Det var längesedan någon drack vatten ur pumpen på gården. Det var längesedan någon tog en fika på verandan. Och vem vet när stigen genom gräset ner till vattnet trampades senast av en mänsklig fot. I gräset som doftar av högväxt kungsmynta och där solvändans breda kronblad lyser i gult i kapp med höstens soltrålar.
Tänk att ha en stuga granne med havet, med egen naturlig sandstrand och allt - och så står den här - övergiven! Är det månne vuxna barn med upptagna liv som inte har tid att förvalta detta vackra? Fram med lien, hörni, och slå denna lilla pärla och ge backen den vård den förtjänar!
Vandringsstigarna vid Riddersholms naturreservat alldeles söder om Kapellskär, öster om Norrtälje har tagit oss till denna bortglömda (?) plats. Även herrgården nära vandrarhemmet har passerat bäst-före-datum och den ståtliga allén mot vattnet är rätt gles numera. Men markerna här, de betade backarna, strandängarna, de grova träden och hassel-lundarna bjuder oss sin prakt i begynnande höstskrud. Och havet - havets dragningskraft består oavsett om någon mänsklig närvaro finns där eller ej.
Så fort vi trätt in genom "porten" upptäcker vi mattan av skogsbingel som täcker marken. Typisk lundflora. Vet du inte hur skogsbingel ser ut kan du bara ta fram plånboken och kolla in växten på hundralappen. Kanske inte så spektakulär, men den gav visst herr Linné avgörande slutsatser i hans beskrivning av växternas sexualsystem (bingeln har hanblommor och honblommor på olika individer). De betande korna håller strandängarna öppna här och gör skogen luftig och luckig, lätt att gå i. Vi kramar de grövsta ekarna som här mår bra med mycket svängrum omkring sig så att de kan bli ännu äldre, ännu grövre. De riktigt heta botaniska rariteterna i form av flera orkidéer får vi återkomma till, de ska växa i ett rikkärr i området, och de blommar på försommaren.
Den fina sanden på vid den privata stranden kittlar oss mellan tårna och när vi kliver över blåstången knastrar det och luktar hav. Varm av vandring och ljumma havsvindar doppar vi oss snabbt i septembervågorna. (jag vet, det är privat, men det gick inte att motstå vattnets lockelse!). Från klipporna vid utsiktspunkten längre österut avnjuter vi fikat och ser båtarna lojt komma och gå.
Havet är verkligen som bäst i september!
Inspirerad av dagens utnämning, Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer. Här en haiku:
vandring vid havet
hassel lind höstelixir
svamp mustig väntar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar