Guidning nr 74

Foto: Ulf Hellman

Det står en hel drös med folk under klockstapeln vid Stabby prästgård. Solen skiner, människorna strömmar till mot loppis-stånden och andra aktiviteter på Stabby-dagen, årligt arrangemang av Sköna Gröna Stabby och Stabby hembygdsförening.

Klockstapeln är samlingsplatsen för dagens guidning i och kring Stabbyskogen. Jag harklar mig för att göra min förkylda röst hörd. Ska rösten hålla? Kommer vi att kunna hitta något botemedel mot min förkylning?

Vi kommer inte många steg innan jag stannar gruppen vid snåren av brännässla - en av de mest näringsrika svenska örterna, och en av de mest användbara. Man kan använda fibrerna i stjälken till att tillverka nättelduk, ett tunt tyg. Karotin i växten håller slemhinnor friska. Och kisel stärker hud och  naglar. Och nässelsoppa är ju en välkänd delikatess på våren, sprängfylld av vitaminer. Att nässlor bränns behöver väl inte nämnas - det vet alla, även de allra yngsta.

Nästa stopp blir vid skogsbrynet ut med åkrarna i Stabby. Jag berättar om häggmispeln som här breder ut sig i stora snår. Den kommer från Nordamerika och sprids lätt vidare av fåglar som äter de svarta bären och sedan genom deras spillning på annan plats. Blommar liksom häggen med vita blomklasar. Men om den botar någon kroppslig åkomma är oklart.

Darrar som ett aspelöv.  Uttrycket känner många till. Den mjuka asp-veden gör trädet till en utmärkt boplats för hackspettar. Berättar jag. Hackspettar lämnar efter häckningen boet, bygger nytt nästa år och ger plats till andra att flytta in. Att man gör tändstickor av asp kanske också är något många känner till. Men det finns medicin i aspen också. Smärtdämpande ämnen finns i knoppar och blad, som man kan göra asp-te på.

Lönnens blad har nu svarta prickar. En harmlös svamp. Och fler och fler blad börjar nu ta på sig höstkostymen. På våren slår de små ljusgröna blommorna ut före lövsprickningen. Ja, färgen är det man kallar lindblomsgrönt, märkligt nog! Viss förväxling råder. Alla har vi väl sen gjort näsor av lönnens frukt. Lönnens virke passar till bland annat möbler och musikinstrument. Och förr gav man lönnbladen som vinterfoder till djuren.

Mitt i en myrstack står en rönn med rodnande frukter. Tillsammans med en häggmispel med de svarta men för människan oätliga bären. Fåglarna älskar även rönnbäret. Vem har inte sett de vackra sidensvansarna om vintern när de kommer i stora flockar, med läten som silverklockor, slår sig ner bland bären och börjar kalasa. Men bären är goda även för människan, särskilt om man torkar dem. Man kan använda dem i soppor och grytor och de är rika på både järn och C-vitaminer.

Vi stampar av oss de krypande myrorna från skorna och går en bit till. Eken ser vi bara några mindre representanter av på vandringen. Förutom att eken är känd i vårt land som de ädlaste, äldsta och största av träd, så finns det också en plats för eken i växtmedicinen. Det finns garvämnen, fett och proteiner i ekollonet som kan användas till små sår, utslag och andra hudproblem. Då gör man en dekokt på ollonen.

Vi ser också en alm. Dess blad är riktigt sträva. Och pratar jag om alm måste jag ju nämna almsjukan, en svampsjukdom som drabbat almen så hårt att den har hamnat för Rödlistan för hotade arter. Vi får hoppas att almen klarar sig på något sätt att den blir kvar i vårt land. På försommarens guidningar bjuder jag alltid deltagare att smaka av de gröna chipsen. Smakar som nötter. Och under nödår kunde man använda almbark att dryga ut brödbaket med.

Men vad står vi på? Vi böjer nackarna och stirrar ner på våra fötter på stigen. Det lilla grobladet behöver man inte gå långt för att hitta. Det växer överallt där människan gått. "Den gynnas av tramp", säger jag och hör inte dubbelbetydelsen som någon i gruppen kommenterar. Skratt. Kan man bota Trump-feber med groblad? Nja, men den fungerar utmärkt vid sårläkning, vid hosta och nedsatt immunförsvar. Grobladet - en utmärkt kandidat för läkande av min förkylning.

En stor mångstammig sälg står i skogsbrynet lite längre fram. Salix, dess latinska släktnamn, har samma ursprung som salicylsyra, den verksamma substansen i värktabletter. Ämnen i bladen omvandlas i kroppen till denna värktablett och hela släktet Salix kan kalla naturens antivärkväxter.
Att sälgen är en viktig frukost för vårtidiga bin berättar jag. För sälgen blommar först av alla träd. Hanträden i gult och honträden i lite mer diskret grågrönt. Titta nära i vår så ska du se!

Vi går upp på hällarna dit Linné tog sina studenter. Här går även Linnés Hågastig förbi.Man kan om man går i Linnés fotspår även ringa honom här och få höra honom berätta vad han såg på platsen där vi nu ser åker.  Jag visar på ängsvädd, axveronika och johannesört som alla tre blommar sent här på hällarna. Johannesört är välkända "brännvinskryddan", som Ulf Lundell sjunger om  - men, hallå, johannesört är ju ingen egentlig krydda! Poeten menar nog det sätt man använder johannesört till att göra Hirkum pirkum. Brännvinet blir rött och får en en speciell smak. Namnet är kopplat till dess latinska släktnamn, Hypericum. Växten är känd som den rogivande örten. Och jag berättar om åkommor den botar som depressioner, klimakteriebesvär, humörsvängningar, känslighet för väderomslag, psykosomatiska sjukdomar, sängvätning, irritation i mage och tarm, brännskador, led och muskelsmärtor. Men inget mot förkylning.

Senblommande axveronika, här tillsammans med harklöver

Stigen slingrar sig in i Stabbyskogen. Vi tar in skogens ljud. En blåmes ljusa prat. Några hackspettar jagar varann mellan stammarna. Trafiken på Bärbyleden låter bara svagt i bakgrunden. Jag hoppar upp på en björkstam som ligger fälld invid stigen och ber gruppen berätta om vad de associerar till från björken. Näverkonst. Ved. Möbler. Björksav. Tillsammans kan vi ju så mycket, det är alltid min tanke när jag guidar. Jag kompletterar genom att citera Linnés  ord om björkens användningsområde:

"Löven livnär på vintern får och getter; de färgar gult; kvistarna är skollärares och myndigheters fruktansvärda straffredskap, används även till täckning av humlerötter."

Te på björkblad är bra till det mesta: lindrar bland annat urinvägsproblem, ödem och gikt.

Bilden är inte sned. Togs liggandes på rygg en försommardag i vårskir grönska.

I en sluttning når vi fram till min förkylnings verkliga botemedel. Men det är bara det att linden vi står vid inte blommar i september. I en amerikansk studie som Pelle Holmberg m fl refererar till i sin bok Svenska träd (och som jag hämtat fakta ur till guidning och denna text) fann man att lindblomste bättre botade förkylda barn i en behandling än motsvarande behandling med antibiotika. Jag får helt enkelt börja leva mer som jag lär ut och gå ut och samla lindblommor nästa sommar. Linden blommar sist av våra träd, mitt i högsommaren. Av barken gör man rep. Berättar jag. På platsen växer också en oxel med de vackert vågiga bladkanterna. Jag visar bild på de vita blommorna och de röda bären. Berättar att Linné konstaterade att bären var "smakeliga men förorsakade mycket wäder".

Och så går vi vidare till några ståtliga tallar, kramar dem och jag ger tips om Trädportalen och hur man kan mäta grova träd i naturen med sina armar. Att tallar överlever bränder med sin tjocka bark fick jag inte med denna gång. Det får jag ta vid nästa guidning. Då får jag också berätta att tallbarrste är bra vid inflammationer vid luftvägarna. Ännu ett förkylningsträd alltså.

Innan vi avslutar vid gravfältet passerar vi även en ståtlig ask. Bladen har blivit intensivt gula och först ut av alla träd kommer snart alla bladen ligga på marken. Även askens olika delar har medicinskt användningsområde som vid bland annat reumatisk värk.

En timmes guidning går fort. Jag visar lite boktips. Jag svarar på frågor. Och så får de som vill ett minne med sig från vandringen, något de får knåpa ihop själva: ett blomkort. Eller så här års får det väl bli ett höstkort med vackra höstfärger. Som det här kanske:

Tack för uppmärksamheten. Men med eller utan lindblomste: nu har min förkylning gått över.

En av boktipsen jag använder mig av ofta är Vanliga vilda växter till mat, krydda, hälso- och kroppsvård, skriven av bl a Pelle Holmberg och Marie-Louise Eklöf.

Och siffran i rubriken i inlägget syftar på ännu en lista jag sammanställt: de naturguidningar jag gjort sedan 2007. Ungefär.

Välkomna med ut nästa gång!