Frisk till hård nordlig vind

Året är nu slutet i min Kvarnborapportering så det behövs ju inga fler bilder egentligen. Men det är ju så kul med årstidsväxlingar! Särskilt när de syns så tydligt som på denna plats. För en vecka sedan trängde vårljuset ner i ravinen, men locket var på....

Bara sju dagar senare. Nu går det fort och forsen sjunger i Kvarnbo.

Jag tänkte att jag skulle höra gulsparv eller lärkan när jag var ute men i nordan blåste inga vårfåglar in. I stället hängde hagelkorn i luften och piskade jackan i den hårda vinden.

Andra mer urbana vårtecken var i stället allt skräp som tinat fram vid busshållplatsen jag passerade. De vita snöhögarna som nu förvandlats till svarta högar med grus.

Med lite krafsande i löven kunde jag hitta knoppanlagen till blåsipporna. Men inget blått ännu.

Märkligt att gå i markerna där nu löven prasslade. För fem dagar sedan tog jag sista skidfärden för säsongen, i alla fall på dessa breddgrader! Solen gassade, det gällde att vara ute i god tid på morgonen med nysnön i lördags.

Om det inte vore för den höga tallen i bakgrunden och vinterståndarna av johannesört så kunde Hågahögen vara en snölega på en fjällsluttning...

Så många gånger jag gått min runda, men aldrig att jag upptäckt Thujan som nu hade fällt sina "barr" på snön. Står på en gammal tomtmark intill sockerdrickseken ovanför Hågaån i brynet. Nu hade en gren blåst av i den hårda vinden, det var kanske jag därför upptäckte den.

I ett annat bryn stod en vacker koja. Hade den stått där länge?

Jag får göra nya försök med nya vårtecken.

Har du sett något som blommar?

Vet du om att du kan rapportera detta till www.blommar.nu så kan du göra en insats för klimatforskningen!

Jag har sett tussilago på Bärbyleden ut mot E4:an vid norra infarten till staden. Min rapport blev den nordligaste hittills. Ut och spana! Vänta tills solen spricker igenom och se om de små gula solarna lyser upp sluttningarna i vägrenarna...

Adjö, sir Eddie

Du frös inte ihjäl som vi trodde. Läs mer nedan i förra inlägget.

Ännu en natt var du hos oss, din sista. Dina sista timmar låg du och tryckte under K's säng.

Tunga steg det korta avståndet till veterinären.

Du lätt som en fjäder i kattburen.

Hur fint de hade ordnat det på kliniken!

Ett ljus som brann. Lite blommor. Varma färger i rummet.

Unga veterinären gav dig Sprutan.

Sen var det bara du och jag i det lilla rummet.

Du o jag o mina tårar.

Du låg i mitt knä, jag höll om dig, jag klappade din päls, du blev inte tung. Men slapp.

Vi satt där. Du och jag, Eddie.

En trött och sjuk Eddie

Jag tänkte på allt fint vi haft ihop. Och så tänkte jag på kärleken mellan människa och husdjur. Man ställer liksom inga krav på ett husdjur, i alla fall inte en katt, på det sätt man gör med människor, man bara älskar förbehållslöst. Enklare än de ibland komplicerade mänskliga relationerna. Kärlek mellan människa och husdjur skildras så varmt i den fantastiska filmen från 80-talet, Varats olidliga lätthet: kärleken mellan unga Juliette Binoches rollfigur och deras hund Karenin, och deras smärta när han lider av cancer. (filmen är förresten ytterligare ett exempel på när boken Anna Karenina av Leo Tolstoj har en central roll, fler här).

Kärleken människa/husdjur är också det som Adjö, herr Muffin, handlar om.

Boken fick Augustpriset för bästa barnbok 2002. Det var den värd. Läs den.

Flickan som äger det lilla marsvinet, Herr Muffin, skriver brev till sin älskade vän. I det sista, han orkar knappt läsa, så ont har han, står det bland annat:

"... Jag har också varit vaken hela natten och legat i min säng och tänkt på döden.

Jag har tänkt att antingen får man bara vila

och det är inget man behöver vara rädd för.

Eller så kommer man till en himmel och allt blir bra.

Hoppas du orkar läsa allt det här.

Pappa säger att du kanske gått bort när jag kommer hem från skolan.

Jag älskar dig så väldigt mycket."

Vila i frid, Eddie.

Du blev bara nio år.

Vi saknar dig! Vi saknar dig!

Du sitter vid vattenskålen och dricker.

Flera minuter.

När det gått tio minuter inser jag. Du dricker inte längre. Bara sitter.

Inser med all tydlighet att något är på tok. Alldeles förfärligt på tok.

Som att klappa en tvättbräda. Så har det känts att smeka dig på sista tiden.

Vart tog hullet vägen? Humöret? Buffandet som var din specialhälsning? Kivet med Rex?

Vår lurvige, fyrfota vän: veterinären sa att det var lika bra att om du inte åt att du fick somna in. Det var njurarna.

Inte ville du ha hennes specialkost. Energipastan såg du inte åt. Och vispad grädde, nej, inte ens det lapade du i dig. Ett kattliv utan grädde och kraft att jaga är inget riktigt kattliv!

Så vad kunde en stackars matte göra annat än att hålla med. Men med sorg i hjärtat.

Men så gick du ut. Natten till onsdagen var kall, neråt 10 minus. Har du klarat natten, Eddie? Utan ditt forna hull och din förut friska burriga päls att värma dig med? Eller har du lagt dig i ett undanskymt snår och dragit din sista suck? Vi vet inte. Ovissheteten är svår. Men kanske är en sista suck ute i det fria på något sätt dig mer värdig än en spruta hos veterinären...

Så som vi älskat dig. Sju år har du levt med oss!

Uppkallad som du är efter en maskot till ett band vars två fans finns i familjen. Iron Maiden.

Vi har sovit ihop du o jag. Du har tröstat när det behövts.

Vi har gett dig ovillkorlig kärlek.

Du har fått leva ett gott kattliv. En och annan fågel och en sorkstek har du nog varierat kosten med.

Hur ska vi nu kunna leva utan dig?

Utan att mötas av ditt hälsningsbuff när du väntat på trappan när vi kommit hem?

Utan att gosa och borra in ansiktet i din päls?

Utan att få glädjas och skratta över dina små och stora upptåg och egenheter?

Du har gett oss så mycket!

Du fattas oss, Eddie!

Till sist. Nu får jag plocka fram listan på böcker jag tipsade om i januari, och ta fram boken om tröst: Adjö herr Muffin Av Anna-Carin Tidholm och Ulf Nilsson.

Visa i vårvintertid

Jag fuskar. Än har den inte visat sig för mig i år. Tussilagon...

Men vi väntar tålmodigt.

koltrasten gav startsignalen i förra veckan: vår! eller ska vi kalla det vårvinter till att börja med?

i linden i Skytteanska satt han en tidig förmiddag

Andra små tecken finns runt omkring mig:

marken lite bar under träden

fjokårsgräset frasar i vingen

isiga skidspår

jakt på vacker röd hasselblomma; utan jaktlycka

grönfinksknorr

blåmesmelodi

talgoxeprat

löken i grönsakslådan gror

solen värmer

allt fler fräknar i färg på näsan

snödroppar och vintergäck vid sydväggen

den gamla snön täckt av barr, pinnar och skräp

vintern håller ställningen i ravinen i Kvarnbo: islock

ett härligt ljus

skare i motljus som liknar frasig maräng!

torra vägbanor

cykelbanor med det livsfarliga gruset!

Jag tänkte i höstas när färgerna sprakade som bäst att detta, det är den vackraste årstiden! Men frågan om inte vårvintern är mig än mer kär. Hösten må vara vackrast, men detta nu som vi har och äger: så hett efterlängtat:

Vi klarade det! Vi har överlevt vintern!

Välkomna tillbaka snart alla fåglar och se själva!

Vårsolen strilar ner i ravinen men Hågaån har vinterlocket kvar än...

Förresten, jag gillar ALLA årstider!