Pedagogiskt innehåll och ledarskap...

När jag startade den här bloggen för sex år sen ville jag främst inspirera till naturupplevelser genom olika tips om platser som jag besökt och som jag gärna ville berätta för andra om. Som inspiration.
På senare år har andra ämnen smugit sig in: samhälle och familjefrågor. Vet inte riktigt varför det blivit så - ämnet tycks vara något jag går igång på av någon outgrundlig anledning.

Som förskolan. Och brister på valfrihet om hur vi vill ta hand om våra barn.
I Malmö tycks platsbristen i förskolan har fått förödande konsekvenser. Skildras i Aftonbladets ledarkrönika den 22 februari, hur två anställda har hand om 20 blöjbarn, och det inte ens finns tid att byta blöjor. Jag läser aldrig Aftonbladet och vet inte hur mycket trovärdighet denna berättelse har, men om det som beskrivs i denna ledarkrönika är sant är det en mardröm i verkligheten.

I Heby kommun vill man inte tillåta dagmammor. Kommunen säger nej till små grupper i hemlik miljö, ett alternativ som vilken tänkande människa som helst förstår är bättre än de alltför stora barngrupper som idag dominerar i många kommuner.

"Vi har inget principiellt emot privata initiativ och privata dagbarnvårdare", svarar Kenneth Gunnarsson (MP) på ett fullmäktigemöte, enligt Upsala Nya Tidning (24/2),  och han hänvisade då till skärpta lagar från 2009 som ställer högre krav på pedagogiskt innehåll, ledarskap och personalutbildning inom barnomsorgen...

Vi pratar ett-åringar här. Det dessa framför allt behöver är närhet och uppmärksamhet, lugn och ro, inte ett pedagogiskt program! Ochch vuxna som inte byts ut eller i deras ögon överger dem. Jag säger som Nina Björk i hennes krönika  i DN som nu säkert har tio år på nacken i ämnet: Vi är inne på helt fel spår!

Även GW Persson har sagt kloka saker i ämnet, han citeras i Jonas Himmelstrands bok: Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige: "En bra familj är den bästa brottsförebyggande åtgärd som finns."

Beror den stora utbrändheten i dagens Sverige, frågar sig Himmelstrand, på att vi jobbar hårt för att nå mål som inte är våra egna, eller som till och med går på tvärs mot våra egna inre mål och övertygelser.  Som då att lämna bort våra ett-åringar tio timmar om dagen till främlingar.
Himmelstrand skriver om forskning kring förskolan här.

Blir de sedda?
Om om barnen sedan när de blir större måste söka bekräftelse någon annanstans än hos de upptagna föräldrarna kanske man gör som barnen som idag beskrivs på DN.Åsikt: de livesänder mitt i natten med Periscope.

Också det en mardröm. En vaken sådan.

Jag drar till skogs. Orkar inte fler mardrömsrapporter. Så naturen finns självklart kvar här på bloggen. Där finns lugnet. Där hittar vi förnuftet och vår innersta vilja.

Mod och frihet i skön förening

"Vad är det modigaste du har gjort i ditt liv?"

Frågan ställdes på författarkvällen med Jonas Hassen Khemiri i fredags på Uppsala stadsbibliotek (han fick i höstas Augustpriset för Allt jag inte minns).
Minns inte svaret, men jag ställde frågan till mig själv sen och mitt sällskap.
Uppbrott är nog det modigaste för min del.
Men att starta företag kommer kanske in som god trea.

Läser fascinerat i en bok som stått på min att-läsa-lista länge, jag fick rekommendationen från föreningen Haros hemsida: Jonas Himmelstrand: Att följa sitt hjärta i jantelagens Sverige.
Författaren jobbar som bland annat ledarskapskonsult och beskriver sin väg in i att starta eget. Att ha en dröm. Och förverkliga den.
Han skriver:

"Är det värt det då? Jag får ofta den frågan i olika varianter av deltagare på olika utbildningar och föredrag. De har efter en stund insett att jag gör mitt jobb helt fritt och självständigt. De lockas och fascineras av detta. Jag är ägaren, min egen styrelse, min egen verkställande direktör och min egen medarbetarstab. Jag har utvecklingssamtal med mig själv. Många känner en längtan efter detta. Vad är föremålet för denna längtan? Jo, friheten. Eller i alla fall den frihet man föreställer sig att en egenföretagare har. Det finns en stark längtan hos människor att kunna styra sitt eget arbete utifrån sitt eget inre lyssnande snarare än efter en chef eller ett företags policy. Är friheten värd sitt pris? Jag brukar svara att det är personligt. Det beror på vem man är och vad man värdesätter i livet. Egenföretagande ger en stor frihet inom vissa områden. Men friheten är inte allsmäktig. Friheten är dessutom beroende av vad man sysslar med. - Jag disponerar min tid fritt när jag inte är ute på ett uppdrag eller på ett möte hos en kund. Men att disponera tiden fritt är inte detsamma som att ha ledigt. Det finns mycket som måste göras. Däremot kan jag göra dessa saker på mitt eget sätt. Som alltid så följer med frihet ansvar. Saker måste bli gjorda och det finns ingen som säger åt mig. Har man inga uppdrag blir det ingen lön. - Men om man accepterar dessa villkor är ändå friheten stor. När jag träffar andra egenföretagare som gör något utifrån sin inre övertygelse som - gör något utifrån en inre övertygelse, utstrålar de anda av frihet och positivitet. Det har en en frihet i tanken som jag mer sällan möter hos anställda, även på relativt höga positioner. Egenföretagandet kan vara en fristad i det i många avseenden alltför reglerade svenska samhället, inte därför att man tjänar mycket pengar, utan därför att det är lättare att följa sitt inre lyssnande. Känns detta viktigt och om man kan leva med osäkerheten och i vissa branscher även ensamheten, då har företagandet mycket att ge."

Jag känner igen mig i denna beskrivning. Man måste ha lite is i magen, inte vara lagd åt det oroliga hållet och vara beredd att dra ner på sin levnadsstandard när affärerna går långsamt. Minns särskilt kontrasten när jag en sommar var på Länsstyrelsen för ett tillfälligt jobb. Trevliga människor, men så låsta, tyckte jag, De är ju oftast på en länsstyrelse man "hamnar" som biolog. Sen blir man fast. Tycker att ett fast jobb är en trygghet, och det är det ju säkert, men det stora maskineriet som en statlig myndighet är, passar inte mig. Där har jag nog lyssnat inåt. Otrygga anställningsförhållanden gjorde att jag för fem och ett halvt år sen tog språnget och blev företagare. På deltid.

Nu är jag inte helt beroende av uppdrag heller. Har inkomster vid sidan om. Och så har jag ju hyresgäster i väntan på nästa modiga steg i livet. Nästa uppbrott.

Författaren skriver om sina inspirationskällor i litteraturen, hur han har formats. Han skriver om Maslows behovstrappa och anknytning. Tror att det bådar gott för fortsatt läsning. Älskar hans citat av Martin Luther King:

"Våra liv börjar ta slut

den dagen vi inte längre

talar om det som är viktigt."

Den som finner sover med öppna ögon

"På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja.
Min plats ligger där jorden tar slut i Europa - fin de terres, finis terrae - Finistère."

Rubriken och citatet är förstås från den röst som nyligen tystnat: Bodil Malmstens bok Priset på vatten i Finistère
Jag har nog inte läst mer än denna härliga bok av henne. Ingen poesi. Borde kolla in den. Men i denna text är det ju poesi överallt, som i rubriken. Bara man tittar efter, tränger djupare in i texten. En vacker mening helt enkelt. Den och många fler.

Nu tilltalar mig bokens innehåll kanske på ett nytt sätt, än då jag tidigare läste den. Jag vill också. Berusas av frihet. Bryta upp. Se vart vägen leder. Få nya perspektiv. Utmaningar. Livet börjar när man går utanför sin trygghetszon, som någon sa.

"Man kan försöka eller man kan låta bli"

Ett betydligt större uppbrott gjorde Albert Carlson, huvudperson i den gripande bok av Vilhelm Moberg: Din stund på jorden, skriven 1963, efter Utvandrar-eposet. Han sitter också, liksom Bodil Malmsten gjorde i boken ovan, där vid havet, men på ett hotellrum och tänker tillbaka på sitt liv. Hur det gick som det gick. Vägval. Sorger. Och han tog språnget, hela vägen från Småland till Stilla Havs-kusten.

Man kan ta betydligt kortare språng än så. Och vinna hela livet.
Så man inte ångrar sig sen. Att man inte tog språnget. Tvekade och lät bli.

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Jag välkomnar debattforat DN Åsikt, där skribenter publicerar inlägg i ämnen de brinner för och nu senast ämnet barnomsorg. Debatten inleddes den 27 januari och för två dagar sedan skriver Susanne Nyman Furugård om det jag väntat på: den eventuella kopplingen mellan förskolans utbyggnad och ungas bristande psykiska hälsa.

Det är klart att det finns många orsaker till varför man mår dåligt men det är viktigt att denna aspekt tas upp, lyfts fram i ljuset. Tycker jag.

Om jag får välja: hemma eller på förskolan?