Ode till Daphne

Hon är tidig.
Hon är vacker.
Hon står där i brynet, blyg, naken, utan blad.
Hon är kort, lite diskret
Hon lyser i rosa bland allt det vinterbleka, grå, ja t o m i kanten av en snödriva
Underbart är kort - hennes blomning räcker inte länge.
Hon doftar ljuvligt.
Sedan blir hon en mer anonym buske,  men lite som en palm, där hon står bland andra låga buskar i brynet.
Hennes frukt är röd, som de mjukaste läppar.

Men vår tibast är också lömsk - hon bär på gift.
Linné skriver i sin Svenska Flora om henne att endast sex tibast-bär dödar en varg

Daphne mezereum

Hon botar ögonsjukdomar, dövhet, tung andedräkt och långvarig slemhosta, skriver Matts Bergmark i Vallört och vitlök. 
Han skriver vidare att barken kan läggas på ormbett och på bett från rasande hundar, och med salva beredd av barken kan man bota kolik.
Daphne mezereum användes förr av magra och bleka personer, särskilt i Sibirien. Man gned bärsaften  i ansiktet och fick ett friskt och fylligt utseende. Huden rodnar och svullnar. Ett effektivt men till synes farligt "skönhetsmedel".

Matts Bergmark citerar vidare Quensel från 1802. Dekokt av tibast har använts som laxermedel. Men för stor mängd framkallar "äckel, svett, diarré mm". Särskilt de sönderstötta bären är farliga men användes förr av finnar och ryssar mot kikhosta och frossor. En man höll på att dö av endast fyra bär. En flicka som fick krossade bär mot frossa dog.

Efter blomman kommer bladen, sedan de giftiga bären. Men hela växten är giftig.
Bild från Wikipedia

I bokverket Etnobiologi i Sverige skriver artikelförfattaren om tibast att den var vanlig som skyddsväxt mot trolldom och och onda väsen i vår natur.

På grund av bärens skarpa smak har växten i södra Sverige fått heta pepparbuske. Ett annat vanligt namn var tjäderhalsbär efter den kväljande, brännande känsla som uppstår av bären om man åt dem vid halssjukdomar.

Namnet Daphne är ett grekiskt flicknamn. I grekiska mytologin var hon en vacker källnymf som Apollon förvandlade till ett lagerbärsträd. Artepitetet mezereum är ett s k adjektivistiskt substantiv, dvs det betyder just barken av tibast. Allt, enligt Jens Corneliussons Växternas namn.

Så håll dig borta från bären, men när våren kommer åter, gå då ut i lövskogsbrynet före den riktiga lövsprickningen och spana efter Daphnes rosaljuva blomster på bar kvist. Böj dig ner, nej, ställ dig på knä, och insup sakta hennes vaniljdoft. Du glömmer det aldrig.

Så här års lite mer anonym. 

Vid Vällen om kvällen

Inte ett hus längs stranden. Bara en mobilmast på andra sidan. Är det en flock med kajor som skränar där borta? Jag trodde de bara bodde i stan. Sjöfåglar ser vi på håll och skarvarna pratar och plaskar hej vilt alldeles vid strandkanten innan vi kommit ur tältet på morgonen.

Höstdagjämning, så solen går ner klockan sju. Dag och natt är lika långa.
Höstvandring vid Vällen, med start i Bennebols bruk.
Med nytt uppdrag om Upplandsleden så vill jag ju se med egna ögon hur det står till efter Alfrida i januari. Många etapper av leden har varit svåra att ta sig fram på. Skogsentreprenörerna har haft fullt upp och inte hunnit röja all skog som föll i vinterstormen. Och vi får utdelning på vår tur!

Skysjön

Vi pausar vid vackra Skysjön i underbar höstsol. Detta är en av Fyrväpplingens fiskesjöar, där man sätter ut regnbåge för sportfiskarna att fiska upp. Vi träffar två äldre män vid vindskyddet längre fram. En av av dem hade fiskat där i över 50 år! Elden sprakade friskt - det var dags för deras korvpaus. Och förresten, det finns björn vid Vällen, säger dem till oss.

Skogen i höstskrud

Det går bra att vandra, så bra att vi ser att vi kommer att komma längre än vi tänkt. Efter Fyrväpplingen går stigen in i skogen. Vi hör skogsmaskinerna på håll. Och se! Här har det varit rejält med stormfällda träd, mycket ris ligger överallt, men vi kan faktiskt följa ledmarkeringarna så vi inte tappar bort oss. Arbetet måste vara gjort samma dag - just för oss!

Området kring Vällen och i Pansaruddens naturreservat är sällsamt rik på ek och hassel. Vid glupen i Rudbäcken är ekarna alldeles särskilt stora. Vi hittar myskmåra också. Jag tar alltid upp denna och lägger i fickan. Efter några timmar, när jag sedan länge glömt bort den, tar jag fram den igen och insuper den ljuva doften.

Rudbäckens glup

Vid Vällens östra strand slår vi upp tältet vid rastplatsen. Ordnar och fixar. Helt tyst är det faktiskt inte. Förvånansvärt många plan flyger in mot Arlanda. Och på håll hörs Hallstaviksvägen... Ja, ja. Solen går ner och det blir mörkt som i en säck. Tur vi har pannlampor. Inte mycket att göra än att krypa in i vårt nya tält. Med två ingångar.

Middagsdags

På morgonen väcker mystiska ljud oss. Det är kanske en ekorre? Sen är det skarvarna. De har visst en favoritsten där ute i vattnet. Att döma av allt träck som färgat stenen vit. Men fåglarna drar iväg. Jag tar ett morgondopp i det lugna vattnet. Skarvarna till trots.

Vi vandrar vidare. Det blir en del grusväg, men även en titt i Ekdalens naturreservat. Sluter cirkeln i Bennebol. Ingen nalle, inte ens ett spår av en björn.

Välskyltat

Vi har blivit hemlösa!

Denna ek är ett naturminne och får ej tas ner. 

Inne i ekollonet kryper den lilla larven av nötviveln omkring. Den fotlösa, lite smutsvita "nötmasken" äter och äter tills ekollonet faller till marken. Då är det dags att att förpuppa sig. Själva viveln, den fullvuxna grågula skalbaggen, har ett långt, vackert böjt snyte. Nu är det dags att hitta en partner!

Nötvivel med sin snabel. Foto: Wikipedia.

Tårtickan gråter. I alla fall är det så det ser ut där denna svamp sitter längst ner på stammen nära marken. Den kuddformade rostbruna fruktkroppen kan bli upp till 40 centimeter i diameter. När den växer till sig utsöndras bruna vätskedroppar. Som tårar.

Tårticka. Foto: Artportalen

Spiklavarna ser ut som, just det, spikar. De är små, mycket små. Man ser dem knappt. Men kliv nära, och ta fram din lupp: kanske har du värstingluppen, med lampa?  Dessa små spikar lever i den skrovliga barken på gamla ekstammar. Det finns en rad olika arter av dessa, många är sällsynta och lever bara på riktigt gamla jättar. 

Guldlock var  här. I alla fall kan guldlockmossan finnas på ekstammar. Den kan även växa på ask och alm och även på stenblock. När den torkar krullar den ihop sig och blir - just det - lockig. 

Guldlockmossa. Foto: Wikipedia

Men vad var det? Det prasslar uppe bland grenarna. En färgsprakande nötskrika mumsar på ett ekollon. Den rör sig lite klumpigt i lövverket. Men med kikaren i högsta hugg kan man se dess blå och vita och beige-röda kropp. Sången är inte direkt vacker, därav namnet. Men den är bra att sprida eken när den gömmer sitt vinterförråd av ekollon på olika platser.

Nötskrika. Foto: Wikipedia

Viveln, svampen, spiklaven. Mossorna och nötskrikan. De blev hemlösa i morse.

Eken - Naturens grand hotel -  som  kan hysa över 1000 olika arter, fälldes med motorsågen. Vi hörde ljudet av motorsågen där vi satt vid vårt frukostbord. 

En riktigt gammal ek utgör ett helt ekosystem i miniatyr där speciella arter är knutna till vissa mikromiljöer på trädet. I bladen, i grenarna, på stammen, i rötterna, i håligheter - överallt finns det specialister på just sin plats i eken.

Vi människor har ett ansvar att bevara dessa magnifika träd. Att respektera hyresgästerna i dessa "hyreshus" är vår skyldighet! Människan måste inse att för att uppnå harmoni ska vi leva med naturen, i samklang. Inte emot. Eken, som visserligen ännu inte blivit än riktig gammel-ek, men kunde blivit med tiden (!), stod här långt innan man byggde sommarstugor.

Jag gråter med tårtickan. Över baggarna och lavarna som i ett svep förlorat sitt hem. Tårar över slakten i morse på en ek. Så stor och ståtlig. 

Några ord från Henry David

Thoreau är ju en av mina husgudar.
Som jag lyssnar till och citerar från då och då här på bloggen.

I kapitlet Högre lagar i den amerikanske filosofens bok Walden skriver han:

"Om dagen och natten är sådana att du hälsar dem med glädje och livet ger ifrån sig en doft som av blommor och välgörande örter - blir kraftfullare, mer stjärnbestrött, odödligare - då är det din lycka. Hela naturen är din välgångsönskan och i varje ögonblick har du orsak att välsigna dig själv. De största vinster och värden är de som är avlägsnast från att bli uppskattade. Vi är snara att betvivla deras existens. Vi glömmer dem snart. Men de är den högsta verkligheten. Kanske meddelar vi aldrig varandra sådana saker som är mest häpnadsväckande, mest verkliga. Den sanna skörden från mitt dagliga liv är på sätt och vis lika oberörbar och obeskrivlig som morgonens och kvällens nyanser. Det är lite uppfångat stjärnstoff, en strimma av regnbågen som jag håller fast."

Ligger det inte lite vibbar av mindfulness i detta?
Eller rentav lite Linné: Förundras över allt, även det mest alldagliga. Eller:

Omnia mirare, etiam tritissima.

Alldaglig, men vacker på sitt eget sätt.