Livet skriver kapitel

Det gick så fort. Men processen har varit gradvis, ej så plötslig. En klyscha visserligen, men var det inte igår som ett litet knyte bäddades ner i vaggan? Nu har knytet fått egna vingar. I dubbel bemärkelse. Bra jobbat, piloten!

Som små frön som gror...

...och blommar ut till vackra individer!

Redan för nio år sedan drog ni iväg. Ett helt läsår. Till andra sidan havet. Innan dess hade jag övat under sommarmånader. "Det skulle jag aldrig klara", sa väninnekören då. Att skicka iväg sina barn till pappa långt borta. Men som jag sagt om en av mitt livs svåraste beslut: det var det bästa jag kunde göra under de turbulenta förhållanden som rådde. Året gick. Livet vände. Molnen skingrades. När jag släppte taget om det dyrbaraste jag hade vann jag tusenfalt tillbaka.

Det gick så fort...

I måndags flyttade M, piloten. I tisdags flyttade K, musikern. Till lägenheter i stan, med respektive kompis. Inga fler strumpor att plocka upp från golvet. Inga (klassiska) smulor på köksbordet. Inga skor att snava över i hallen. Härligt? Nej, tomt! Soffmys med film, balkonghäng med vår kvällssol, middagar i köket - nu blir dessa sällsynta pärlor att vårda, slipa, ta vara på.

Efter utbildning norröver, två år var, har jag än mer övat på separationen. Att flytta till något, är ju en sak. Men att ha er i samma stad, med egen vardag - det känns underligt, men fantastiskt ändå. Har jag lärt er allt ni behöver veta för att sköta ett hem ? Gett er den trygghet och kärlek ni behöver för att stå pall i livets stormar? Det är frågor som en mamma ställer sig i denna stund. Jag hoppas och tror att svaret på de frågorna är ja. En gång mamma, alltid mamma.

Flyg, M, flyg!

Spela K, spela!

Jag är så stolt över er! Och jag älskar er.

(Rubriken "Livet skriver kapitel" har jag tagit från titeln till en av Gerda Anttis romaner)