Nymålat!

Brinnande fjällhed

Dvärgbjörkens låga ris går i brandgult.
Blåbärsrisets blad går i skarpt rött. Med svarta fläckar.
Kråkbärets små, korta barrlika blad går ännu i grönt.
Lingonriset har så tjocka blad att de klarar vintern och förblir gröna. Sitter kvar.
Och så ripbäret: i lysande vinrött målas fjällheden och själva bäret mognar bland de nymålade bladen. Från grönt, till rött, till mörkt lila.

Fjällris-mosaik

Brandgula små penningar... dvärgbjörk

Höst på fjället alltså.

Men det är inte bara höstmurriga färger i Jämtland i september 2017. Blåklockornas ljusblå sticker av mot den jordnära paletten. Polarullens vita fjuniga bollar. Fjällskärans blå blommor har inte gett upp för i år.

Blått, eller snarare lila, som hos fjällskäran

Polarullens vita bolster... - bilden dock från annat fjäll och grönare årstid

En trio traskar triangeln på trenne dagar på återträffen. Jämtlandstriangeln - den klassiska av alla fjällsträckor. Med effektiv resa med natt-tåg och buss tur- och retur till Storulvån får vi tre hela färgsprakande vandringsdagar: Storulvån - Sylarna - Blåhammaren - Storulvån.

Jodå, vi orkar fortfarande, trots att det gått 30 år sedan vi läste friskvård på Hampnäs folkhögskola utanför Örnsköldsvik. Starka ben då och nu. Bra tempo. Sunda kroppar. Sunda själar. Vädret går vår väg: från lite sol i starten, mössa och vantar men medvind till blåshålet Blåsis, Blåhammaren, och en vind som mojnat och en termometer som stiger fram till mål. Bara några enstaka regndroppar. Ingen  snö. För var det kanske bara vinet efter den berömda tre-rätters på fjällstationen som i det starka strålkastarskenet från byggnaden förvandlade fjällets flata klippor utanför till vinddrivna snödrivor?

På väg

Triangeln är populär. Fullt av folk. Men fjället tycks kunna svälja dem alla, så pass att vi vid pauser ibland kan blicka ut över det nymålade landskapet och känna oss som ett med skapelsen. Bara vi. Vi tar in, tar en bild och ett djupt andetag av frisk fjälluft. Att det är mycket folk gör också triangeln rik på service. Raststuga längs varje etapp, med dass. Spänger över fjället för att skona fjällheden. Men leden är ändå för det mesta så bred att en trio lätt går i bredd. Pratar ibland. Tysta ibland. Glädjen av att få genomföra denna femårsplan, de starka benen, den goda fysiken - ok då, lite stel var jag allt i höfterna - och samtalen gör att de 19 kilometerna den längsta dagen, och de 30.000 stegen, går som en dans. Att ha fjällvana, god förtäring och bra grejer bidrar.

Vi är överens - tänk om man skulle bli stugvärd!
Men då skulle jag välja en tystare del av fjällvärlden än Jämtlands triangel.
Att få vara på plats på fjället, längre än en vandringsvecka,  när blommorna blommar.
Eller, som nu, då fjället är nymålat. Det blir något att planera för och drömma om.

Jag citerar Mats Ottosson ur Tidningen Turist nr 5, 2015 (som jag för övrigt lånat rubriken av och inspirerats av), som i sin tur refererar till min husgud Thoreau: "Han ser sålunda trädens höstfärger som en övning i att odla sin egen förmåga till uppmärksamhet - bara den som är intresserad av att se kommer att se."

Ser fram emot fler övningar i uppmärksamhet när vi ses igen. En träff med friska förtecken.

Vi ses!