Ljuva Jumkil

Löven prasslar under kängorna när vi tar de första stegen västerut från Örnsätra. Det är milt, denna sista dag i regnfattiga oktober; vi behöver varken mössa eller vantar. Eller stövlar. Och solen har tittat fram ur förmiddagens dimma. Stigen är färgad av löv från al, lönn och björk men snart sluter sig barrträden omkring oss och dess kronor över oss.

- Jag njuter av varje steg, säger L.
- Jag undrar hur skogen luktar, säger S.
Medan J bara travar på hon, taktfast framåt i täten. Van fjällvandrare som hon är.

Första stoppet blir vid bäckravinen. Här ska det finnas en källa, men vattnet i den verkar rätt stillastående så vi smakar inte, trots uppmaning på skylten vid stigen.

Vi är ute på Linnés Jumkilsstig, dit han tog sina studenter för att kolla in floran i bland annat kärren här. För att underlätta logistiken ställde vi en bil vid Studentvilan, vid stigens slut, och sen den andra vid starten i Örnsätra. Linné och han studenter fick leja hästskjuts kvällen före och bo över i närliggande gårdar för denna herbation. Endast denna stig av de åtta stigar som Linné gick utgick från annan plats än från Uppsalas olika tullar. När vi parkerat vid starten var det bara att traska iväg längs den väl märkta stigen med stolpar med blå markering och Linné-logga.

Stolparna är desamma på alla åtta Linnéstigar. Denna från Håga, ej Jumkil. 

Ända sen starten av min Linnéguideskarriär har jag haft Jumkilsstigen som min absoluta favorit. Och då är det mest gammelskogen jag tänker på. Dit kommer vi efter lunchpaus på fornborgen. Efter en kortare sträcka på skogsbilväg så visar vägvisare in i skogen till höger. Det blir rejält blockigt. Mossan växer tjock på marken och på blocken. Stigen går uppåt. Och neråt. Solen spricker igenom. Och mossmattan gör att allt känns som ett murrigt, mysigt vardagsrum. Det enda ljud vi hör är kungsfågelns höga toner uppe från trädkronorna. En död tallstam är perforerad av en spillkråkas jakt på saftiga larver. Invid stigen hittar vi gammelskogens rara orkidé, knäroten, men nu mer brun än sommarens vita stängel. Såg Linné denna? Det framgår inte av artlistan i alla fall från hans vandring här. Säkerligen såg de i alla fall linnean, nestorns älsklingsblomma, som här växer rikligt i sina söta revor i mossan.

Knärot i sommardräkt

Linnean - omisskännlig skönhet

Sileshår (här den större) - finns i Jumkil?

Huvudattraktionen för följet på 1700-talet var kärrväxterna i Långmossen. En spång leder över denna våtmark idag. Vi böjer oss ner och smakar på de blanka, frostnupna lite bittra tranbären. Ser rosling, vitmossa och letar förgäves efter sileshåret. Men Kung Karls spira hittar vi, Långmossens raritet, visserligen hitflyttad i ett forskningsprojekt men den tycks kunna leva kvar här i mosskanten.

Här den kungliga spiran i sin mer naturliga miljö: fjällen. 

Till sist framme vid Studentvilan efter vandrade 4,7 km. Den förvridna men döda tallen vid grillplatsen kan jag inte sluta att fascineras av. Den borde ha stått här på Linnés tid. Solen lyser på oss när vi äter upp de sista bitarna av nybakad sockerkaka.

En dos skog. En dos samvaro. En dos lycka. Och en stor dos höst!

Sen åker vi hem.