Upplyst

Jag ser ljuset, skrev jag i ett nyligt inlägg.

Och än mer upplyst känner jag mig efter att ha sugit åt mig varenda ljusstråle som nått mig från radions Vinter i P1, med pastorn Tomas Sjödin, som för fjärde gången har röstats fram av svenska folket att få förgylla dagarna kring jul och nyår. Tema ljus, i år. Vilken mästare!
Hans debutbok, När träden avlövas ser vi längre från vårt kök, plockar jag fram ur hyllan. Det får bli en bok att läsa om under det år som följer (nu hinner jag inte läsa ut fler än de redan 45 lästa böckerna 2016)

Men när träden lövas hos oss ser vi mindre från vårt kök...

Mörkret blir inte längre så mörkt när man delar det med någon, berättar Tomas. Visst är det så. Jag erkänner också att jag är mörkrädd, mest för fysiskt mörker. Det andra mörkret, det inre, kan man skingra så enkelt, att dela med sig av sitt mörka:

Tomas berättar på sitt alldeles eget trygga vis:
"Om vi aldrig blottar våra sår skjuter vi omedvetet varandra ifrån oss och försent kan vi tvingas upptäcka att vi blivit ganska ensamma i vår "allt är väl"-värld. Att prata är ett sätt att driva mörker på flykten. När saker är sagda stillnar ofta luften. Ett förlåt. Ett "jag är ledsen", kan ibland räcka för att förvandla slitsamt tigande till vilsam tystnad, mörker till ljus".

Och sen en låt, "Tack", av Bo Kaspers orkester som jag inte tidigare hade hört, men vilken vacker text:

Tack för att just du finns, håller dig till mig Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig Tack för alla gånger du sträckt ut din hand

Och hjälpt mig komma upp ur det jag hamnar i ibland Tack för alla dagar som vi kommer få Tillsammans med varandra, jag tror det kommer gå Gå så mycket bättre än det gjorts till idag Att du aldrig kommer ångra att det blev du och jag Det tog tid att vända båten Jag trodde att jag blev lämnad kvar Det tog tid att bli förlåten Och med allt vad det innebar Tack för att just du finns Håller dig till mig Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig

Efter denna känslostorm, denna dos ljus och andlig styrka vill jag möta 2017 med öppna ögon och en ännu starkare tillit till världen.

Genom handling.

Oh Fortuna!

Oh Fortuna,

liksom månen

med dess växlande faser

växer du

eller avtar du ständigt;

livet, det avskyvärda

håller mig kvar

och skärper min blick

i sin hårda skola,

fattigdom

och rikedom

upplöser det som vore de is. 

Ohyggliga 

och fåfängliga öde,

du obönhörligt välvande lyckohjul,

du som är obeständigheten,

den ombytliga lyckan,

som alltid upplöser sig i intet, 

höljd i skugga

och beslöjad

styr du också mitt levnadslopp;

nu har jag inte ens kläder

att skyla mig med

på grund av din ondskas spel. 

När lycka 

och välstånd

är utom räckhåll,

finns blott plåga

och elände

i denna jämmerdal.

Stämmen nu alla upp

klagosånger

och begråten med mig

det oblidkeliga ödet,

som slår ned 

även den starke!

Kan det beskrivas bättre, livet, med dess upp- och nedgångar än med texten ur Carmina Burana?

Vilken omskakande upplevelse!
Vilka sprakande färger!
Vilka omskakande vittnesmål!
Vilken himlastormande musik!
Vilken gripande poesi!
Vilka vackra män!
Vilka sköna kvinnor!
Vilka skakande livsöden!

Gå och se uppsättningen på Folkoperan i Stockholm!

Men bara för att man är i Stockholm sover ju inte naturmänniskan i mig. På självaste Hornsgatan ligger plötsligt en gul matta... av blad från gingko-trädet! Så vackert. En hel lång rad finns här. Jag böjer mig ner och plockar med mig en stockholmsk souvenir... Gratis, förstås. 

Ord från Henry David

"Jag har tre stolar i mitt hus - en för ensamhet, två för vänskap, tre för sällskap."

                                                                                                      (H. D. Thoreau)


Jag trivs i mitt eget sällskap. Då behöver jag 1 stol. Eller 1 stubbe. Eller kanske 1 klippa.

Jag träffar ofta 1 vän i taget. Då behöver vi 2 stolar. Eller kanske 2 stubbar i skogen.

Och så då och då är vi många som ses. Som i bokcirkeln. Då behöver vi minst 3 stolar. Och kanske en soffa.

Jag skriver mer om min husgud Henry David Thoreau här.

Grattis, Eric! och andra idéer

Och hur går det med skrivandet då?

Frågan kom i fredags och jag skruvade lite på mig och svarade lite svävande att nja, jag har inte fått på snurr på den delen av affärerna. Väntar jag på inspiration? Nja, snarare mer tid. Men nu så här i post-säsong-tider så kan det ju blir mer av det.

För idéerna finns ju där, dyker upp hela tiden, varje dag i oväntade hörn av tillvaron. Så mycket jag vill lägga ut texten om! Nu börjar vi!

Rubriker gillar jag, Det är därför jag anstränger mig lite extra till blogg-inläggens rubriker. Detta med Grattis ovan kom till mig när jag hade hört P1:s Kropp och själ idag, om den Första Kärleken, och kom strax därefter på att jo, men är det inte...? jo, det är ju min Första Kärleks födelsedag idag. Grattis! Lägger en stolthet i att gratta mina vänner på födelsedagen. Jo, utan Facebook-påminnelse. Då blir det trevligt att fylla år själv, som i lördags. Tack, alla. Men till Eric skickar jag inget grattis, trots att jag nog har en aktuell e-postadress. Jösses, det var 28 år sen! Men jag kände igen allting som beskrevs i dagens program på förmiddagen. Vilken storm! Vilken omskakning! Galenskap som en del av livet!

Många andra skrividéer får jag i mediebruset. Och då menar jag främst radio och tidning. Och böcker. Och möten med människor. Jag vill ju skriva:

Ett helt eget inlägg om vad jag tycker om Åsa och Mats Ottossons senaste. Lugn av naturen.

Om att rensa hemma, frigöra energi. Apropå flytthjälpen i lördags.

Om IPCC rapporten och glappet mellan oron och politiska prioriteringar. Om detta i Klotet i P1 nyligen.

Om poesi som konsten att se, vara och känna mm mm. Artikel i Upsala Nya Tidning nyligen av Anisur Rahman.

Om min systers senaste bok, Stairway to heaven - en andlig resa. Ska bli spännande läsning. Men kanske inte helt lätt och enkelt heller. Det finns ju faktiskt en stark koppling till nämnda radioprogram och boken;: vilka outgrundliga vägar Den Första Kärleken kan ta leda en i livet. För Sofie. För mig.

Om samhällsutvecklingen i Reinfeldts Sverige 2013 och nedmonteringen av trygghet, solidaritet och gemenskap. Om detta behöver man bara öppna närmaste tidning eller slå på radion i fem minuter för att höra den senaste hårresande historien av orättvisor, nolltaxerare, nedskärningar och privatisering.

Om ett ifrågasättande av de moderna "religionerna" i Sverige: ekonomisk tillväxt och 8-timmars arbetsdag och allt positivt som en kortare arbetsdag skulle leda till. Mångas hälsa t ex...Och barnen!

Ett starkt dokument blir boken näst på tur: Susanna Alakoskis Oktober i Fattig-Sverige.
Jag öppnar första sidan. Och så har vi det igen där jag började överst i detta inlägg: 1 oktober! Läst den 1 oktober.

Oktober blir en skrivande månad.

Älska din nästa!

Du grät så högljutt att det skar i hjärtat på mig.

Hela din smala kropp skakade i kramper.

Jag lämnade mitt eget trygga buss-säte och satte mig bredvid dig, höll om dig och lät dig berätta. Pratade lugnt.

Steg in i din förtvivlade värld.

Du sa att du hade så fruktansvärt ont i magen.

Du hade redan bett en annan medpassagerare som satt närmare dig att be chauffören ringa på ambulans.

Mamma hade följt dig till bussen, sa du, och nu skulle du tillbaka till ditt fosterhem.

Du vill inte lämna mamma.

Du ville vara med henne, inte bara för en dag.

Du ville prata med henne.

Det gjorde så ont i dig att skiljas.

Och magen värkte och värkte. Aj, det gör så ont i själen! Dina ben i dina svarta leggings darrade.

Du hade alla siffrorna i huvudet. Mobilnumret till mamma. Någon egen telefon hade du inte.

Jag kom fram till sist och du fick prata.

Bussen stod i en ficka nu och inväntade ambulansen. Vi väntade. Och väntade.

Du ville åka till sjukhuset och att mamma skulle hälsa på dig där. Inte åka till fosterhemmet. Det ville inte mamma.

Du sa det var OK där ändå. På fosterhemmet.

Men du ville vara med din egen mamma! Såklart att du ville!


Två personer från ambulansen stiger till sist in i bussen. Två som också kunde lyssna och höra din förtvivlan och sen förhoppningsvis fatta ett klokt beslut.

För du klev ut ur bussen och ut ur mitt liv. Men jag är glad och tacksam, men lite omtumlad, för att jag fick vara nära dig. Som medmänniska. Och som din nästa.

Om så bara för en kvart.

Jag vet inte vad du hette, men din mamma hette Lena.

Till dig unga tjej på buss 677 i fredags: jag ger dig ett blomsterhav! Och önskar dig allt gott!

Efterord: Efter gripande skildringar under senaste veckans Studio 1 (den sista kvarten den 3 och 4 april) om våldtäktsoffer och om hur vården brister att ta hand om dessa på ett adekvat sätt kändes det extra fint att ge en ledsen människa mitt medmänskliga stöd.

Våga vara medmänniska!

Varför håller man på?

Jag läser just nu tre böcker samtidigt!

"Varför håller man på?", frågar sig Fredrik Sjöberg i sin senaste essäsamling, som jag köpt i ny pocket (ovanligt!). Jag lånar på biblioteket annars. Av Fredrik Sjöbergs böcker blir man minst sagt allmänbildad. Och så alltid underhållen på kuppen.

Häromdagen lyssnade jag på radions Kropp och själ med temat mindfulness, som har svävat upp på den alternativa behandlingshimlen under det senaste decenniet. I alla sammanhang. Ämnet fick mig att plocka fram en bok ur hyllan hemmavid av psykologen Patricia Tudor-Sandahl, En given väg. Där stötte jag första gången på ordet mindfulness. Den är så bra! Hon ställer också frågor i sin bok, stora frågor om livsvägar:

Vad ser jag fram emot när jag vaknar på morgonen?
Vad väcker min entusiasm?
Vad skulle jag göra om jag bara hade ett år kvar att leva?
Vad skulle jag svara en ung människa som frågade vilka tre saker i mitt liv som jag är mest stolt över?
Vad är jag bra på?
Vad är det som behövs mest här i världen?
osv.

Och så skriver hon om "förklarade ögonblick då man fylls av liv och harmoni"...

"Tiden står stilla, man går upp i det man gör, fylls av lugn och ro men även lust och energi. Man absorberas av det som är och känner sig mer hel och levande än vanligt. Det kan uppstå var som helst: när man lyssnar på musik, lagar bilen, ber en bön, vakar vid en sjuksäng, hugger ved, fikar på kondis, är mitt uppe i arbetet, leker med barnen, vandrar i skogen, väntar på tåget, stickar en tröja..."

"Utåt sett syns inget särskilt, det är inombords som undret sker."

Dessa ögonblick går inte att frammana med viljan, skriver Patricia, men jag ska vänta på känslan i mitt nystartade hemma-projekt: en tröja att sticka! Så längesen! Så roligt! Hemarbete och meditation i ett!

Den tredje boken jag läser just nu har jag plockat ur hyllan, en klassiker som i tio år väntat på att bli läst: Viktor Frankls: Livet måste ha mening.  Det är en bok som refereras till i många olika sammanhang, historien om psykiaterns överlevnadsstrategi i nazisternas koncentrationsläger. Hur man med tankens kraft kan bibehålla förståndet i denna extrema miljö: humor, skönhetsupplevelser, kultur, tankar på kärlek:

Fångarna vacklar i tunna kläder över snö och is, stöttar och släpar varandra i marschen till arbetet:
"Du, tänk om våra fruar såg oss nu!", säger en medfånge... Och var och en av oss tänker på våra fruar:

"För första gången i mitt liv upplever jag den sanning som så många diktare har besjungit -, nämligen att kärleken är det yttersta och högsta som människolivet kan nå upp till. - Jag förstår att en människa kan vara salig även om hon inte har något kvar i denna världen - om hon i sitt innersta ger sig hän åt den älskades bild. I den svårast tänkbara yttre situation, där det inte är möjligt att förverkliga sig själv genom någon som helst prestation, utan där den enda prestationen blir att lida på rätt sätt - genom att i kärlek och kontemplation levandegöra den andliga bild hon bär i sitt inre, bilden av den älskade."

Viktor Frankls tankar om kärlek känns passande så här på Alla Hjärtans Dag!

Alla Hjärtans Dag kan man uppmärksamma gratis!

Men det blir tre andra boktitlar, utöver dessa tre som jag nämnt här, som jag föreslår hos mig på morgondagens bokmiddag!

Adjö, sir Eddie

Du frös inte ihjäl som vi trodde. Läs mer nedan i förra inlägget.

Ännu en natt var du hos oss, din sista. Dina sista timmar låg du och tryckte under K's säng.

Tunga steg det korta avståndet till veterinären.

Du lätt som en fjäder i kattburen.

Hur fint de hade ordnat det på kliniken!

Ett ljus som brann. Lite blommor. Varma färger i rummet.

Unga veterinären gav dig Sprutan.

Sen var det bara du och jag i det lilla rummet.

Du o jag o mina tårar.

Du låg i mitt knä, jag höll om dig, jag klappade din päls, du blev inte tung. Men slapp.

Vi satt där. Du och jag, Eddie.

En trött och sjuk Eddie

Jag tänkte på allt fint vi haft ihop. Och så tänkte jag på kärleken mellan människa och husdjur. Man ställer liksom inga krav på ett husdjur, i alla fall inte en katt, på det sätt man gör med människor, man bara älskar förbehållslöst. Enklare än de ibland komplicerade mänskliga relationerna. Kärlek mellan människa och husdjur skildras så varmt i den fantastiska filmen från 80-talet, Varats olidliga lätthet: kärleken mellan unga Juliette Binoches rollfigur och deras hund Karenin, och deras smärta när han lider av cancer. (filmen är förresten ytterligare ett exempel på när boken Anna Karenina av Leo Tolstoj har en central roll, fler här).

Kärleken människa/husdjur är också det som Adjö, herr Muffin, handlar om.

Boken fick Augustpriset för bästa barnbok 2002. Det var den värd. Läs den.

Flickan som äger det lilla marsvinet, Herr Muffin, skriver brev till sin älskade vän. I det sista, han orkar knappt läsa, så ont har han, står det bland annat:

"... Jag har också varit vaken hela natten och legat i min säng och tänkt på döden.

Jag har tänkt att antingen får man bara vila

och det är inget man behöver vara rädd för.

Eller så kommer man till en himmel och allt blir bra.

Hoppas du orkar läsa allt det här.

Pappa säger att du kanske gått bort när jag kommer hem från skolan.

Jag älskar dig så väldigt mycket."

Vila i frid, Eddie.

Du blev bara nio år.