Som att träda in i en annan dimension. Så var det att befinna sig i publiken på Stora scenen i konserthuset en oktoberkväll i Uppsala.
Den internationella gitarrfestivalen hade gått över gränsen! De hade släppt in inte bara en saxofon på scen, flera stycken! Men en och samma saxofonist. Och vilket saxofonspel sen. Johan Norberg, gitarr och kantele, och Jonas Knutsson, saxofon, stod för underhållningen och njutningen. Jag har lyssnat på deras musik under de senaste åren och fascinerats av enkelheten. Harmonierna. Folkmusiken. Saxofonens smekande toner. Det till synes enkla knäppandet på gitarren.
Att höra dem live var helt enastående. Ja, lysande, helt enkelt! Musiken uppfyllde hela publiken med fokus rakt fram, några distraktioner fanns inte i sidled (hur kul är det med en lysande skärm från bänkgrannens Iphone?).
Jag visste ju att de var från Norrland, Västerbotten närmare bestämt. Mina norrländska rötter gjorde sig påminda och det kändes hemtamt med Jonas härliga tungomål. Och vilka skrönor sen som han serverade i mellansnacket! Gapflabb på en gitarrfestival, inte precis vad man hade väntat sig kanske. Märkligt musikinstrument som fastnar i tullen. Bil som fastnar på annat sätt, i lera. Och musik som fastnar i mitt medvetande länge, länge. Jag ville inte att konserten skulle ta slut.
Det blev stående ovationer. Lyriskt norrländsk jazz, skrev Unt:s resenscent. Ja, verkligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar