Vi saknar dig! Vi saknar dig!

Du sitter vid vattenskålen och dricker.

Flera minuter.

När det gått tio minuter inser jag. Du dricker inte längre. Bara sitter.

Inser med all tydlighet att något är på tok. Alldeles förfärligt på tok.

Som att klappa en tvättbräda. Så har det känts att smeka dig på sista tiden.

Vart tog hullet vägen? Humöret? Buffandet som var din specialhälsning? Kivet med Rex?

Vår lurvige, fyrfota vän: veterinären sa att det var lika bra att om du inte åt att du fick somna in. Det var njurarna.

Inte ville du ha hennes specialkost. Energipastan såg du inte åt. Och vispad grädde, nej, inte ens det lapade du i dig. Ett kattliv utan grädde och kraft att jaga är inget riktigt kattliv!

Så vad kunde en stackars matte göra annat än att hålla med. Men med sorg i hjärtat.

Men så gick du ut. Natten till onsdagen var kall, neråt 10 minus. Har du klarat natten, Eddie? Utan ditt forna hull och din förut friska burriga päls att värma dig med? Eller har du lagt dig i ett undanskymt snår och dragit din sista suck? Vi vet inte. Ovissheteten är svår. Men kanske är en sista suck ute i det fria på något sätt dig mer värdig än en spruta hos veterinären...

Så som vi älskat dig. Sju år har du levt med oss!

Uppkallad som du är efter en maskot till ett band vars två fans finns i familjen. Iron Maiden.

Vi har sovit ihop du o jag. Du har tröstat när det behövts.

Vi har gett dig ovillkorlig kärlek.

Du har fått leva ett gott kattliv. En och annan fågel och en sorkstek har du nog varierat kosten med.

Hur ska vi nu kunna leva utan dig?

Utan att mötas av ditt hälsningsbuff när du väntat på trappan när vi kommit hem?

Utan att gosa och borra in ansiktet i din päls?

Utan att få glädjas och skratta över dina små och stora upptåg och egenheter?

Du har gett oss så mycket!

Du fattas oss, Eddie!

Till sist. Nu får jag plocka fram listan på böcker jag tipsade om i januari, och ta fram boken om tröst: Adjö herr Muffin Av Anna-Carin Tidholm och Ulf Nilsson.