Stöpt is och annat att längta till

Ulva kvarn, ej helt oåtkomligt...

Det oåtkomliga är ohh så eftertraktat!

Längtan är svår där jag sitter med en tå i vädret och solen skiner utanför fönstret.

Söndag morgon. Redan innan det blivit ljust ser jag vilken fantastisk dag det skulle bli, och blev! Blå himmel. Rapporter strömmar in om att nu, nu är Mälarens is stöpt (man lär sig många konstiga ord som presumptiv skridskoåkare). Ja, tövädret är inte bara av ondo! Det har förvandlat icke åkbara isar till en möjlig söndagsutflykt. Jag kunde se Skarholmen för mitt inre öga: trångt med bilar, färgglada anoraker, skramlande skridskor i handen på väg ner för trapporna, lyckliga åkare på ett pärlband på väg bort i fjärran på Ekoln.

Hur mycket måste man böja en tå egentligen där inne i skridskopjäxan? Bara förbandet kommer av så ska jag gripa första möjliga chans till att höra isens och medarnas sång i skön förening. Skidåkningen gick ju bra efter knappa tre veckor efter förra konvalescensen...

...men "strömprästen" ville inte visa upp sin nigande dans.

Jag längtar också till en varmare sol, till takdropp och skare. Till kaffe länge i solen utan att riskera att frysa.

Jag längtar till nya vinterbad. Hmmm.

Jag längtar till nya spännande pärlor att upptäcka i Uppland.

Jag längtar till vita vidder och vem vet, kanske står jag äntligen på skridskor vid havet i vinter.

Eller ska man kliva på isen vid Ulva (bilderna) och stå på medarna in till stan som man kan göra vissa kyliga vintrar som denna, har jag hört?

Jag längtar försiktigt till vårens första löpning med böjbara tår i skorna.

Jag längtar ännu mer försiktigt efter spirande vårblomster.

För jag måste ju hinna njuta färdigt först av allt vad vintern har att erbjuda!

Men möten med vänner behöver jag inte längta till. Det funkar även med tå i paket.