"På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja.
Min plats ligger där jorden tar slut i Europa - fin de terres, finis terrae - Finistère."
Rubriken och citatet är förstås från den röst som nyligen tystnat: Bodil Malmstens bok Priset på vatten i Finistère
Jag har nog inte läst mer än denna härliga bok av henne. Ingen poesi. Borde kolla in den. Men i denna text är det ju poesi överallt, som i rubriken. Bara man tittar efter, tränger djupare in i texten. En vacker mening helt enkelt. Den och många fler.
Nu tilltalar mig bokens innehåll kanske på ett nytt sätt, än då jag tidigare läste den. Jag vill också. Berusas av frihet. Bryta upp. Se vart vägen leder. Få nya perspektiv. Utmaningar. Livet börjar när man går utanför sin trygghetszon, som någon sa.
"Man kan försöka eller man kan låta bli"
Ett betydligt större uppbrott gjorde Albert Carlson, huvudperson i den gripande bok av Vilhelm Moberg: Din stund på jorden, skriven 1963, efter Utvandrar-eposet. Han sitter också, liksom Bodil Malmsten gjorde i boken ovan, där vid havet, men på ett hotellrum och tänker tillbaka på sitt liv. Hur det gick som det gick. Vägval. Sorger. Och han tog språnget, hela vägen från Småland till Stilla Havs-kusten.
Man kan ta betydligt kortare språng än så. Och vinna hela livet.
Så man inte ångrar sig sen. Att man inte tog språnget. Tvekade och lät bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar