Hög på hemoglobin och andra höjder

Här fortfarande med trötta steg, utan spänst..., på Kung Björn-loppet sep 2014

Det är ju så här det var att springa! Är det så här det känns att vara dopad? Springa, springa länge, länge helt utan stopp eller tecken på några trytande krafter. Inget motstånd. Jag är hög på endorfiner. Och ja, hög även på hemoglobin.

För det var ju där skon klämde: blodbrist. Sakta, sakta hade blodvärdet minskat under de senaste åren. Min kropp hade anpassat sig. Och jag, jag tänkte att nu när jag blir äldre, fyllt 50 och allt så är det väl så här det det blir - man blir äldre, tröttare. Men för säkerhets skull åt jag järntabletter för att vara säker på att mina symptom inte var blodbrist (vilket det alltså senare visade sig vara ändå - tabletterna var för svaga). Men cykeln gick allt trögare. Löpningsprogrammet avbröts gång på gång utan att jag klarat av att springa mer än 30 minuter utan att stanna och gå. Och t o m trappan hemma gav mig mjölksyra och flås. Långa promenader gick bra, t o m hela vandringsdagar på platten, men inte pulsökningar i t ex backar: musklerna led av syrebrist.

När värdena till sist i december konstaterades vara väldigt låga gick det fort. Före årets slut hade jag fått två järn-injektioner. Jag hoppade kanske inte därifrån på direkten men inom en vecka försvann munsåret i mungipan (ett av de för mig okända tecken på anemi/blodbrist) och jag hade inte längre mjölksyra i tid och otid.

Fem månader senare svävar jag fram i löpningen genom Hågadalen som en gasell. I eftermiddag med musik i öronen. Att två skurar under timmeslöpningen gjorde mig dyngsur bekom mig inte det minsta. Det är som att i ett trollslag ha blivit tio år yngre. I år är det f ö tio år sen jag sprang mitt senaste/sista (?) långlopp. Eller ha fått livet tillbaka. Sänder en tanke till alla som lever med betydligt allvarligare tillstånd än jag gjort, t ex kronisk värk, utbrändhet eller övervikt. Jag är så tacksam för min kropp. Som jag älskar och älskar att sköta om. Jag har bara en. Det gäller alla. Och inte vill jag på artificiell väg byta ut eller lägga till något. Aldrig!

Tänker också på radiodokumentären "Sjuttio dagar mot döden", som sändes i radio förra helgen och fick som jag förstått stor genomslagskraft. En rutinåtgärd inom vården, en gallstensoperation, som gick snett och som ledde till döden. Programmet får mig att tappa tilltron till den svenska vården. Tänk om min enkla åtgärd med järn-injektioner hade lett till någon svår infektion eller liknande. Som gett mig men för livet. Eller om någon av de inre undersökningarna jag gick igenom för att utreda blodbristen gått snett. Det gjorde de inte. Jag fick en nyttig inblick i vårdapparaten i Sverige. Men vården har ännu inte gett mig något svar på orsaken till varför mina problem uppstod. Men egen teori är att det finns ett samband mellan anemin och resan till Nepal för fyra år sen och den pärs det blev för magen.

Oavsett orsak - jag springer! - och jag är hög på järn. Hög på "försommarbaciller". Hög på kärlek. Hög på livet. Och för en vecka sen hög även på fritt fall från 4000 meter. Men faktiskt, trots denna ovanliga upplevelse, var jag mer hög av min egen comeback på löparbanan!

Det går att hoppa tandemhopp utan fotograf i luften. Jag behöver inte ens några "likes". Jag hoppar för min egen skull, inte främst för att visa andra så fort som möjligt.