mycket wäder".

Och så går vi vidare till några ståtliga tallar, kramar dem och jag ger tips om Trädportalen och hur man kan mäta grova träd i naturen med sina armar. Att tallar överlever bränder med sin tjocka bark fick jag inte med denna gång. Det får jag ta vid nästa guidning. Då får jag också berätta att tallbarrste är bra vid inflammationer vid luftvägarna. Ännu ett förkylningsträd alltså.

Innan vi avslutar vid gravfältet passerar vi även en ståtlig ask. Bladen har blivit intensivt gula och först ut av alla träd kommer snart alla bladen ligga på marken. Även askens olika delar har medicinskt användningsområde som vid bland annat reumatisk värk.

En timmes guidning går fort. Jag visar lite boktips. Jag svarar på frågor. Och så får de som vill ett minne med sig från vandringen, något de får knåpa ihop själva: ett blomkort. Eller så här års får det väl bli ett höstkort med vackra höstfärger. Som det här kanske:

Tack för uppmärksamheten. Men med eller utan lindblomste: nu har min förkylning gått över.

En av boktipsen jag använder mig av ofta är Vanliga vilda växter till mat, krydda, hälso- och kroppsvård, skriven av bl a Pelle Holmberg och Marie-Louise Eklöf.

Och siffran i rubriken i inlägget syftar på ännu en lista jag sammanställt: de naturguidningar jag gjort sedan 2007. Ungefär.

Välkomna med ut nästa gång!

Nymålat!

Brinnande fjällhed

Dvärgbjörkens låga ris går i brandgult.
Blåbärsrisets blad går i skarpt rött. Med svarta fläckar.
Kråkbärets små, korta barrlika blad går ännu i grönt.
Lingonriset har så tjocka blad att de klarar vintern och förblir gröna. Sitter kvar.
Och så ripbäret: i lysande vinrött målas fjällheden och själva bäret mognar bland de nymålade bladen. Från grönt, till rött, till mörkt lila.

Fjällris-mosaik

Brandgula små penningar... dvärgbjörk

Höst på fjället alltså.

Men det är inte bara höstmurriga färger i Jämtland i september 2017. Blåklockornas ljusblå sticker av mot den jordnära paletten. Polarullens vita fjuniga bollar. Fjällskärans blå blommor har inte gett upp för i år.

Blått, eller snarare lila, som hos fjällskäran

Polarullens vita bolster... - bilden dock från annat fjäll och grönare årstid

En trio traskar triangeln på trenne dagar på återträffen. Jämtlandstriangeln - den klassiska av alla fjällsträckor. Med effektiv resa med natt-tåg och buss tur- och retur till Storulvån får vi tre hela färgsprakande vandringsdagar: Storulvån - Sylarna - Blåhammaren - Storulvån.

Jodå, vi orkar fortfarande, trots att det gått 30 år sedan vi läste friskvård på Hampnäs folkhögskola utanför Örnsköldsvik. Starka ben då och nu. Bra tempo. Sunda kroppar. Sunda själar. Vädret går vår väg: från lite sol i starten, mössa och vantar men medvind till blåshålet Blåsis, Blåhammaren, och en vind som mojnat och en termometer som stiger fram till mål. Bara några enstaka regndroppar. Ingen  snö. För var det kanske bara vinet efter den berömda tre-rätters på fjällstationen som i det starka strålkastarskenet från byggnaden förvandlade fjällets flata klippor utanför till vinddrivna snödrivor?

På väg

Triangeln är populär. Fullt av folk. Men fjället tycks kunna svälja dem alla, så pass att vi vid pauser ibland kan blicka ut över det nymålade landskapet och känna oss som ett med skapelsen. Bara vi. Vi tar in, tar en bild och ett djupt andetag av frisk fjälluft. Att det är mycket folk gör också triangeln rik på service. Raststuga längs varje etapp, med dass. Spänger över fjället för att skona fjällheden. Men leden är ändå för det mesta så bred att en trio lätt går i bredd. Pratar ibland. Tysta ibland. Glädjen av att få genomföra denna femårsplan, de starka benen, den goda fysiken - ok då, lite stel var jag allt i höfterna - och samtalen gör att de 19 kilometerna den längsta dagen, och de 30.000 stegen, går som en dans. Att ha fjällvana, god förtäring och bra grejer bidrar.

Vi är överens - tänk om man skulle bli stugvärd!
Men då skulle jag välja en tystare del av fjällvärlden än Jämtlands triangel.
Att få vara på plats på fjället, längre än en vandringsvecka,  när blommorna blommar.
Eller, som nu, då fjället är nymålat. Det blir något att planera för och drömma om.

Jag citerar Mats Ottosson ur Tidningen Turist nr 5, 2015 (som jag för övrigt lånat rubriken av och inspirerats av), som i sin tur refererar till min husgud Thoreau: "Han ser sålunda trädens höstfärger som en övning i att odla sin egen förmåga till uppmärksamhet - bara den som är intresserad av att se kommer att se."

Ser fram emot fler övningar i uppmärksamhet när vi ses igen. En träff med friska förtecken.

Vi ses!

Skogslycka

Äntligen blev den av, guidning längs Linnés Jumkilsstig, den som blivit inställd flera gånger på grund av för få anmälda. I går gick vi ett härligt gäng de 4,7 km från Örnsätra till Studentvilan. Arrangör Biotopia. Guide: jag själv. Och medhjälpare, chaufför, logistik- och materialansvarig Emelie. Texten nedan är en något bearbetad version av tidigare vandring längs stigen.

Hit tog Linné sina studenter för att kolla in floran i bland annat kärren här. För att underlätta logistiken ställde vi en bil vid Studentvilan, vid stigens slut, och sen den andra vid starten i Örnsätra. Linné och han studenter fick leja hästskjuts kvällen före och bo över i närliggande gårdar för denna herbation. Endast denna stig av de åtta stigar som Linné gick utgick från annan plats än från Uppsalas olika tullar. När vi parkerat vid starten var det bara att traska iväg längs den väl märkta stigen med stolpar med blå markering och Linné-logga.

Ända sen starten av min Linnéguideskarriär (2007) har jag haft Jumkilsstigen som min absoluta favorit. Och då är det mest gammelskogen jag tänker på. Dit kommer vi efter lunchpaus. Efter en kortare sträcka på skogsbilväg så visar vägvisare in i skogen till höger. Det blir rejält blockigt. Mossan växer tjock på marken och på blocken. Stigen går uppåt. Och neråt. Solen spricker igenom. Och mossmattan gör att allt känns som ett murrigt, mysigt vardagsrum. Det enda ljud vi hör är kungsfågelns höga toner uppe från trädkronorna. En död tallstam är perforerad av en spillkråkas jakt på saftiga larver. Invid stigen hittar vi gammelskogens rara orkidé, knäroten, men nu mer brun än sommarens vita stängel. Såg Linné denna? Det framgår inte av artlistan i alla fall från hans vandring här. Säkerligen såg de i alla fall linnean, nestorns älsklingsblomma, som här växer rikligt i sina söta revor i mossan.

Knärot i sommardräkt

Linnean - omisskännlig skönhet

Sileshår (här den större) - finns i Jumkil?

Huvudattraktionen för följet på 1700-talet var kärrväxterna i Långmossen. En spång leder över denna våtmark idag. Vi böjer oss ner och smakar på de blanka, frostnupna lite bittra tranbären. Ser rosling, vitmossa och letar förgäves efter sileshåret. Men Kung Karls spira hittar vi, Långmossens raritet, visserligen hitflyttad i ett forskningsprojekt men den tycks kunna leva kvar här i mosskanten.

Här den kungliga spiran i sin mer naturliga miljö: fjällen. 

Till sist framme vid Studentvilan efter vandrade 4,7 km. Den förvridna men döda tallen vid grillplatsen kan jag inte sluta att fascineras av. Den borde ha stått här på Linnés tid.

En dos skog. En dos samvaro. En dos lycka. Och en stor dos sensommar!

Sen åker vi hem.

Bonusmaterial:

Vid starten i Örnsätra växer såpnejlikan: rötterna och bladen kan användas till schampo och tvättmedel och används än idag till att rengöra känsliga textilier. Ofta länge kvarstående vid gamla tomter och gårdar.