Det oskrivna

Jag hade tänkt att skriva om en utflykt till Gysinge.
Jag hade tänkt att skriva en hyllningstext till november månad, eller hur man överlever den.
En hyllning till solen.
Jag hade tänkt att skriva om behovet av cykelvägar till och från alla mindre orter utanför stan, inte bara till en del.
Jag hade tänkt att skriva om träning, yoga kanske, som jag fått upp ögonen för när löpträningen haltar.

Men nej.
Det går inte.

Vi vaknar upp en lördagmorgon till en förändrad värld. Förändrad i grunden.
Terrorn i Paris.
Självmordsbomber i Europa.
Målet att störta det vi i vår kultur gläds åt: musik, sport, kultur, mötas tillsammans över ett glas.
Saknar ord.
Vad är deras syfte, egentligen? Vilka är dem, dessa IS?
Fanatiker?

Så många liv som spills. I Syrien. Och på Paris gator. Ska vi vara rädda nu, i Sverige?
Terror är ju just detta att sprida skräck hos vanliga människor i våra vanliga liv i vanliga vardagssituationer.
Vi stänger in oss och vågar inte gå ut - nej, så kan vi inte ha det! Vi värnar om det öppna samhället. Utan vapen och vakter i varje gathörn och offentliga miljöer. Och skolor.
Människor flyr. Vi ska dela med oss av vårt överflöd, men hur ska vi kunna ge ett människovärdigt boende till alla? Nu brister det.

Våra ögon öppnas åter för det som är värdefullt. På riktigt.
Vi kramar varann hårdare. Tänder ljus. Ber för de som sörjer. Och för världen.
Till och med mina katter blir en tröst när jag kryper upp i soffan med en fyrbent på var sin sida om mig. Ljuslågan fladdrar.
Förblindad av tårar.

Och när jag släcker lampan och lägger huvudet mot kudden vilar du, Saga, ditt huvud mot samma kudde. Jag tar din tass i min hand. Och så somnar vi. Nära intill.