Med dhow på havet

Från Bagamoyo gick färden österut.

Det var helmörkt när klockan ringde före fem.
Väskorna packade.
Bara att gnugga sömnen ur ögonen, dra undan myggnätet och kliva upp och dra på sig kläderna.
Ödlorna på väggen på uteplatsen sprang snabbt undan i pannlampans sken.
Cikadorna gnisslade.
Någon morgonkyla - knappast!

Och så låste vi dörren till bungalowen och gav nyckeln till hotellvakten som stod vid vår mötesplats vid bungalowen närmast stranden. Alla var där. Lite tysta. Fokuserade på vad som nu väntade. Kanske den mest äventyrliga delen av vår resa? Vad skulle man ha på sig? Någon hade baddräkt. Skulle vi simma? Bli burna till båten?

Havets vågor slog mot stranden i Bagamoyo, norr om Dar es Salaam i Tanzania, där vi stod lite sömndruckna i mörkret under palmerna. Och så alla väskorna och ryggsäckarna. Skorna la jag ner i lilla ryggsäcken och väntade sedan barfota. Men var var båten, vår dhow? Inget gick att se mot den nattsvarta himlen. Bara ljuskäglor från våra pannlampor. Men vagt kunde man ana gryningen, och båtar som låg utanför på vattnet. Och så plötsligt var den där, som ett trolleri dök den upp ur mörkret, vår båt. Det var ingen vanlig båt, det var en traditionell båt med segel för Indiska Oceanen och Östafrika, en dhow. En liten eka-liknande båt som männen drog i strandlinjen gick vi i några i taget och fick gå ombord. Sist bagaget.

Ombord på dhowen fanns kapten och besättning bestående av starka unga män som kunde hissa segel och ta i. Och i båten fanns redan tio ton tomater fördelade på 50-kilos trälådor. Det var inte tomaterna som var ballast, som vår färdledare hade sagt, det var vi (!), 13 västerländska turister, som färdades över Zanzibar Channel mot Zanzibar. Inte med snabb-båt som alla andra som reser långväga till denna solens ö, utan med lokala yrkesmän, på deras villkor. Utan några bekvämligheter alls. Bara tomatlådor att sitta på. Med kanske en väska som huvudstöd om man fick plats att ligga.

Vad har vi gett oss in på?

En dunk bensin var stulen! En kille i besättningen ordnade med en till - simmandes till båtarna vid stranden, och så åter med 20-liters dunken framför sig i vattnet. Så när vi till sist kom iväg var det redan fullt dagsljus. Som tur var var vädret molnigt. Annars hade de stekta turisterna med ljus hy blivit än mer stekta än de redan blev. I alla fall somliga. Jag hade läst i guideboken att turen kunde ta 10-48 timmar (!) - vad hade vi gett oss in på? Men det var nog siffror för båt utan motor. Vi gick på motor delar av vägen, men mäktigast var det ju när grabbarna hissade seglet och motorljudet så småningom tystnade. Då var vi ute på havet utan land i sikte åt något håll. Och även vindarna stod oss bi, bara några sekundmeter, kanske fem. Och mat då? Och toa? Det var meningen att vi skulle åkt på natten. Och vår färdledare hade då bara förberett denna färd med medtagen mini-frukost bestående av frukt, juice, bröd och ägg. Men nu blev det färd med annan skeppare, med annan båt, men utan annan mat än denna enkla skaffning. Och sittplatser fick vi ordna bäst vi kunde där på tomatlådorna. Vissa somnade visst en stund där vi låg och satt huller om buller.

Huvudlast: tomater. Ballast: turister

Jag var för upprymd för att sova!
Jag kollade in besättningen, hur de jobbade, vissa mer flitiga än andra. Durken östes regelbundet på vatten, langen gick från durken till man vid relingen. Kaptenen stod stadigt vid rodret. Vilken aktivitet som utbröt när de hissade dhow-seglet! Och vilka muskler som spändes: hipp, hipp, hipp! Det var som att förflyttas till ett skepp från piratfilmerna, men med betydligt mindre båt och mindre segel. Och en besättning med ärligare uppsåt. När seglet var hissat - välbehövlig vila för besättningen där det fanns plats att sova. I fören till exempel. Havet var snällt, inga vita gäss på vågorna. Några trutar, måsar, tärnor i luften. Inga tumlare såg vi men några flygfiskar bröt plötsligt vattenytan. Och långt från land flög en svart större stekel över båten.

Hipp! Hipp!

Jag drog på mig skyddande skjorta efter några timmar. Ville ju inte bli bränd. Flytvästarna hade vi mot vår guides högljudda protester dragit på oss tidigt som de svenskar vi var. De skulle väl inte ligga på däck i en säck???, tyckte vi. Här menade man i stället att de bara skulle sättas på om det blev hög sjö. En krock i sättet att se på säkerhet mellan olika kulturer! Jag drack vatten i små klunkar. Åt den lilla medhavda matsäcken. Tänk om jag blev kissnödig! Hur länge skulle vi vara på denna båt? Hur länge skulle jag då bli tvungen att hålla mig? Några av tjejerna anmälde lite generat att de måste gå... Förbi alla grabbarna i besättningen, ner mot den vattenfyllda durken under en presenning i aktern. Och där stå och balansera och göra det man skulle i öshinken. Toabesökarna beskrev ingående balansakten när havet gungade. Jag klarade mig.

Efter åtta timmar på havet såg vi Stone Town på Zanzibar närma sig. Ett världsarv hade vi läst. På håll de vita stränderna. Reven som stack upp. Gamla stenhus. Hotell under uppbyggnad.  Dhow-hamnen låg längst bort så först passerade vi det jättestora lastfartyget som med kranar lastades med stora containrar. Vilken liten hamn med så stor båt! Aldrig hade jag sett en sådan aktivitet av män i en hamn! Klev jag kanske rakt in i Fogelströms Stockholm för hundra år sen? Män rusade till, ner mot kajen, ombord på båten och de var genast på lådorna med tomater för att märka ut sina egna. Tror jag.

13 väderbitna men glada turister fick en mörkhyad hand att ta emot sig med när vi klev i land på Zanzibar. Omtumlade. Äventyrliga. Hungriga. Och kissnödiga. Och vissa lika röda av solbränna som tomaterna i lasten. Lådorna tog killarna hand om. Kanske dök de sen upp på våra tallrikar på restaurangen vid stranden...

Land i sikte.