Drabbad av väder

Jag gillar snö och snökaos! Om du inte håller med är du kanske en luttrad tågpendlare eller bara en vanlig bilägare på väg till jobbet.

Jag är varken pendlare eller bilägare och är därför inte tvungen att svärande ta mig fram genom snödrivorna idag. Jag har en kärleksfull inställning till snö: Jippe, jag kan åka skidor! Jag kan bygga en snölykta (om det är kramsnö). Jag kan åka pulka (om jag har några lekfulla barn att åka med).

Så det var mer som en studie i kaos när jag på morgonen skulle köra poolbilen till verkstan. Det fick ta den tid det tog. Tog det med ro. Tänkte på en rad ur sinnesrobönen: ” … ge mig tålamod att acceptera det jag inte kan förändra…”. Och vädret kan vi faktiskt inte påverka! Verkstan låg åt samma håll som K's skola så då kunde vi le åt och studera kaoset tillsammans. K hann i väntan på att jag skulle hämta och skotta fram poolbilen hjälpa till att putta på de bilar som stod med snurrande hjul hemmavid där gatan blivit enkelriktad. Och så fick vi en bonusstund i vardagen på väg till skolan/verkstan.

Numer tar sig väldigt många människor till jobbet med bil. Och snösvängen hänger inte med. Ska alla stanna hemma en sådan här dag eller ska vi inte förvänta oss att vägar och cykelbanor är hyfsat framkomliga i morgonrusningen? Det finns ju väderprognoser! Ska det vara så svårt att hålla bas-service i vårt moderna, nordliga land med snö på vintern? Livsnödvändiga samhällsfunktioner som sjukvård och transporter måste ju fungera! Eller är det så att ovädrena är kraftigare nu förtiden? Är det helt enkelt för mycket trafik som blir omöjlig att svälja när sådana mängder snö vräker ner på en gång?

När naturens krafter gör sig påminda känner jag ändå en viss ödmjukhet. Det finns något som är större och starkare än människan, någon som vi faktiskt inte rår på, något vi inte kan kontrollera. Även om vi ofta tycks tro det. Jag kan inte erinra mig några större katastrofer som jag drabbats av på grund av vädret eller naturens inneboende kraft. Tsunamin i Asien var hemsk men jag eller någon anhörig var inte där. Inte heller äger jag skog som drabbades av stormen Gudrun. Jag har aldrig suttit fast i bilkö på E4:an när lastbilar utan vinterdäck proppar igen vägarna och skapar milslånga köer. Att använda torrmjölk i stället för färskmjölk när stormen ven på Hecate Strait i British Columbia så att färjan med alla varor inte kunde lägga ut från fastlandet var en del av charmen av livet på the Queen Charlotte Islands. Ingen större katastrof.

Är de återkommande ovädrena kanske naturens sätt att säga ifrån, att protestera mot människans skövlande och exploatering av jordens begränsade resurser? Eller är det klimatförändingarna som spökar? Om det tvista de lärda.

Men än är det vinter, och det är underbart! Må det snöa! Skidor i morgon någon?

Kvarnbo såg ut som vanligt, trots snöandet.