Döden, döden, döden... och livet!

Jag läser i aktuell roman just nu: en fars begravning (Vigdis Hjorts Arv och miljö)

Jag slår upp tidningen, skummar dödsannonserna... är det inte...? kanske ett bekant namn...?

Vi ser en film: döden på havets botten, i en ubåt (Kursk)

Vi ser en tv-serie: folk dör som flugor i olika skottlossningar i Innan vi dör.

Jag ser ut genom fönstret på de senaste dagarnas vackra vinterlandskap: också en slags död, ja en naturens dvala i alla fall.

Vintrig konstutställning i naturen

Jag börjar summera de senaste tolv månaderna som gått, på det privata planet: fem döda i min kanske inte allra närmaste krets men näst intill, med fyra begravningar.

Och när jag minst anar det kommer jag att vara medlem av den äldsta generationen i släkten.

Tanken svindlar.

"Lev nu - dö sen", sjunger en sångerska på radion.
Ja, ja - jag försöker.

Så många levda liv.  Mina mor- och farföräldrars föräldrar, till exempel - åtta personer, vilka var de? Jag har ingen aning, men vill ta reda på det.

Den förste med mitt efternamn. 

Vilka har hört deras berättelse? Vilka sorger bar de på, vilka har gått i arv, vad har påverkat mig?
Min förkärlek för systematiskt bearbetning av större material samt psykologi-intresse kan få samverka om jag börjar rita släktträd.

Tur att mamma och pappa varit så flitiga att dokumentera fakta om släkten. Nu kan jag dyka ner i det materialet. Vem är jag och varifrån kommer jag? Få svar på frågorna ovan, om mina anfäder.

Vad kommer då mina eventuella framtida barnbarnsbarn veta om mig? Vad lämnar jag efter mig?
Ja, denna blogg kanske? Kommer den sväva kvar i cyberrymden då, i framtiden? Finns internet kvar?
Eller så låter jag publicera bloggen i bokform, redigerad. Något verkligt att ta i, hålla i. I februari fyller bloggen 10 år.

Här kan jag bygga vidare på min egen tegelstensroman, vars slut ligger okänt i fjärran.

Lev nu - dö sen.

Denna släkting finns faktiskt på Wikipedia!
 Grosshandlaren som satte Kristianstad på kartan

"Döden, döden, döden" - har jag lånat från Astrid Lindgren, det har jag läst att hon sa till sina väninnor på ålderns höst när det onämnbara skulle stökas över. Så var det sagt.