De bortglömda

De olika partierna låter rätt lika när det kommer till frågan om den accelererande ohälsan i samhället.

"Många med psykisk ohälsa hamnar mellan stolar, frågan måste upp på högsta politiska nivå", säger Vivianne Macdisi (S).

"Idag ser vi aett skolhuvudmännen tar ett väldigt varierande ansvar för elevhälsovården...", säger Johan Edstav (MP).

"Primärvården behöver fler psykologer och kuratorer än det finns idag", säger Sören Bergqvist (V).

"Alliansen har tagit fram en valplattform där vi rent allmänt lyfter fram vikten av kortare väntetider, och det tror jag är särkilt viktigt inom psykiatrin", säger Erik Weiman (M).

Alla citerade ur fredagens Upsala Nya Tidning.

Det är visserligen inte politikernas sak, mer forskarnas, men jag saknar i valdebatten: varför ökar då den psykiska ohälsan i Sverige?
Eller som boktiteln av Nisse Simonsson för några år sen löd:
"Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? 

Tänk om det är så att det är barn, ungdomar, arbetslösa och sjukskrivna som betalar priset för vår tillväxt?
Genom det rådande arbetstempot.
Vissa jobbar så de stupar medan andra inte får jobba alls. Båda grupperna mår dåligt.
Vi är ständigt tillgängliga på våra mobiler.
Press från media om att vara perfekt på alla plan: kroppen, på jobbet, hemmet, trädgården, vänner.
Och Gud, han bara glömdes bort i brådskan. Ersatt av köpcentrum. Rikt på saker. Men tappat på inre liv.

Kanske det är fel på hela samhällssystemet? Vi måste tänka om helt och hållet.

Jag är för en medborgarlön, ett basalt belopp som går till alla.
Då kan man jobba mindre och vara mer med sin familj. Om man vill.

Idag gäller det.
Jag röstar men har svårt att se hur vi på ett enkelt sätt ska lösa de stora problem vi har i vårt välståndsland.