Underbara vinter!

Rådjuren utanför fönstret skrapar i snön efter något att äta.
För att i nästa sekund hastigt med långa smäckra hopp ge sig av inåt skogen

Ekorren knaprar på frön under fågelbordet. Där går koltrasten också. Skrämmer iväg en konkurrent
Blåmes och talgoxe är i majoritet vid fågelbordet. Häromdagen gästade stjärtmesen oss. Vilken lycka!
Och domherren och grönfinken och gulsparven är andra gäster. Och så större hackspett, nötväcka, gråsiska och många fler. Jag behöver en bättre kikare. Vi har varit tvungna att flytta fågelbordet lite längre bort pga våra rovdjur till husdjur.

Elden brinner i spisen
Katterna vill inte gå ut.
Jo, Rex ställer sig ute några sekunder på verandan men vänder snart nosen och travar in i igen.
Termometern har stigit från -21 till -13 nu på förmiddagen.

En och annan granne har vågat sig ut. Med hunden.

Hellre skog än golfbana. Om jag får välja.

Vintersport då? Skidor då?
En skidfärd har det blivit. På golfbana i Roslags-Bro, dit vi åkte bil. Fick med mig fel skidor från Uppsala så jag fick kämpa utan särskilt bra glid. Ibland saknar jag tillgängligheten i min förra bostad: efter en timme med snötäcke var det alltid någon som spårat utanför dörren, så att jag kunde åka i spår. Här åker folk på sjön lite. Men då åker jag ju hellre skridskor.

Som igår. Marssolen har verkligen börjat värma. Först motigt på skenorna österut i motvinden. På plogad bana faktiskt, men se upp för sprickorna. Jag tänkte på belöningen. Inne vid badet vände jag 180 grader och gled fram hemåt i medvind och marssol i ansiktet. Körde skridskon i en spricka trots allt och stod på öronen men upp igen och iväg. Men visst måste vi få till en till skridskoutflykt på annan sjö än hemmavid innan säsongen är slut! Stordammen i Österbybruk längtar jag till.

Det är ju så härligt att åka skridskor!

Och så månen igår kväll: en massa minus, fullt med snö upplyst av fullmånen, ett underbart ljus nere på den snöklädda Lommaren.

Andra möten ute i markerna på mina promenader är korparna som ropar. Första trumvirveln av hackspetten har jag hört. En och annan havsörn, nej, en gång sex stycken samtidigt i skyn. Snön är genomkorsad av spår av mest hare och rådjur. Vildsvin finns också. Men dem har jag inte sett.

Skogsliv vid Lommaren - javisst!

Fanfar i Falun!

Falun var i allas blickfång under tisdagens stora dag på VM i skidor. Och förväntningarna infriades: Guld till Sverige! Kalla var väl bra. Men vinnarna Stamporkestern och deras cover av Mando Diaos VM-låt var ännu bättre!

Grattis Rebecca, Cajsa, Albin, Elias och Kevin till en fin prestation!
Ni är bäst!

Det var ju tisdag i fastetider. Så jag bjöd pristagarna på semlor.
Hoppas Kalla fick en lika god. Med massor av grädde.

Meningen med februari

"Vad är det för mening med februari?", frågar sig Marie Lundström avslutningsvis, gästande bisittare i P1:s "talkshow" Nordegren&Epstein på torsdagen.

Då ska jag berätta det för Marie Lundström!
Vi delar kärleken till litteraturen, lyssnar ofta och gärna på hennes Lundströms bokradio, men detta med februaris existensberättigande tycks vi inte dela:

Februari är just nu snötyngda granar.
Det är också ljuset som återvänder: mer och mer, dag för dag.
Det är glada möten med människor ute i skidspåret.
Det är flödande sol på snötäckta fält.

Det är djupblå himmel i skarp kontrast till det inbäddade, vita, mjuka.
Det är stavarnas hål i mjuk pudersnö.
Det är stannfåglarnas allt mer höljudda kvitter i snåren.
Det är flåsande andhämtning som kompar skidornas frasiga glidande i de faktiskt välpreparerade spåren.
Det är tystnaden som blir så intensiv med nysnön, granarna och den dalande solen när jag stannar och snyter näsan. Och beundrar allt.

Det, Marie, är en av meningarna med februari!
Vad som krävs? Gå ut! Öppna ögonen! Känn efter!

Äntligen snö!

Nej, riktigt så här mycket snö har inte fallit, jag har bara återvunnit några vinterbilder sen de snörika vintrarna för några år sedan. Idag är det vitt men inte så här vacker sol! Nu längtar jag efter skidåkning:

och skridskor på frysta sjöar:

Vilken sjö är plogad i helgen?

Omnia mirari etiam tritissima! Förundras över allt, även det mest alldagliga. Sa Linné.
Tänk att en palsternacka kan vara så vacker.

Och när jag kommer in med rosiga kinder och blivit varm igen vill jag fundera över allt som svämmar över oss i media:

- hur kritiska gränser i klimatförändringarna redan kan ha passerat

- att människor mår så dåligt

- att vuxna behöver ägna mer tid åt barnen

- flyktingarna i världen som är fler än nånsin

- IS härjningar

- kampen om det fria ordet
- om arbetets vedermödor och baksidor (och ibland dess meningslöshet: varför säger politikerna egentligen "komma i jobb" och inte "hitta ett jobb"?)

- och mycket, mycket mer som finns att oroas över.

Jag gör så gott jag kan att sprida ordet och mina åsikter och det jag tror på här.

Skidtur eller vardagsmotion - det är frågan

Foto: Håkan Jansson

Snön hängde tungt från grenarna och taken

och betydligt fler än tomten var vaken!

Det var i alla fall fler än vi som på söndagen hade gett sig ut i skidspåren. Jag är ingen skidlöpare, snarare än skidåkare. Så inget jagande i spåren gäller, utan vikten ligger på upplevelsen. Granarna med de snötyngda grenarna. Djurens spår i snön och på frusna Hågaån. Hinna säga hej och möta andra i spåret med glädje. Med höjd blick och ett leende. Ryggsäcken med matsäck självklar på ryggen. Jag väljer riktning på min runda efter vindriktningen. Med något sydlig vind som i söndags, det vara "bara -3 grader!, tar vi vägen först genom Nåsten. Efter klädjustering efter uppförsbacken, och med påspädd fästvalla, dansade vi sen längs spåren med granar och tallar som åskådare.

Vitare än vitt i Kvarnbo.

Vid Fäbodarna obligatoriskt kaffe och ännu fler folk från fyra håll. Rena spårcentralen!

- Iiii!, sa det i magen sen när vi med böjda knän susade utför backen ut mot fälten i Hågadalen. Men lite vind i ryggen, en vidsträckt utsikt mot höghusen i Flogsta i fjärran, stärkta av fika-energi, gick skidfärden vidare. Det var så härligt att vi aldrig ville komma hem igen. Men decemberdagarna är korta och någon pannlampa var inte nedpackad. Och tån klarade färden med bravur: bäst att inte utmana bortom all gräns.

Snart fryser även strömmande vatten om kylan håller i sig.

Men känns flås, valla och ombyte jobbigt? Skidåkning kanske inte är din grej? Lugn. Lägg ner kraven. Köp inga skidor. Köp inga joggingskor i vår som en följd av nyårslöftet om träning. Väv in träningen i vardagen i stället så lägger du grunden för en god hälsa och ett friskare liv. Nej, du behöver inte ens kalla det träning.

Brukar plånboken gapa tom i januari? Då blir avgiften till gymmet ännu en hög ribba att ta sig över. Skippa kortet! Cykla till jobbet i stället, hur långt har du? Egentligen? Det vinner både du, din plånbok, dina barn och miljön på! Andra tips på vardagsmotion är: lek med barnen, diska för hand (!), städa och gå en kortare promenad på lunchen. Fler tips.

Men det är i alla fall roligare att åka skidor än att städa! Tycker jag.

Blekansikten och andra varelser

Blekansikten - är det folk som gillar datorer mer än solen?

Rosor och fräknar på kinden - är det folk som gillar solen mer än dataarbete?

Det är så här års man ser vem som är vem.

I alla fall mellan tonåringen och mig när vi står där framför badrumsspegeln.

Vem behöver ljusterapi i slutna rum när vårvintern breder ut sin välgörande filt över vinterfrusna själar? Som dagens unt skriver om.

I lördags var de roskindade på fötter. Eller på skidor snarare. För aldrig har väl pärlbandet av bilar vid Högen, ja Håga alltså, varit så långt. I var och varannan snödriva var liggunderlagen utbredda och termosarna ångade av kaffe. Eller var det lukten av varm choklad jag kände när jag gick förbi?

Alla är glada och spralliga, öppna och glada. I alla fall nästan. Varför tittar de ner? Jag tänker på möten på den smala stigen, två människor går emot varann. Måste mötas och gå åt sidan ner i djupsnön för att komma förbi. Ett hej, ett leende? Jo, det värmer lika gott som solen, men så finns det de som klistrar fast blicken i backen. Nej, jag vill inte möta en annan varelse. Jag vill väcka dessa med ett hej och säga hallå, här är världen, se dig omkring! Här är jag till exempel. Och du! Vi möts om så bara för en sekund och det är enkelt. Men härligt.

Det blev balkongpremiär sen. En ljuv tid stundar.

Skön skidfärd

Önskar att jag hade med mig en sk vinterhatare i dag i spåret.

Åtminstone vid fikapausen vid fäbodarna, som platsen heter i södra Hågadalen.

De vet inte vad de pratar om!!:

Vitare än vit nysnö och gnistrande kristaller överallt.

En sol som verkligen börjar värma.

Glada skidåkare.

Sagolik skog.

Och där... hittade jag ju den försvunna tystnaden också, se nedanstående inlägg.

Men då hade jag lämnat fikaplatsen och stannat för ett ögonblick mitt i skogen.

För att bara ta in, slöt mina ögon och hörde hur solens strålar tinade de snötyngda granarna. Det lät som det där knäppandet i riktigt härlig varm glöd när eldslågor falnat och bara glöden lyser.

En skidåkare som kom farandes som ett jehu i spåret väckte mig till sans igen och jag fortsatte. Fästet var det litet si och så med, men vad gjorde det? Vårvinter i skidspåret: yeah!

Sitter vinterhatarna inne och bara är arga och irriterade så kan de ju fortsätta med det. När solen skiner nästa gång är i alla fall jag tillbaka ute och samlar fräknar.