Konstnär: April White
På min blogg, som nu fyller 1 år - Hurra! - har jag vid några tillfällen lagt ut gamla texter. Och när jag senast om väder bara kort nämnde livet i väster kom jag att tänka på ett gammalt bidrag till en artikelserie som DN hade sent 90-tal, Trädet i mitt liv. Jag skrev men blev ej publicerad då. Bättre sent än aldrig (publicerad i alla fall på nätet):
Finns det något träd som har betytt något särskilt för mig eller gjort stort intryck på mig, ett träd som inte varit som andra? Frågan ställde jag mig efter att i DN läst den inledande artikeln på temat träd. Efter en korts funderande var ju det självklart att det måste vara The Golden Spruce.
Första gången jag hörde talas om detta mytomspunna träd var 1995, då jag flyttade med min familj till the Queen Charlotte Islands, British Columbia, Canada. Dessa öar ligger utslängda i Stilla Havet utanför Canadas västkust, strax söder om Alaska. Utanför samhället Port Clements växte där en gran, en "Sitka Spruce" (Picea sitchensis) av sällan skådat slag. I 300 år hade den vuxit intill flodbanken av the Yakoon River och det unika med denna gran var dess färg. På grund av en genetisk avvikelse var den en slags albino bland barrträden och uppvisade en helt gyllene färg. Forskare menade att i starkt solljus skulle den inte alls ha kunnat överleva och aldrig någonsin kunnat uppnå den fantastiska form och storlek den fick. På dessa öar emellertid, med tempererad regnskog och där dimma och mulet väder helt dominerar (årsnederbörd ca 3000 mm), överlevde The Golden Spruce mirakulöst som albino.
Detta träd var en stor turistattraktion och har t o m ett litet motell uppkallat efter sig. För de infödda Haida-indianerna, med deras speciella syn på naturen, hade trädet extra stor kraft och var förknippad med dyrkan och respekt. Det berättas en särskild myt om hur färgen uppkom: En pojke vid namn K'iid K'iyaas lydde inte sin farfars uppmaning att inte se tillbaka på spillrorna av hans by. När han trotsade detta och kastade en sista blick bakåt fastnade han i marken, växte fast och förvandlades till The Golden Spruce. Öarnas stolta indianfolk ser träden som egna individer i nära samspel och i harmoni med människan. Gamla berättelser förtäljer om seder och bruk när ett träd skulle fällas till kanotbygge (oftast en ceder, släktet Thuja), då man samlades kring trädet, bad en bön och tackade för dess egenskaper och kraft och att man nu skulle få använda det till egna syften.
Golden Spruce växte i tempererad regnskog. Foto: Rolf Hicker
Varför är historien om The Golden Spruce berättade i dåtid? Jo, den 300 år långa historien fick en tragiskt slut natten till den 24 januari 1997. Denna morgon nås alla ö-invånare av chockbeskedet att en galning hade sågat ner denna ståtlighet och öarnas stolthet! Vi kunde i den lokala tidningen The Observer läsa hans öppna brev om motivet till dådet som skulle vara någon slags protest mot de moderna skogsbrukmetoderna som tillämpas på öarna och annorstädes i British Columbia. Det berättas att han i kolsvart mörker simmat över the Yakoon River för att nå detta svåråtkomliga träd, med motorsågen fastsurrad på huvudet! Förövaren anhölls i sin frånvaro och skulle en tid senare, enligt uppgift, paddla i kajak över Hecate Strait från fastlandet till rättegången på öarna (men dök aldrig upp). Ett vittne hade med stor säkerhet sett mannen på väg. Sedan dess är hans öde mig veterligen helt okänt.
en lokal alkfågel, som jag ringmärkte
under min tid på öarna.
Foto:Source: [1] U.S. Fish & Wildlife Service, Alaska
Någon vecka efter detta förfärliga illdåd ordnas en "begravning" av The Golden Spruce med representanter från både infödda indianer och kyrkan. Vi var flera hundra människor som samlades där i skogen för att minnas vårt Träd. Sedan dess vet jag att det på platsen har planterats ett ympat exemplar med samma avvikande färg, vilket förhoppningsvis kan växa sig stort och livskraftigt. Som det ursprungliga, ståtliga trädet kommer det dock troligtvis aldrig att kunna bli. Vad jag hört sägas om den nedsågade trädstammens öde skulle den tas om hand av indianerna och kanske, om förutsättningar fanns, göras till en kanot, något Haida-indianerna enligt tradition gör med stor profession. Under deras blomstringstid, innan den vite mannen upptäckte öarna, var de de stora härskarna i nordvästra Canada.
The Golden Spruce (originalet) finns inte mer, men trädet lever kvar i allas hjärtan på the Queen Charlotte Islands, eller Haida Gwaii (=land of the Haida) som både indianerna och andra väljer att kalla dessa isolerade öar. Jag skulle kunna berätta mycket mer om detta okända (?) hörn av världen där jag bodde i två år (1995-97). Återflyttad till Sverige vill jag vara som en svensk ambassadör för denna fantastiska plats, återge en unik värld för andra jag träffar.
Så om du på nära håll vill möta vithövdad örn, svartbjörn, tempererad regnskog och valar, om du vill frossa i laxfiske och se Nordamerikas Galapagos (med massor av endemiska arter), om du vill krama extremt grova träd i nationalparken Gwaii Haanas, se ett unikt världsarv Ninstints och uppleva något oerhört vackert och ett makalöst kajakparadis, så ta chansen:
Örnen var bland de vanligaste fåglarna utanför fönstret.
Foto: originally posted to Flickr as "Helga" - a Bald Eagle – Fixes by H92.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar