Is, dimma och långfärdsskridsko

Is, dimma och långfärdsskridsko.

Pjäxorna hårt snörda. Remmen lika hårt åtdragen. Pjäxorna ordentligt fästa i meden av stål. Och sen dansar vi fram i jämn och fartfylld takt till ljudet av medens sång mot den fasta isen. Äntligen skridskopremiär på Mälaren.

Det gäller att passa på när det går. Denna sanning gäller i allra högsta grad skridskoåkning på sjöar under vintern i Uppsala. I morgon kan det vara försent. På måndagen låg dimman tät. Så tät att det tidvis inte gick att urskilja de rätt extravaganta villor som ses klättra på klipporna längs Mälarens strand. Men temperaturen var kring nollan och ingen blåst alls att tala om. Och isen hård, men med en del vallar och några fåtal sprickor. Jo, vi fick kliva över en råk faktiskt också, där ispiken gick igenom.

Isen från Skarholmen var plogad. Under helgen hade här säkert varit fullt med folk. Det syntes i isen. Från och med 16 januari och en bra bit in i mars erbjuder nu Hammarskogs herrgård café. Verksamheten där har legat nere under en tid, och det är nog till mångas glädje som man åter kan köpa fika där. Min förhoppning var att nå längre än till Hammarskog. Mitt för Vreta udd delar sig den plogade banan: höger mot Hammarskogs herrgård, vänster ut på fjärden mot mitt önskemål: Skokloster, det vackra barockslottet. Vi mötte några på isen, som tyvärr kunde upplysa om att snön på isen norr om Skoklosterhalvöns östra sida ej gjorde vidare färd möjlig.

Men vad vi njöt ändå. Att få sväva fram på skridskor på Mälar-is är fantastiskt. Det smäller något högre än skidåkningen. Man får vara ödmjuk och alltid ha respekt för isen och den fara som den faktiskt utgör. Solen sken inte på vår färd, men temperaturen kring nollan gjorde att vi slapp oroa oss för förfrusna tår, fingrar och nästippar. Och till fikat vid bryggan vid Krusenberg hade vi med oss extraplagg att värma oss med. Kaffe och smörgås. Enkelt men så gott.

Skrinnarna hade rätt, en bit efter vår paus gjorde snön det fortsatt färd omöjlig. Snön var tung. Dimman tätnade och allt blev som en tjocka omkring oss. Spännande, vi höll oss nära varanna, och var inte alltför missmodig när vi så vände om och bestämde oss för lunch vid Hammarskog. Vi hade isen för oss själva. Eller hade vi det? Vi såg ju nästan inget.

Kroppen mådde gott, inget av fjolårssäsongens brist på ork gjorde sig gällande, nu är batterierna åter laddade och jag är tänd på vintersport. På väg mot herrgården passerade vi naturskolans verksamhet på isen, de sågade upp en vak. Skulle de träna att plumsa i? Eller bygga is-skulpturer? Pulkabacken vid Hammarskog var tom på barn på måndagen, men här var nog knökfullt i helgen, inbillar jag mig. Vilken härligt familjevänlig backe! Och så fika på det. Vi värmde oss i värmestugan. Stärkta med mat och choklad tog vi de sista skären åter vid Skarholmen. Allt som allt ute i fyra timmar. Men nästa gång vill jag till Skokloster, eller ännu hellre till Erikssund...

Det gäller att passa på som sagt. På tisdagen var det tö. Hur bli isarna nu?

Krusig fikapaus i Krusenberg...

Men hit vill jag nästa gång. Minst...