Fånöö eller Jag och ekarna2

Ännu ej i höstskrud vid detta tidigare besök...

Svartmålade, kraftiga och lite böjda grenar ihopsatta till en vackert formad grind. Säkerligen i ek. En hasp och innanför en eltråd som vi kliver över. Grinden utgör fonden på dagens utflykt till, tror jag, en av Sveriges längsta och kanske vackraste ekalléer. Den på Fånö, vid Mälarens strand, sydost om Enköping.

Vi ställer bilen i Sveriges nordligaste bokskog. Alldeles mörkt under lövverket och vi känner oss förflyttade till Skåne. Men i ekallén är det ljusare. Jag tycks uppenbarligen inte få nog: ekar i jobbet, ekar på fritiden. De mäktiga kronorna reser sig stolt på rad, en riktigt läng rad, 800 meter ska den vara. Och ekarnas storlek är imponerande. Vi sträcker oss runt alla fyra och håller hårt i varandras händer, kramandes en av jättarna, men når ändå inte runt. Ett hastigt överslag ger då eken en omkrets på minst 6.20 meter.

 Det knastrar av nedfallna ekollon under skosulorna - det är visst ollonår i år. Har vi otur kan vi också sätta foten i koblaja. Hoppas inte S får bajs på fina vita skorna. Hon vill gärna komma i lite närmare kontakt med de betande djuren här, men det vill inte dem. De står bara på håll och blänger. Springer sen undan. Tack vare korna klarar sig ekarna bra här. Eken mår inte bra när marken kring stammen och kronan växer igen. Uppväxande granar i kronan mår de särskilt illa av. Ekar vill ha ljus och värme, just det som de får här. Och alléer har också ett särskilt skydd i Sverige, ett s k biotopskydd. Markägaren är helt enkelt tvungen att ersätta träd om de faller eller blir sjuka och dör. I Fånös ekallé ligger vid vårt besök nedblåsta, riktigt grova grenar. Undrar hur det lät när de föll. Tur man inte fick den i huvudet.

Ekbladen är nu vackert rostfärgade. Snart kommer jättarna stå kala. Men inte kala och döda som ekskelettet i beteshagen intill. Utan fulla av liv, både ny livskraft till våren och i bark, grenar, rötter fullt med andra organismer som trivs hos träden. Hur gammalt är det här trädet?, är en vanlig fråga jag får ute bland träden. Jag tycker den är svår att svara på. Hur gamla är just de här träden? Eftersom gamla ekar ofta är ihåliga kan det vara svårt att få ett säkert svar genom att ta en borrkärna och räkna årsringar. Då är det nog bättre i en sån här kulturmiljö att gå till gamla källor. Hemsidan ger inget svar. Platsen har anor från 1200-talet. Där står att allén inte har haft någon egentlig funktion. Kan det verkligen stämma? Jag trodde att alla gamla slott och herresäten vid Mälarens strand hade sin ofta pampiga entré från vattnet, dit man kom med båt. Vi tänker oss det i all fall när vi går där under kronorna. Folket i vackra kläder, häst och vagn, sådant man bara kan föreställa sig på ett ungefär.

När vi har kramat varenda gammelek, ok då, nästan varenda, och klivit över de sista  nedblåsta grenarna når vi slånsnåren och hagen närmast Mälarens strand. Vid stranden ligger vinden på. Om det en gång klivit iland folk här på någon brygga i forna dagar så kan i alla fall vi ej se tecken på gamla fundament eller liknande. Var låg den i så fall? Landhöjning har väl omskapat strandlinjen här under seklerna (Nej, jag har inte stavat fel i rubriken - Fånö var tidigare en separat ö)Vem kan ge någon klarhet i detta? Blåsten får oss att vänta med matsäcken, trots utsikten vid fjärden. Vi lämnar bokskogen och hittar lite lä vid badplatsen intill. Och avnjuter S:s morotskaka.

Ekarna lämnar vi också bakom oss. De kommer att resa sig mäktigt i kanske flera hundra år till. Tills de ramlar och dör. Då lever trädet vidare genom att ännu fler hyresgäster flyttar in medan andra flyttar ut. Organismer alltså. Baggar. Fåglar. Lavar. Svampar. Det finns alltid ett rum ledigt i naturens Grand Hotel.

Jag och ekarna1 finns här.

Denna ek från annan plats, i Länna, har nu somnat in. Men i stammen finns det liv.