Knegarmoral var temat för veckans intervju i Tendens. Jag vill inte jobba, säger Fritz, 30, och har bara haft sporadiska jobb sedan han gick ut gymnasiet. Han mår dåligt av att jobba. Lever på socialbidrag och anser sig kunna leva på 3000 kr i månaden. Domen till en sådan lat j-l är inte nådig att döma av de kommentarer man kan läsa till programmet. Har en sån som han verkligen rätt till tandvård och annat som vi får av samhället?
Har han aldrig känt glädjen, tillfredsställelsen och meningen att göra det han är bra på och att det kan glädja andra? Alla människor har något de är bra på, även Fritz, och jag tror på att det är människans uppgift att hitta denna förmåga, utöva den och göra sin del i samhällsbygget. Att förvalta sitt pund. Att ge. Att glädja andra. Då blir jobbet meningsfullt. Det som är rätt är lätt!
När jag var arbetslös och ensamstående och barnen var små ville jag inte lönearbeta. I stället gav jag mitt värdefulla bidrag till samhället att jag fick tid med barnen. Att vara världens bästa mamma och ge dem det dyrbaraste jag hade, min tid, och ha världens viktigaste jobb! Det var meningsfullt för mig, även om jag inte hade i samhällets ögon ett riktigt jobb. Barnen behövde mig och jag fanns där. Jo, jag fick a-kassa och annat, men också trygga barn, nu härliga tonåringar, flygfärdiga för livet.
Kommer i sammanhanget att tänka på Heinrich Böll och hans novell: "Anekdot för sänkade av arbetsmoralen". Att vara nöjd med det man har. Inte springa så fort i livet att man inte hinner se eller uppleva något. Tillväxt, varför det? Med vårt välstånd blir vi knappast lyckligare med ännu fler tusenlappar i lönekuvertet.
Jag vill jobba, förvalta mitt pund, göra det jag är bra på, men i långsam takt som fiskaren i Bölls novell. Hinna lyssna på vinden. Hinna lägga mig ner i sommarens alla ängar jag ska jobba i. Hinna se storheten i det outgrundliga havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar