Upplyst

Jag ser ljuset, skrev jag i ett nyligt inlägg.

Och än mer upplyst känner jag mig efter att ha sugit åt mig varenda ljusstråle som nått mig från radions Vinter i P1, med pastorn Tomas Sjödin, som för fjärde gången har röstats fram av svenska folket att få förgylla dagarna kring jul och nyår. Tema ljus, i år. Vilken mästare!
Hans debutbok, När träden avlövas ser vi längre från vårt kök, plockar jag fram ur hyllan. Det får bli en bok att läsa om under det år som följer (nu hinner jag inte läsa ut fler än de redan 45 lästa böckerna 2016)

Men när träden lövas hos oss ser vi mindre från vårt kök...

Mörkret blir inte längre så mörkt när man delar det med någon, berättar Tomas. Visst är det så. Jag erkänner också att jag är mörkrädd, mest för fysiskt mörker. Det andra mörkret, det inre, kan man skingra så enkelt, att dela med sig av sitt mörka:

Tomas berättar på sitt alldeles eget trygga vis:
"Om vi aldrig blottar våra sår skjuter vi omedvetet varandra ifrån oss och försent kan vi tvingas upptäcka att vi blivit ganska ensamma i vår "allt är väl"-värld. Att prata är ett sätt att driva mörker på flykten. När saker är sagda stillnar ofta luften. Ett förlåt. Ett "jag är ledsen", kan ibland räcka för att förvandla slitsamt tigande till vilsam tystnad, mörker till ljus".

Och sen en låt, "Tack", av Bo Kaspers orkester som jag inte tidigare hade hört, men vilken vacker text:

Tack för att just du finns, håller dig till mig Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig Tack för alla gånger du sträckt ut din hand

Och hjälpt mig komma upp ur det jag hamnar i ibland Tack för alla dagar som vi kommer få Tillsammans med varandra, jag tror det kommer gå Gå så mycket bättre än det gjorts till idag Att du aldrig kommer ångra att det blev du och jag Det tog tid att vända båten Jag trodde att jag blev lämnad kvar Det tog tid att bli förlåten Och med allt vad det innebar Tack för att just du finns Håller dig till mig Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig

Efter denna känslostorm, denna dos ljus och andlig styrka vill jag möta 2017 med öppna ögon och en ännu starkare tillit till världen.

Genom handling.

Dan före dan

Solen letar sig in från unika vinklar så här i midvintern.
Den röda duken ligger på köksbordet.
Den röda trearmade ljusstaken har jag satt långa, vita ljus i.
Radion berättar om nöden och dödande skott i vår mörka värld.
Och Bibi Rödöö, gäst i P4, talar om behovet av eftertanke (med anledning av hennes roll som julvärd i P1 på julafton och hennes roll som producent för stundande Vinter i P1).
Allt är färdigbakat och förberett.
Knäckebrödet, sillsalladen, sillen mm väntar på att avnjutas.

Amaryllisen slokar.
Kulorna i min lilla skogsgran (ja, stulen vid en skogsbilväg - fy!) glittrar.
Jag har hissat flaggan, ska ut och hala den snart. Drottningen och min mamma fyller år.
Kroppen är i trim efter förmiddagens löprunda - en härlig form av ljusdos!
(apropå mörkerreportage i förra veckans Godmorgon Världen!
Under löprundan säger jag hej till dem jag möter
(apropå Göran Rosenbergs krönika om civilitet i samma program)
Bocken hälsar välkommen på trappen, dock ej utan snö i år.
Klimatförändringsfasa grumlar julfriden.
Så även rapporten om problem för syriska familjer att återförenas i Sverige. Svensk byråkrati.

Tegelfasaderna utanför fönstret färgas djupröda av solens nedåtgående strålar.

Jag ser ljuset! Jag ser ljuset!
Måtte 2017 bli ljusare än det år vi snart skriver bokslut om.

Låt oss vara modiga. Vi är rädda, men vi agerar ändå. Alla efter sin förmåga.

Guds frid.

GOD JUL

Dagens djupdykning

"Att vara filosof betyder inte bara att tänka subtila tankar, inte heller enbart att bilda skola, utan att älska visdomen så att man lever i enlighet med det som den föreskriver, ett liv i enkelhet, oberoende, ädelmod och förtröstan. Det är frågan om att lösa några av livets problem, inte bara i teorin utan också i praktiken."  (Henry David Thoreau ur Walden i översättning av Peter Handberg)

Kanske något att tänka på nu fyra dagar före jul.
Att besinna sig i julhandeln.

Köp lite mindre, var lite mer filosof.
Sitt bara där och stirra på granen.

Arbetstid, arbetsdag

Övertid som fryser inne.
Ingen extra ersättning.
Nej, vi kan inte ta in någon ersättare som kostar pengar, säger arbetsgivaren.

Man kan uppenbarligen ha det så på jobbet idag, i vårt land så fullt av regler och rättigheter.
Att folk står ut!

Historien jag hörde häromdagen gav mig perspektiv. Arbetsdagsförkortningsexperimentet i Mölndal på radio gav mig också nya fakta i det ämne som jag skrivit om en del här (vilket härligt långt ord, förresten!). Att det ska vara så svårt att ha det bra på jobbet. Kan det vara så svårt att lägga om scheman i t ex vården? Rektorer på skolorna lägger ju nya scheman varje termin...: lärare, lokaler, klasser.
Och så kan jag inte släppa den siffra från en undersökning som visar på hur mycket vi privatsurfar på jobbet: 2 timmar varje dag! Detta gäller ju då de som sitter vid ett tangentbord hela dagarna, inte de i handeln, vården eller skolan. Men ändå! Där har vi ju sextimmarsdagen redan. Då skulle vi vara mer effektiva på jobbet. Tror jag.
Roland Paulsen skriver mer om arbetslivet och att ha för lite att göra på jobbet i söndagens DN.

Jag är bortskämd med all den variation jag har i mitt arbetsliv och alternativa sätt att dra in pengar.
Ett snabbt överslag över det gångna årets inkomster visar att endast 70% drar jag in på utfört arbete, som timanställd, och som företagare. Resten drar jag in på att öppna mitt hem för världen genom min roll som hyresvärd. Det motsvarar många arbetstimmar det.

Bortskämd var det ja.
I gnistrande solig, frostig och kylig vinter gav mig ut för årets sista fältbesök. Extremt sent i år - det beror på träden. De sista träden i Länna-trakten skulle få naturvårdssnitsel. Det var en liten, kurvig och hal väg jag svängde in på mot Hjälmsätra och jag hann tänka att hoppas jag kommer härifrån på denna väg, att jag inte slirar i backarna och inte kommer hem. Hann knappt tänka det när bilen med sand passerade och gjorde vägen mer farbar. Och mig lite tryggare.

För att de som ska hugga fritt kring de gamla, grova ekarna ska kunna hitta träden får varje träd en snitsel. Materialet i snitseln är nedbrytbart, ej i plast. Jag tog mig runt med hjälp av gps:en. Det skorpiga snötäcket som töat och sen frusit igen krasade högt där jag gick i terrängen. Solen flödade över fälten och isen på sjön hade lagt sig. En riktig ljus-chock. Det var lite klurigt att nå runt med måttbandet runt den allra grövsta eken, den mätte 450 cm i omkrets. Intill den stod en stor gran som jag vill att den fälls. Då mår eken bättre.

Trots att jag höll mig i rörelse hela tiden frös jag lite i minusgraderna. Foten i ena kängan började domna. Inte läge för något kaffe ute direkt. Jag tog kaffet i bilen i stället.  Men innan jag var färdig kunde jag ta av mig handskarna i alla fall och ta några bilder på min vackra arbetsdag i alla fall.

Sen åkte jag hem. Till värmen. Några mejl senare vid datorn, så var min arbetsdag slut.

Och dagen därpå, lät jag arbetsmejlen vara helt och hållet. Och julstädade.

Älggräs i  vinterskrud

Ooops, vi får skylla på kylan att horisonten blev sne...

Bortskämd alltså, extremt. 

Skog, gnistrande skog

Den frostbitna vitmossan knastrar krispigt på myren.
Och andra mossor lyser grönt i tjocka lager på blocken i skogen.
Träden ligger som plockepinn.
Och solljuset silas genom de granstammar som står upprätt.

Vi har tagit oss till favoritskogen, till Kantalupien!, uppkallat av oss efter den rika förekomsten av kantareller här. Förstås. I alla fall vid ett tidigare besök; nu är svampmängden rätt begränsad. Andra kallar skogen för Styggkärret. Åtminstone står det det på skylten till detta eminenta naturreservat tre-fyra mil nordost om Uppsala.

Vi fylls av tacksamhet över att få sitta här, just på denna stubbe, just denna dag och få insupa det svenskaste av svenska: Skogen.

Tacksamhetstanken får mig osökt att associera till min senast utlästa bok: I tacksamhetens tecken av Patricia Tudor-Sandahl. Under rubriken Skönja livets hemlighet citerar hon en forskare, Sonja Lyubomirsky, och hennes åtta enkla slutsatser om hur vi bör leva ett bra liv tillsammans. Jag sammanfattar torsdagens skogsvandring med hennes punktlista:

1. Räkna dina gåvor
Och det är där i skogen så mycket: förutom mossan och träden även den friska luften, tystnaden och stubben jag sitter på. Ja, hela möjligheten att just vi får ta del av detta. Gratis åt alla, men ack så få som hittar till, eller som tar sig tid.

2. Var hjälpsam
Det är klart jag håller undan blöta, tunga grangrenar för den som kommer efter mig på stigen. Håller ut en hand för det stora klivet över blocket.

3. Lägg märke till små glädjeämnen.
Det är alla sinnesupplevelser vi erfar: tjäderspillningen, älgspåren, kungsfågelns höga pip, lukten av fuktig mossa. För att inte tala om fynden av ek där vid kanten av de speciella gluparna. Så oväntat där i barrskogen. Så vackra.

4. Tacka dem som har hjälpt dig på din väg
Ja, hit till skogen får jag tacka chauffören. Att jag är på den plats jag vill vara i livet får jag tacka alla vänner. Och kanske pappa, som la grunden.

5. Lär dig att förlåta.
Oj, den är svårare. Förlåter gör jag i hjärtat. I ett vidare perspektiv kanske vi borde förlåta de politiker som med sina beslut gör att orörd skog som denna och hotade arter försvinner från vår planet. Eller går sådant verkligen att förlåta? Misstagen är ju många gånger oåterkalleliga.

6. Fördjupa dina relationer till familj och vänner.
Detta är det som är kärnan, livet, och något jag gör varje dag: mötet är det viktiga och det gör man ju på ett riktigt bra sätt på en stubbe i skogen. Gärna med en kopp kaffe.

7. Var rädd om din kropp.
Funkar också mycket bra i skogen. Genom snår. Över block och myr. Uppför backar. Lagom flås. Och långt, långt från stadens gym men med långt vidare hälsobringande effekt. Mervärden. Inget medlemskap krävs.

8. Lär dig att se skillnaden mellan det viktiga och det oviktiga.
Valet var lätt: att åka till skogs med vänner eller att tillbringa ännu fler timmar vid datorn i mitt arbete hemmavid. När man har ett val tycker jag man ska fråga sig själv det: Vad är viktigt? Och styra sitt handlande utifrån sitt eget hjärtas svar.

Vi valde skogen denna torsdag.

Two roads diverged in a wood,
And I - I took the road less travelled by,
And that has made all the difference. 
R. Frost. (1874-1963)

Den bit av Sverige jag älskar (apropå DN:s frågeställning på andra advent om det är farligt att älska sitt land).

Vandra i Västmanland

Vi gjorde en liten höstresa. Se lite nytt. Nya perspektiv. Det var målet. Och i min värld betyder det bara några timmars bilresa, ja kanske inte ens det. Kompassnålen stod på nordväst. Planen var en liten vandring på Bruksleden i närheten av Norberg och sen bo på STF:s vandrarhem i Norberg. Sagt och gjort.

Jag var glatt överraskad av den detaljerade karta som fanns att skriva ut på bruksledens hemsida. Detta skulle gå alldeles utmärkt. Trodde vi. Men trots min förkärlek för kartor och någorlunda goda orienteringsförmåga så snurrade vi en del innan vi hittade vår uttänkta startpunkt vid Lillsjön nordost om Norberg, den gamla bruksorten. Hade vägen byggts om? Kartan inaktuell? Ja, ja. Till sist kunde vi i alla fall komma ut på:

Njutningen är alltid lika stor när man äntligen, ibland efter lite vedermödor, hittat rätt stig och kan sätta den ena foten framför den andra och bara... gå. Skyltarna var det inget fel på i alla fall. Märkningen på träden var lite si och så. Och vädret - ja, det var murrigt och stämningsfullt grådisigt. Inte så väldigt kallt. Utanför bild togs faktiskt ett oktoberbad vid förmiddagsfikat på vår väg mot vandringen.
På Gåsmyrberget tar vi fram köket. Lagar soppa. Äter smörgås till.

Vidare längs leden bjuder skogen på historiska gruvlämningar. Speglingarna i det lugna vattnet i grådiset skapar bauersk stämning. Ganska fint faktiskt.

 Det är aldrig kul med hyggen längs en led. När ska skogsbolagen göra sig av med sina monster till maskiner och förstå att alla tjänar på ett mer skonsamt skogsbruk? Jag förespråkar plockhuggning, där de stora träden skonsamt tas ut med häst. Ja, jag vet, det är åter romantikern i mig som får tala. Men dessa är ett bevis på att det går. (mindre maskiner, dock ingen häst). Det blir då inga kostnader för markberedning eller plantering. Skogen sköter föryngringen helt själv. Det är bara människan som skapar luckorna. Och virket blir bättre! Men har nu skogsbolagen en gång investerat i stora maskiner så vill de ju få avkastning för dessa och då är alternativet denna ödeläggelse av artrikedom. För att inte tala om det hemliga nätverket under jorden, mykorrhizan - helt utplånad! Och det tar decennier innan den har byggt upp sina hyfer/trådar igen, det helt livsavgörande samarbetet mellan svampar och träd.

Det är bra med skyltar men jag ger inte mycket för den tämligen enkla översiktskartan här. Men skylten berättar faktiskt också om Gustav Vasa som flydde genom dessa skogar mot Dalarna år 1520. Så lite historielektion får vi oss till livs även på denna lilla resa.

 Vi vandrar Lillsjön runt. I jakten på en mer strandnära sträckning hittar vi bäverns lämningar tillsammans med den stora hyddan. Intill. Men här lyckas inte Castor med sitt arbete. Och vi går bet på att få se någon trädfällare med stor, bred svans och sylvassa framtänder. Vilket geni! Hans fällande träd ställer å andra sidan till besvär för människan med marker som svämmar över efter deras dammbyggen och man är i vissa fall tvungen att skjuta bäver. Har människan mer rätt att existera än bävern?, frågar vi oss.

Vi svär lite andra vandringsdagen i Norbergstrakten. Är det vi som inte kan läsa kartan eller är leden dåligt utmärkt? Vi passerar i alla fall det tjusiga stationshuset i Klackberg. Vi passerar ett gammalt mässingsgjuteri som ska bli ett arbetslivsmuseum. Och vi ser en spårcentral för längdskidåkning. Off season. Det får duga som fikaplats. Men vi hade ju tänkt oss sjön Boten. Den får vi ta en annan gång.

Inne i Norberg är den gamla trähusbebyggelsen från brukstiden en av sevärdheterna. Kring Norbergsån.

Vi lunchar inne på anrika Värdshuset Engelbrekt. Här har det legat ett gästgiveri sedan 1600-talet. Men någon Tangotårta hos kända Elsa Andersons konditori kan det inte bli efteråt.

För konditoriet har brunnit ner. Var det också byggt i trä, som dessa vackra?

Läs inte den här bloggen

Gratis

Läs inte den här bloggen...

- om du vill veta vilket smink du ska köpa
- om du vill få tips om billiga weekend-resor

Nej, min blogg genererar ingen ekonomisk tillväxt direkt.
Jag tänker på de unga tjejer som bloggar om mode, en aktivitet de kan bli ekonomiskt oberoende av. Och omåttligt populära. Låter ju fantastiskt: att ägna sig helhjärtat åt det man gillar och sedan tjäna pengar på det. Det gör ju jag med. Men jag har liksom aldrig försökt tjäna pengar på denna blogg. Skulle det bli nåt?

Läs däremot bloggen om du gillar det som kanske finns bortom köpladan. Överhuvudtaget är mina passioner frånkopplade köphetsen. Jag skulle en gång lista tio saker jag tyckte om att göra. Följdfrågan blev sen hur många av aktiviteterna som var gratis. Det blev en stor andel.
Att möta vänner.
Vara i naturen. Skriva. Läsa.
Alltihop i stort sett gratis.
Detta gäller fortfarande, att det är gratis alltså. Och fortfarande mina intressen.

Gratis

I vår snabba kultur hyllar jag långsamheten, enligt devisen: allt som tar tid är kvalitet.
En hemstickad tröja
Att vandra
Att samtala

Vilka artiklar läser du i en tidning? Vilka radioprogram går du igång på? Frågorna kom i någon hurtfrisk coach-bok. Men svaren ger ändå en viss vägledning till vem man är och vad man gillar. Och det är ju klart att man ska ägna sig åt det man gillar. I jobbet är ju idealet, men i alla fall på fritiden.
På sistone har jag lyssnat och tittat i allt större utsträckning på på de långa intervjuerna som faktiskt finns i media. Det långsamma, icke avbrutna samtalet. Trots bråttom-kulturen så finns faktiskt pärlorna där. Jag plockar dem bland allt annat brus, njuter av dem. Jag reflekterar.

Mina glimmande pärlor är just nu:

Min sanning i SVT
Söndagsintervjun i P1
Katarina Hahr möter, i P1
Även P4 Extra till viss del, även om kanalvalet kräver visst musikaliskt avbrott.
Och så Radiopsykologen förstås!
Kanske även Skavlan kan få vara med här. Han lyckas på kort tid skapa en rätt tät stämning bland sina gäster. För det mesta.

Programmen vågar närma sig det äkta. Det som är verkligt viktigt. Och gratis.

De ekonomiska hjulen snurrar nog ändå, utan mig, med smink, resor och renoveringar. Det får andra bidra till. I jakten på lyckan.
Jag lever i mötet med andra människor. Där hittar jag min lycka, glädjen och energin.

Gratis

Om att åka och köpa en pinne

Om att åka och köpa en pinne, handlade torsdagens Tankar för dagen i P1. Vad radiorösten Erika Hedenström egentligen berörde spinner vidare på det jag skriver i  slutet av mitt näst senaste inlägg, att med till synes obetydliga handlingar skapa förändring, bidra till en ljusare värld.

Och det kan sannerligen var värt att reflektera över i dessa ödesdigra dagar, då det känns som om världen håller andan.

Ingen handling är för liten, bara den påverkar något eller någon i positiv riktning. Jag funderar över detta på min promenad. Det stora i det lilla var det ja...

Jag har anslutit mig till att Låna ut en Uppsala-bo (och i morgon ska jag träffa en kvinna med ett namn som betyder tröst, en händelse som ser ut som en tanke)

Jag kanske också ska ansluta mig till studieförbundet Bildas Kulturkompis

- båda är projekt med integrering av nyanlända som mål

Jag äter frukost med en gästande kurd från Iran i mitt airbnb-boende. Vi talar om Syrien, kriget och alla döda. Men min gäst är här för att doktorera.

Jag ler och säger hej till alla främlingar jag möter på promenaden (en som passerar mig på stigen tittar åt ett annat håll, denna person borde jag verkligen ha sagt ett ljudligt hej till, men det gjorde jag inte - jag finns!, du finns!).

Jag säger heja i stället till en passerande löpare

Jag småpratar med fastighetsförvaltaren där jag bor

Jag småpratar med värdarna på Friskis&Svettis där jag köper mitt motionskort

Jag räddar  kanske en och annan ek, och de som bor i den, indirekt vid datorn, men det är inte jag som håller i sågen

Jag plockar enbär från busken och tar vara på naturens lokala resurser

Jag sjunger på telefonsvararen till vännen som fyller år

Och genom min promenad bibehåller jag min goda fysik och minskar på så sätt samhällets sjukvårdskostnader genom förebyggande friskvård

Jag ber för världen

Ja, dystopi var ordet...

Dystopi var det jag skrev om senast.

Sen blev det ännu värre.

Trump triumferade.

En tragedi.

Nu är det tröst vi söker.

Förtröstan kanske.

Framtiden får visa hur det blir.

Jag söker och finner det jag söker. Går ut och öppnar mina sinnen.

Här i Kvarnbo skymtades strömstaren, "the dipper", på engelska. Glädjekälla som tröst.

Nyponet har fått hatt. Och se, molnen spricker upp - ett hopp!

Så här har du aldrig sett palsternackan, i alla fall inte i handeln.

Dystopier i film, radio och bok

"Min kultur har lärt mig att jag är fri.

Kanske är denna lärdom, detta implicita men kraftfulla antagande om vår frihet, ett av kulturens mest effektiva redskap. För att göra uppror måste vi först uppleva oss ofria. Har vi däremot en gång övertygats om att vi är fria, tycks vi vara beredda att acceptera nästan vilken begränsning som helst av vår frihet. Vi är fria, även om vi tvingas sitta stilla i ett klassrum fem dagar i veckan i nio år. Vi är fria även om vi därefter tvingas förvärvsarbeta större delen av vårt vakna tid, större delen av vårt resterande liv. Vi är fria, även om vi därefter - om  inte förr - tvingas avsäga oss all mänsklig värdighet.

Friheter och rättigheter utgör kärnan av det moderna, civiliserade samhällsbygget, och min kultur har varit noga med att lära mig vad dessa friheter och rättigheter är.

Den har också varit noga med att lära mig vad de inte är: En levande omvärld hör inte till den grundläggande demokratiska rättigheterna. På samma sätt åtnjuter vi rätten till förskoleplats, men inte rätten att själva ta hand om våra barn. Vi åtnjuter rätten att hugga ner skogen, men inte rätten att leva i den, eller i intim relation till den. Vi åtnjuter rätten att köra bil, men inte rätten att andas luft utan partiklar som förkortar våra liv." (sid 83)

Ett långt citat av en kort bok, Det som en gång var. Förlaget kallar den för långessä och är skriven av Helena Granström, systemkritisk författare och skribent. Invävt i boken är dels en skildring av en fjällvandring, dels vackra bilder av hotade miljöer, tagna av Marcus Elmerstad.
Tänk att jag får läsa en bok som innehåller två av mina hjärteämnen, våra barn, och hur vi (inte) tar  hand om dem och vår jord och hur vi (inte) förvaltar den på ett ansvarsfullt sätt.

Åsa och Mats Ottoson anknyter till ämnet människa och teknik och skriver i sin bok Naturkraft, om närnaturens läkande kraft:
"Ännu mer forskning och ännu mer tätortsnära natur hjälper föga om vi inte gör något åt våra egna tankemönster. Naturen är inte något trevligt lull-lull någonstans i civilisationens utmarker. Den är det sammanhang som hela den mänskliga kulturen är infattad i. Vi är fortfarande - trots alla våra tekniska och kulturella framsteg, våra rymdfärder och skyskrapor, fugor och sonetter - en art bland andra arter. Homo sapiens är förvisso en fantastisk skapelse, med fantastiska förmågor. Men det betyder inte att vi klarar oss på egen hand. Vi behöver den förankring, de rötter som det innebär att att känna sig tillhörig naturen." (sid 174-175)

Och allting börjar med barnen. Jag läser ur Soltrappan  av Agneta Riedel och Kerstin Nilsson, en bok som presenterar naturen på ett klurigt sätt med många pedagogiska sätt att för barnen lära sig att utforska vår gröna omvärld:
"Om barnen ges möjlighet till många lustfyllda upplevelser i naturen kommer de att betrakta den som en självklar del av deras liv. Med en djupare insikt om vad som behövs för att rubba sambanden blir motivationen att vara aktsam om miljön mycket större",  skriver författarna.

Granström skriver vidare om just barnen och de tidiga intrycken:
"Paul Shepard ställer frågan och besvarar den: Barnets uppväxt i en fullständigt konstruerad omgivning skapar hos det en sakta framväxande känsla av att icke-liv, det icke-levandes sätt att finnas, är existensens normaltillstånd. Det görs härmed ytterst mottagligt för en av den här kulturens mest fundamentala övertygelser: att allting, också människan, i grunden är maskinellt.  - Världen kan vara intressant och vacker, eller tråkig och i behov av förbättring och rationellt bruk, men den är i alla händelser inte någonting som kommunicerar, definitivt ingenting som har någonting att lära oss, eller några egna, självständiga syften utöver människans." (sid 102)

Granström om teknik och människa:
"Snarare än att konstruera och använda lämplig teknik för att uppnå mänskligt uppsatta mål, finner sig människan välja sina målsättningar bland alternativ som i allt högre grad definieras av tekniken. Tekniken har annorlunda uttryckt 'kommit att utgöra såväl vår omgivning som vår ideologi. Vi använder inte längre tekniken, vi lever den' " (Granström citerar här i sin tur Langdon Winner).

Ta till exempel våra "smarta" telefoner. Har vi röstat fram dessa i någon slags omröstning? Att vi vill ha dem? Nej, det har vi förstås inte. Ändå dominerar de våra liv totalt. På gott och ont. Vi röstar om vackra saker i samhällskroppen i allmänna val men ingen har fått säga sin åsikt om dessa telefoner är bra eller dåliga. Jag ser stressade människor som har tappat förmågan att relatera till främlingar. Och människor som mår psyiskt dåligt. Men det beror på fler faktorer än en telefon i fickan.

"Det som från början var frivilligt blir snart en nödvändighet, i samma takt som det införlivas i samhällstrukturen", skriver Granström och tar bilen som exempel. I början: tänk man kan ta sig lätt överallt, med egen bil! Men nu: den förflyttning som bilen möjliggör har blivit en förutsättning  för samhällets fortlevnad. Med föroreningar och trängsel som följd.

Ännu ett favoritämne hittar jag i Granströms bok, detta om mediciner och om deras kanske mer skadliga än hälsobringande verkan. Och användningen av dem, eller framför allt den explosionartade ökningen av användningen:

"Samtidens depressivitet skulle alltså kunna förstås som en varningssignal, en psykologisk indikation på en samhällsutveckling som inte längre gynnar människan. Att den istället uteslutande hanteras som patologi på individnivå, har till följd att denna destruktiva utveckling kan fortgå obehindrat. På samma sätt som den utbredda förskrivningen av psykofarmaka därmed bidrar till att upprätthålla en ohållbar samhällsordning, kan det som många människor ägnar sig åt dagligen - tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholkonsumtion, slösurfning, terapi - sägas fungera på samma sätt: som medel för att göra en i ordets mest grundläggande inhuman tillvaro uthärdlig." (sid 155)

Detta ovan tycker jag är en av de viktigaste sanningarna i vår tid. Ett uttryck för den andliga nöden. Var är mänskligheten i detta? Mer om detta ämne i förra veckans Kropp och själ i P1. Lyssna! En lite annan infallsvinkel men en lika stor tankeställare är Gandinis "The Swedish Theory of love", hans dokumentärfilm om Sverige, avskaffandet av familjen och den självständige men ack så ensamma individen. Finns på svtplay i ytterligare fem månader).
Och mer om medicineringens baksidor skriver jag om här.

Bilderna i Granströms bok skildrar hotade miljöer.
Och mitt sista citat från Granströms bok om dessa miljöer:
"Den teknologiska utvecklingen går framåt, aldrig i motsatt riktning. Eftersom omvandlingen av denna skog till pappersmassa, av denna fjällmark till dagbrott, var möjlig, var den också nödvändig. Eftersom den var möjlig var den också önskvärd. Det vi bevittnar är inte en katastrof i vardande, utan verkningarna av en katastrof som redan skett. "  (sid 167).

Efter detta dystopiska måste vi inges hopp! Men hur? Hur ska man slåss mot de stora jättarna? Hur kan David vinna över Goliat idag? Davids slangbella, vad motsvarar den idag? Denna blogg räcker inte långt, med dess begränsade spridning. Ut i världen och göra vad jag kan. I det lilla.

Biotopia har nu avslutat sitt Återbrukstema. Ett exempel på de små handlingarna där vi lever och verkar.

Hösten från den ljusa sidan

När nu november visar sitt fula tryne för oss nordbor räcker det med att gå bara några dagar tillbaka för att befästa höstens olika ansikten och säga ja, hösten är fantastisk!

Berberis höstfärger är en magisk blandning. Bäret längst upp till vänster i bild. 

Nu byts guldgula blad på hasseln ut till de skäggiga knopparna, redan redo för nästa år.

Jolstern har inte tappat sin håriga fröställning av någon anledning. Växer fuktigare än släktingen sälgen.

Varje höst borde man höstbada, i lönnlöv.

I höst är det prickigt mode som gäller på lönnlöven. I alla fall på somliga. Prickarna är en vanlig liten svamp. En enkel sökning ger lönntjärfläcksvampen. Helt ofarlig.

Det blommar, i alla fall nästan, i oktober. Vackra färger är det i alla fall på det mörka kungsljuset. 

Vem har inte som barn klivit på ett snöbär och skrattat åt det ploppande ljudet? 

Och eken behöver ingen närmare presentation. Tycker jag. 

Konsumtion och samhälle och andra sanningar

En spännande vinkel på konsumtionssamhället - det är boken Vill ha mer. Av Katarina Bjärvall. Hon gör neddykningar i livet som konsumerande, nybliven mamma. Som unga tjejer. Studie och besök hos familjer som valt ett liv utan tv. Men idag, 2016, låter ju inte det så radikal, nära alla ser på tv på datorn i stället. Det hinner hända mycket på bara de tio år som gått sen boken skrevs.

Bjärvall skriver om svårigheter att bryta mot heltidsnormen, som är så stark i Sverige. Jag är glad att jag själv lever utanför heltidslivet, men då blir jag en normbrytare, som Bjärvall skriver om. En sådan är jag gärna!

Är det downshifting jag ägnar mig åt? Nej, tror inte det, för då ska man ha gått från en mer vidlyftig konsumtion till ett enklare liv. Och jag har helt enkelt aldrig blivit vidlyftig och skaffat mig dyra vanor. Levt enkelt i linje med en grön livsstil. Men jo, jag har haft det förspänt på många sätt, det är jag medveten om.

Bjärvall skriver om drömmen om ett så gott liv som möjligt hägrade när välfärdsstaten byggdes och vi gick från statarlängor till hyreshus:

"Den offentliga konsumtionen prioriterades och drömmen om ett gott liv som möjligt för så många som möjligt tycks hela tiden ha hägrat som överordnat ideal. Men någonstans på vägen tycks den drömmen ha gått förlorad. Sedan ett antal år tillbaks tycks medborgarnas rätt till en ökad privat konsumtion vara överordnad de flesta andra ideal. Frågorna vad som är det goda livet tycks inte längre ha någon plats på den politiska dagordningen. I den mån sådana visioner lanseras riskerar de att avfärdas med ett hånskratt." (sid 195-196)

"Den som jobbar för att tjäna pengar riskerar att hamna i en cirkel där han eller hon i allt större utsträckning i stället tvingas att köpa sig den tid, den kraft och det samvete som krävs för att kunna jobba. " (sid 196)

Författaren menar, och åberopar forskning, att de flesta människor i västvärlden utan större eftergifter kan kapa sin konsumtion med ungefär 20%:

"Varje gång vi har för avsikt att köpa en vara eller en upplevelse kan vi fråga oss, utan moraliska värderingar: Vad tillför den mitt liv?" (sid 198-99)

"Svensken har blivit mätt. Någon gång, gissningsvis på 1970-talet, hade svenskarnas privata konsumtion nått en nivå där våra materiella behov var tillfredsställda, när vi kort sagt hade det vi behövde. Men tillväxtökningarna har fortsatt att ge oss mer pengar i plånboken, och eftersom vi inte längre kan köpa det vi behöver köper vi i stället i stor utsträckning luft." (sid 213)

"Forskarna är numera ense om att BNP är ett alltför trubbigt mått för den som vill mäta livskvaliteten i ett land. Det råder utbrett samförstånd kring det faktum att det i västvärlden inte finns något direkt samband mellan inkomst och välbefinnande. " (sid 216)

Idag nås vi av siffran 4,2. Det är det antal jordklot som skulle behövas om alla levde som svenskarna. Det s k ekologiska avtrycket. Mer om det av WWF.

Dags att fråga sig: Behöver jag denna vara?

Boken listar ett gäng hemsidor i urval, bland annat:
http://hem.fyristorg.com/enkelhet/
Med tanke på att boken är tio år gammal är kanske sidorna inaktuella,  men denna ovan ligger kvar och jag ler när jag ser att Anekdoten om fiskaren ligger där. Av Böll. Min favorit och ledstjärna!

Underrubriken på denna bok är: Om barn, tid och konsumtion. Det hon skriver om barn och tid kräver ett helt eget inlägg, men det har jag ju också skrivit mycket om förut, t ex här.

Om en annan omskakande bok, också med en stor nypa samhällskritik, skriver jag om inom kort...

Fånöö eller Jag och ekarna2

Ännu ej i höstskrud vid detta tidigare besök...

Svartmålade, kraftiga och lite böjda grenar ihopsatta till en vackert formad grind. Säkerligen i ek. En hasp och innanför en eltråd som vi kliver över. Grinden utgör fonden på dagens utflykt till, tror jag, en av Sveriges längsta och kanske vackraste ekalléer. Den på Fånö, vid Mälarens strand, sydost om Enköping.

Vi ställer bilen i Sveriges nordligaste bokskog. Alldeles mörkt under lövverket och vi känner oss förflyttade till Skåne. Men i ekallén är det ljusare. Jag tycks uppenbarligen inte få nog: ekar i jobbet, ekar på fritiden. De mäktiga kronorna reser sig stolt på rad, en riktigt läng rad, 800 meter ska den vara. Och ekarnas storlek är imponerande. Vi sträcker oss runt alla fyra och håller hårt i varandras händer, kramandes en av jättarna, men når ändå inte runt. Ett hastigt överslag ger då eken en omkrets på minst 6.20 meter.

 Det knastrar av nedfallna ekollon under skosulorna - det är visst ollonår i år. Har vi otur kan vi också sätta foten i koblaja. Hoppas inte S får bajs på fina vita skorna. Hon vill gärna komma i lite närmare kontakt med de betande djuren här, men det vill inte dem. De står bara på håll och blänger. Springer sen undan. Tack vare korna klarar sig ekarna bra här. Eken mår inte bra när marken kring stammen och kronan växer igen. Uppväxande granar i kronan mår de särskilt illa av. Ekar vill ha ljus och värme, just det som de får här. Och alléer har också ett särskilt skydd i Sverige, ett s k biotopskydd. Markägaren är helt enkelt tvungen att ersätta träd om de faller eller blir sjuka och dör. I Fånös ekallé ligger vid vårt besök nedblåsta, riktigt grova grenar. Undrar hur det lät när de föll. Tur man inte fick den i huvudet.

Ekbladen är nu vackert rostfärgade. Snart kommer jättarna stå kala. Men inte kala och döda som ekskelettet i beteshagen intill. Utan fulla av liv, både ny livskraft till våren och i bark, grenar, rötter fullt med andra organismer som trivs hos träden. Hur gammalt är det här trädet?, är en vanlig fråga jag får ute bland träden. Jag tycker den är svår att svara på. Hur gamla är just de här träden? Eftersom gamla ekar ofta är ihåliga kan det vara svårt att få ett säkert svar genom att ta en borrkärna och räkna årsringar. Då är det nog bättre i en sån här kulturmiljö att gå till gamla källor. Hemsidan ger inget svar. Platsen har anor från 1200-talet. Där står att allén inte har haft någon egentlig funktion. Kan det verkligen stämma? Jag trodde att alla gamla slott och herresäten vid Mälarens strand hade sin ofta pampiga entré från vattnet, dit man kom med båt. Vi tänker oss det i all fall när vi går där under kronorna. Folket i vackra kläder, häst och vagn, sådant man bara kan föreställa sig på ett ungefär.

När vi har kramat varenda gammelek, ok då, nästan varenda, och klivit över de sista  nedblåsta grenarna når vi slånsnåren och hagen närmast Mälarens strand. Vid stranden ligger vinden på. Om det en gång klivit iland folk här på någon brygga i forna dagar så kan i alla fall vi ej se tecken på gamla fundament eller liknande. Var låg den i så fall? Landhöjning har väl omskapat strandlinjen här under seklerna (Nej, jag har inte stavat fel i rubriken - Fånö var tidigare en separat ö)Vem kan ge någon klarhet i detta? Blåsten får oss att vänta med matsäcken, trots utsikten vid fjärden. Vi lämnar bokskogen och hittar lite lä vid badplatsen intill. Och avnjuter S:s morotskaka.

Ekarna lämnar vi också bakom oss. De kommer att resa sig mäktigt i kanske flera hundra år till. Tills de ramlar och dör. Då lever trädet vidare genom att ännu fler hyresgäster flyttar in medan andra flyttar ut. Organismer alltså. Baggar. Fåglar. Lavar. Svampar. Det finns alltid ett rum ledigt i naturens Grand Hotel.

Jag och ekarna1 finns här.

Denna ek från annan plats, i Länna, har nu somnat in. Men i stammen finns det liv.